NÄR KLOCKORNA RINGA.

I södra Småland, just där den steniga skånevägen förgrenade sig i
några torpstigar och en dammig backe vek upp till sockenkyrkan, stod
en rödmålad kvarn med de största vingar, som någon sett ii hela
bygden. Mjölnaren var längesedan död. Hans änka, som hette Kerstin
Bure och som ii sin barndom sett Iyckligare dagar och spisat på blanka
tenntallrikar, skötte kvarnen på sitt eget vis. Aldrig nämnde hon
något om sin börd eller om den kärlekshandel, som lockat henne från
ett välbärgat prästhem till en mjölnares trånga tornkammare, där
kvarnvingarnas axelstock jämrade mitt över sovstället, men hon talade
heller aldrig om andra ting. Mannen hade varit för fattig att rå om
egen stuga och ii stället byggt sig en skorsten rätt upp genom
kvarntaket. Där fortsatte hon år efter år att tyst och med sin sömnad
i handen åse drängarnas arbete. Blev hon någon gång spord till råds,
svarade hon helst med att nicka eller skaka på huvudet, och hon
avlägsnade sig sällan på ett stenkasts längd från kvarnen. Till växten
var hon lång och smal med späda händer, och hennes ansikte under den
lltid lika vita stärkduken påminde om Maria Magdalenas på altartavlan,
fast det var mer gulnat och visset. Hon tog aldrig kvinnor ii sin
tjänst, och isynnerhet kvinnorna vande sig så småningom att gå henne
tysta förbi. De visste icke rätt om hon var högmodig eller ödmjuk, men
de flesta menade att hon gott kunde vara bådadera. När klockaren
infann sig med sina bönemän och ii sin bästa söndagsdräkt för att
anhålla om den redan grånade gamlas hand, blev han helt brydd och
försagd, ty hon rodnade ända till hårfästet och skakade endast på
huvudet.

En morgon hittade hon ett spätt gossebarn på rishögen vid källan, och
då ingen kände något om föräldrarna, tog hon den lille till sig med
stor ömhet.

- Ingen kan veta om det ligger onda frön eller goda ii ditt hjärta,
sade hon, men dag kan komma, då jag får pröva det. Du skall heta
Johannes, ty du skall bli from som en Guds ängel. Jag har blivit hårt
straffad, men åt dig skall jag hopspara en vacker penning, så att ditt
livs dagar en gång kunna uppväga mina tunga.

Gossen växte upp, och när han läste till skrift, förvånade han alla
genom sina fromma och gudaktiga svar. Med sitt släta linhår hängande
över skuldrorna satt han sedan hos fostermodern på kvarntrappan i
midsommartidens Ijusa aftnar och läste flitigt ii de böcker, som ban
fått låna av församlingens herde. De sutto alltid fåordiga och stilla,
men ibland tog ban med fingret märke på någon rad som syntes honom
skönare än andra och uppläste den sakta.

Hösåtar och ängar doftade, och till och med de klöverblommor eller
väpplingar, vilka här och var lågo mellan bokens blad som märken,
gömde, fast torkade, sin lukt av skördar och hagmarker. Annu sent inpå
nätterna brann bara en enda stjärna, men stor och Iysande, och allt
var samtal och vaka, och stugdörrarna stodo öppna.

Många tillviskade varandra ett mörkt rykte om att den svenska
krigshären blivit slagen vid Poltava och att danskarna nu skulle
landstiga för att fullborda hela Sveriges undergång.

En lördagsnatt stannade en ryttare vid kvarntrappan och bad om
kvarter.

Johannes såg tvehågse på fostermodern och sporde främlingen om han
icke hellre ville fortsätta backen upp till prostgården.

- Nej, svarade han, först vill jag ii natt se, hur folket har det.

Han fick då sätta in hästen ii den murade gången under kvarnen och slog
sig sedan ned helt förnöjt bland de andra vid en tallrik olsoppa och
en kaka svartbröd.

Han hade låtit sitt hår och bockskägg växa, så att han såg ut som en
vanlig bondson, men ibland drog han munnen till öronen och skorrade på
den bredaste skånska, och ibland sköt ban ihop ögonen och klagade på
den mest suckande smaländska. Hela natten höll han vaka och fortsatte
med sitt lustiga talande. Ena gangen tog han ett kol ochritade av
Johannes livs levande på väggen. I.itet efteråt gav han Kerstin Bure
kloka råd om hur hon skulle smörja kvarnaxeln. Eller också sjöng han
psalmer och polskor, till vilka han själv satte orden. Om morgonen
framtog han ur ressäcken en klädsel med blanka soldatknappar. När
Johannes och den gamla undrande gläntade på luckan för att se vart han
gick, stod han redan på kyrkvallen, och det blev ett sådant buller och
gny bland menigheten, att det genljöd hela milen.

- Det är Måns Bock! larmade allmogen. Det är vår tappre general
Stenbock. Få vi honom med oss, då skola vi gå ut och fäkta far vårt
land var enda en, både far och son, så sant Gud hjalpe!

- Johannes, sade då Kerstin Bure till sin sextonåriga fosterson, med
en hårdhet ii stämman, som han aldrig hbrt tillförene. Du är skapad att
fromt hålla dig till läsboken och en gång bära prästkappan liksom
fordom min salig far, men inte att låta ditt blod ii världsliga
fejder. Stick elddonet och fällkniven ii tröjan och bind skinnrocken
vid bältet. Gack sedan utat skogarna och håll dig där väl dold till
dess vi få frid ii landet. Förr vill jag inte se dig åter! Minns det!
Du hör nu hur mannen ropa på kyrkvallen, men måhända blir dem munnen
snart tillstoppad med svartan mull.

Han gjorde då som hon befallde och vandrade åstad uppåt skogarna på
okända stigar. Granarna blevo småningom allt risigare och tätare, så
att han långa stycken måste trnga sig fram baklånges och med
skinnrocken över ansiktet. Om kvällen kom han till en vid myr, och
längst ute vid randen av en svart sjö låg en holme, övervuxen med
albuskar.

Där vill jag bygga min kula! tankte han, men den sumpiga myrens
gungfly, vilken simmade dver dubbla bottnar ocn mörka vatten, dit
aldrig en glimt av dagsljuset banade sig ned, sjönk under

hans fötter, och uttröttad och halvsovande satte han sig på hällen.

Det brusade ännu från skogsasarna, men sjön låg stilla, och de gula
små speglade molntapparna stannade snart orörliga. På oändligt avstånd
bortom myrens dimma slog ibland en getskälla några korta och klanglösa
slag. Två vallhjon lålade ii sina lurar, och på den glömda och
hopsjunkna ättehögen ii dalsänkan tände Iysmaskarna sina Iyktor i
gräset.

- År du en av dem, som rymt för krigstjänsten? sporde honom en röst,
och när han såg upp stod en getpiga mellan enbuskarna och stickade Hon
tycktes vara ett eller två år äldre än han själv, och skinnpjaxorna
hängde på ryggen.

- Det är nog så, men nu stänger myren vägen, och bär och stensöta blir
i längden en knapp spis.

- Du måtte inte känna skogen. Där lider man ingen nöd. Sedan mitt
nionde år har jag var sommar hållit till här uppe ii obygderna med mina

getter. Kvista och skär ned ett par unggranar och bind dem med vidjor
vid fötterna, så kan du gå på gungfly vart du vill. Täck din hydda med
granbark och gör dig fiskdon.

Hon drog försiktigt en lång tråckeltråd ur sin tröja och band vid den
en mässingsnål, som hon tog ur huvudklädet och böjde till en krok.

- Här har du metreven, sade hon och fortsatte stickande sin vandring.

Den natten aktade han icke mycket på hennes råd, men när solen ater
sken honom ii ögat, drog han kniven.

Så snart han hade kvistat sig ett par skidor av det slag som hon lärt
honom att förfärdiga, begav han sig ut på myren till holmen. När han
där stampade ii gräset, gungade hela holmen som ett mjukt bolster, men
han menade, att det var gott, ty fanns det fukt ii marken, behövde han
ej heller gå lång väg för att hitta metmask. Knappast grävde han också
med fingrarna under gräsrötterna, innan han hittade fullt upp. Nog
gick det till en början ' klent med fisket, men sedan han
hemlighetsfullt lagt två starrgräs ii kors på vattnet, blev det genast
ett annat spel, och efter han bar elddonet ii tröjan; var det en lätt
sak att glödsteka den välsmakande fångsten.

Sedan begynte han resa sin koja med en sådan brådska, att han icke gav
sig fred att sova ii de Ijusa sommarnätterna. Han förstod, att den lätt
kunde ramla samman pa den gungande marken, om han gjorde den för
hög. Därför byggde han ii stället ett lagt torvtäckt ryggåstak, under
vilket han icke kunde stå rak utan måste krypa. Var morgon hämtade han
från stranden kvistade ungträd och ris och granbarkstycken och till
sist byggde han en härd av stenar, där han natten lång lät enriset
pyra och glöda för att bortjaga myggen. Under sina göromål talade han
emellanåt halvhögt för sig själv och låtsades att han var fogde över
ett helt arbetslag, och holmen kallade han Villerö.

Rätt ofta mötte han getpigan. Hon hette Lena, och med sin stickning
gick hon och vallade på vindfällen och ängslyckor. Hon lärde honom att
sätta giller och snaror. Slutligen råkades de var morgon för att
efterse, om jaktlyckan varit dem gunstig, och hon gjorde honom till
god vän med alla de vilda djuren.

- Såg du den granna fågeln? frågade hon, och pekade på den blåsvarta
orrhanen, som väckte hela skogen med sina dundrande vingslag. Honom
kallar jag Rika ungkarln från Växjö, för han frågar varken efter
anhöriga eller hem utan sitter bara ii sin fina flöjelsrock på
värdshusen och smörjer kråset . . .

- Och nu kan du höra! sade hon en natt, när uven taöt ii klevet. Honom
kallar jag Uppbördsskrivaren, för när han vänder huvudet ii sin vita
krage och skakar sina hårtestar och rullar de röda ögonen eller
smäller med näbbet, då förfärar han både människor och djur. Men
gäller det bara de menlöst vita små äggen ii hans eget bo, då skall du
se!  Då har han fadershjärtat på rätta stället...

Om ingenting kunde hon dock så manga sägner som om tranorna.

- Aldrig, sade hon, har jag ännu fått se de långbenta och skalliga
tranorna, när de på sina avlagsna mossar stöta ii trumpeterna och hålla
höstting för att flytta. Runt lägret ha de förposter, som sitta med en
sten ii sin ena Iyfta klo, så att den skall falla ned och väcka dem, om
de somna in. Men det är det underbaraste, att om någon människa då ser
de askgrå fåglarna Iyfta, börjar hon själv slå med armarna och längta
att få flyga med så högt, att sjöarna nere på jorden bara likna små
glindrande vattendroppar.  - Tranorna vill jag se, svarade Johannes.

- Måhända att du kan få se dem till hösten, men då måste du först lära
dig mycket. Först måste du kunna stå så orörlig, att du ser ut som en
torr enbuske, och huka dig ned, så att du ser ut som en sten, och
lägga dig framstupa på marken, så att ingen kan skilja dig fran en hög
murket ris.

- Allt det skall jag försöka att lära mig, men på min holme får du
aldrig gå ombord. Där är inte som du tror. Jag har en hög spis och
bonader på väggarna, och golvet är mellan mattorna så blankt och halt,
att man inte kan gå på det utan måste krypa.

De vackra sagorna, som han läst ii prostens böcker, runno honom i
minnet, och han ville visa flickan att han icke var sämre än honh utan
också kunde göra henne undrande och nyfiken.

- Om du låter mig få se det huset, skall jag gå ned till bygden och
hämta dig ett muskedunder med kulor och kruthorn.

- Till min holme kommer du aldrig.

- Om du låter mig få se det huset, skall jag lära dig att ii fem dygn
kunna föda dig på stensöta och rötter och ingenting.

- Därför är jag hitkommen. Håll det löftet, och du skall få se min
holme, om du väl kan leta dig dit.

Därmed spände han skidorna vid sina fötter och försvann ii dimman på
myren.

- Fienden står på stranden, sade han till sina inbillade knektar på
holmen, men har varken yxa eller kniv till förfärdigandet av
skidor. Vi kunna vara trygga, om vi bara alltjämt förbli rättskaffens
och goda.

Men frampå kvällen, när han skulle lägga nytt enris på härden, såg han
getpigan komma på myren med hjälp av ris och torra grenar.

- Fienden tänker storma, fortsatte han, men det finns en hemlighet,
som jag länge anat. Jag skall få hela Villerö att segla till sjöss som
ett skepp.

Han tryckte en stör mot myrens yttersta tuvor, och gungande simmade
den flytande holmen allt längre ut på vattnet.

Sedan lade han sig lugnt till sömns vid den knastrande glöden, men när
han efter en stund plötsligt fick upp ögonen, stod getpigan mitt
framför honom och tittade in under det låga taket, på vilket avigvän&
rävskinn lågo utbredda till torkning. Hon frågade honom ingenting om
den höga spisen eller bonaderna eller det hala golvet, utan sade
endast:

- Det har blåst upp en frisk bris, så att holmen drivit ii land visl
andra stranden. Men varför låter du de torra rävskinnen ligga kvar på
taket ii stället att breda ut dem här inne på marken.  Och så skola vi
sticka ned enar runt omkring på holmen, så att man inte kan se varken
oss eller ko jan.

Han tyckte, att hon talade förståndigt, och gick genast ii land och
samlade enar. Annu långt efter midnatt arbetade de på befästandet och
förskönandet av hans holme. De förfärdigade till och med av näver och
pinnar en dörr, som de skulle ställa för ingången, och när de
slutligen åter sköto holmen från land, förankrade de den med två pålar
ute på vattnet.

- Vindbron är nu hissad, sade Johannes, och vi få se till att skaffa
de nya gästerna hederlig förplägning som rätt är.

- Kökspigorna och fatbursdejorna äro alltid så långsamma, sade hon och
vände de båda fiskarna på bärden.

Moarna brummade och sjön plaskade, så att holmen och säven och alla de
slutna näckrosorna gungade. Så snart måltiden blivit förtärd, lade sig
Johannes längst inne vid härden, men Lena, som ännu icke kände sig
besitta äganderätt till Villero, kröp ihop ytterst vid ingången med
sin ena hand till huvudgärd. Hon hörde ännu enriset spraka av hjärtans
lust, och medan hon somnade in, räknade hon de små gnistorna, vilka
ovanför springan ii taket seglade fram genom nattluften som
stjärnor. Det var den femte... Det var den sjätte... Det var den
sjunde... Så kom hon ihåg en av sina visor:

På veckans morgon den sjunde, när klockorna de ringde till bön, då
grät hon av hjärtans grunde, fast brudekransen ännu låg grön...

Nästa dag tänkte hon icke längre på att lämna holmen, och tredje dagen
begynte de utan att märka det att alltid säga ¯vår holme¯. Var morgon
landade de vid hällen, och sedan gick hon uppåt vindfället med sina
getter eller följde honom för att vittja giller och snaror. Slutligen
började hon också lära honom sin konst att flera dagar kunna föda sig
på bär och stensöta och ingenting, och hon märkte, att han däri snart
vann ännu större färdighet än hon själv. Han blev mager och torr som
en avblåst gren, och ändå knöto sig hans senor allt hårdare.  Alltid
förblev han dock stilla och fåordig, och då hon sporde honom vad som
tyngde hans sinne, gick han undan på sina egna stigar och blev länge
borta.

De visste ej längre dagarnas namn, men blasten förde om sabbaten
klockringningens avlägsna Ijud långt inåt ödemarken, och da påtog
Johannes sin prydliga skinnrock och förde henne upp på den övervuxna
ättehögen, från vilken de kunde se över myren och sjön. Med hennes
hand ii sin talade han då om Guds kärlek, som översållade armaste
skreva med sina fagraste håvor, och ofta knäböjde de långa stunder i
gräset och bådo, att han också skulle strö några korn av sin sådd i
deras sinnen.

Efter sådana samtal vart dock Johannes alltid dubbelt tung till sinnes
och uppsökte ensamheten.

Nätterna blevo allt mörkare, och ofta, när hon återvände från sin
hjord, måste hon Iysa sig med ett eldbloss mellan bergväggarna och de
uppfläkta trädrötterna. De skyhöga idegranarna liknade tält, där
svarta händer kravlade sig fram mellan trasiga våder för att gripa
henne ii flätan, men hon kände ingen fruktan utan tänkte endast på en
enda sak.  Vart hon gick och vad hon sysslade med tänkte hon endast
på, att sommaren nu snart var liden och att ingen kunde veta vad som
sedan skulle hända Johannes och henne.

Då blev hon en oktobermorgon väckt av Johannes.

- Minns du tranorna, du talade om? sporde han. Nu kan jag bade stå
orörlig som en torr enbuske och huka mig, så att jag ser ut som en
sten, och lägga mig pa marken, så att ingen kan skilja mig från en hög
murket ris. Jag har lärt mig mer än så. Jag kan föda mig av bär och
rötter, och' tryter det kan jag svälta mig fram på ingenting...

Hon satte sig upp och Iyddes till det avlägsna bullret.

- Det är inga tranor.

- Så vill jag rannsaka vad det är.

Han tvådde sig ii sjön och påtog sin skinnrock som på en söndag, och
sköt henne sakta tillbaka, då hon ville hålla honom kvar.

- Gå inte, Johannes, bad hon. Jag släpper dig inte från mig utan
följer.

Tysta landade de med holmen vid hällen och gingo genom skogen nedåt
bygden till ett kalt svedjefall, från vilket det var fri utsikt över
Ijunghed och ängar ända till Kerstin Bures kvarn och kyrkan.

- Johannes! utstötte hon nästan med ett anskri och grep honom hårt
fast ii rockskörtet. Kom med mig tillbaka till vårt!

Han svarade henne saktmodigt:

- Länge har nog mitt samvete svidit. Ser du, där nere på heden de grå
varelserna med de smala benen? Och förposterna, som du berättade om,
stå där också... Det är Måns Bock, som åter är ute på värvning. ii den
tranedansen Iyster det mig själv att leka!

Han gick häftigt ifrån henne, så att skörtet slets loss ii den brakande
sömmen, och mellan ormbunkar och kolade stubbar började han springa
nedåt heden.

Villrådig följde hon efter honom, men då hon såg hur han tilltalade
förposterna och steg rätt in ii den församlade skaran av väpnad
allmoge, då gick hon sig varm för att hinna honom.

När hon kom in ii ringen, stod han redan framför Måns Bock och fick sin
värvpenning.

- Var har du undanstuckit matsäcksknytet, smålänning? frågade
generalen.

- Jag har intet knyte, men ii fem dygn kan jag föda mig på ingenting.

Lena trängde sig fram mellan honom och generalens mörkbruna häst.

- Han, Johannes där, är ingen drängpojke, utan vi ha vårt för oss där
uppe på skogen.

- Angående det äktenskapet skulle jag helst vilja se svart på vitt,
svarade Måns Bock och den hetsiga färgen steg och sjönk på hans panna
allt eftersom han talade.

Då framräckte Lena på sina båda händer det avrivna skörtet och lät
honom se, att det passade till skinnrocken

- Det vill iag kalla ett prästbevis på äkta pergament, utbrast
han. Värvpenningen må därför bli din, min snälla ungmor, men pilten
han har ren försvurit sig. Och nu, ii Smålands gode bondemän, framåt i
Jesu namn! Trummor ha vi väl inga, men än kunna ii vår fattigdom
träskorna stampa den gamla svenska marsch, som gör mig varm om hjärtat
att höra.

Stavar och träskor smällde och klapprade ii stenar och hällar. Till och
med ryttarna hade träskor fastbundna på fötterna, så att de fåfängt
prövade att nyttja stigbygeln.

När de sista bondemännen hade försvunnit över heden, gick Lena fram
till kvarnen. Hon vågade icke berätta att Johannes dragit med ut i
kriget utan talade endast om, hur hon råkat honom ii skogen, och
förevisade skörtet, som noga blev synat och vänt.

- Skörtet är nog det raitta, sade Kerstin Bure, och fast jag ogärna
ser kvinnor ii min tjänst, kan du väl få stanna hos mig tills Johannes
kommer.  Jag beböver sannerligen ett par starka armar, ty jag är till
åren kommen, och alla mina drängar ha blivit stuckna av galenskap och
lupit åstad med Stenbocken. Det finns snart inte en arbetsför man kvar
i socknen, utom klockaren, den token.

Sedan hon hade sagt detta talade hon aldrig mer till Lena om
händelserna ii skogen och sporde ingenting om Johannes, utan fortsatte
tigande sina sysslor som det blivit hennes vana. Kvarnen stod med
orörliga vingar, ty det fanns intet mjöl att mala, och där hördes
under de långa snögande vintermånaderna varken steg eller
röster. Bettlarna, som gingo förbi på vägen, trodde, att där var
obebott och öde.

När det åter började våras och vita, långdragna skyar ilade över
himlen, kom en dag en gosse, het och flämtande, springande på vägen,
och till var och en, som han mötte, ropade han ett ord ända till dess
han försvann ii skogen på andra sidan heden.  Några timmar efteråt kom
en ryttare ii fyrsprång och ropade på samma sätt åt alla sidor ända
till dess han var borta, och kvinnorna samlades flockvis på
kyrkbacken. - Sverige, Sverige var frälsat, och Måns Bock och hans
getapojkar hade vid Sundet slagit hela fiendens här!

Endast Kerstin Bure tillfrågade ingen vad som skett utan satt var
middag på kvarntrappan ii det härliga solskenet och kardade ull med
Lena. Bäst som de en gång sutto, flitiga och tysta, medan vårflödet
porlade ii diken och bäckar, hörde de, att klockorna ringde söderut i
grannsocknarna, fast det var onsdag. Väntande uppställde folket sig
utefter vägen på båda sidor, och ii kyrkans vidöppna dörr framträdde
församlingens stapplande herde, följd åv sina kaplaner och ii full
mässkrud.

Ännu en gång slamrade ii hällar och stenar träskornas välbekanta
marsch, men nu vid säckpipor och skalmejor. Det var den återvändande
bondehären. Det var djupa led av yviga skägg ochsonderhuggna
fårskinnspälsar och ärliga blå ögon.  Med staven ii handen och musköten
vid remmen och breda hattar på det hängande håret tågade den
hemförlovade skaran från sin seger. Långt

i förväg gick budkavlen från kyrka till kyrka ända upp till de
nordligaste små träkapellen, där lapparna bundo sina renar vid
klockstapeln, och hela Sveriges soliga vår fylldes av klockornas
lovsång.

Närmast framför skrindorna med de sårade red Måns Bock ii sin grå
syrtut och med ridpiska ii stället för värja. Nedkallande välsignelse
över sin räddare, hälsade honom allmogen med viftande förkläden och
mössor, men han vände sig till sina fänrikar och ropade, att de skulle
sjunga.

När rösterna tystnade, fortsatte Måns Bock ensam och sjöng vers efter
vers, som han själv satte samman.

Kerstin Bure hade rest sig på kvarntrappan och såg och såg under den
Iyfta handen, men Lena, som så oförfärat strövat fram ii ödemarkens
snår, vågade den stunden icke längre bida och speja utan smög sig
undan och kastade sig snyftande bland de tomma mjölsäckarna.

Steg för steg drog sig Kerstin Bure tillbaka uppför trappan ända till
dess bon stod allra överst med ryggen mot kvarnväggen. Då slöt hon
handen om ögonen. ii den eftersta skrindan satt Johannes på höet bland
de sårade, lika blid och stilla som alltid, endast blekare och med
förband om armen och skuldran.

Allt hårdare slöt hon handen om ögonen.

- Så var han ändå den jag trodde, ehuruväl jag för att rått pröva hans
sinne annorlnnda befallde. Då skall han ock, fast han är Kerstin Bures
fosterson, för livet få den behålla som han själv valt, om hon än är
den armaste getpiga!

Men ii detsamma hörde hon, hur klockaren och hans ringare slamrade med
luckorna på stapeln, och storklockan lät höra sina första slag.

Hon rynkade pannan och gick in ii kvarnen sägande:

- Väl har jag intet mjöl att mala, men låter han sin klocka Ijuda,
fast han ingen son haft ii kriget, då skall också min kvarn spela!

Knarrande begynte den vitdammiga axelstocken röra sig och snurra, och
medan bondehären sjungande drog förbi vände den tomma kvar nen allt
snabbare sina stora vingar.

GUSTAF CELSING.


Sultanen, som förklädd och med en fikonkorg på hjässan gått omkring på
gatorna och prövande samtalat med folket och många av janitsjarerna,
mötte ii seraljens trädgård sin moder.

Hon strök slöjan från sin skrynkliga panna och kastade armarna
tülbaka.

- FoJket är krigslystet, sade hon. När skall du åter församla det och
hjälpa mitt nordiska lejon mot tsaren? Befall dina soldater att bära
Mohammeds fana över den svenske konungens huvud och följa honom till
strids!

Sultanen satte fikonkorgen på ett stenbord och svarade:

- Jag kände om honom blott föga, när han som flykting kom till mitt
land. Snart talade män och kvinnor om intet annat än om honom. Hur
kan, frågade jag mig, en förarmad ensam flykting utan makt med sin
blotta närvaro så erövra ett helt folk? - Jag förstod det knappast,
men vördnadsfullt ville jag räcka honom min hand, fast han var en
hedning, och jag sände mina soldater mot hans fiender. Folket sköt
glädjesalvor och tände lampor ii moskeernas torn. Vid Pruthströmmen
möttes härarna... Men hör mig! Fred blevsluten.  Då såg min storvezir
långt ute på strömmen en man på en simmande häst. Det var den svenske
konungen, som ii sporrstreck kommit med sina ryttare från Bender. Min
storvezir har noga berättat mig allt, och han skälver ännu på rösten
när han talar om den stunden. Utan att hälsa sprängde konungen till
hans tält, och genomvåt av flodvattnet satte han sig överst på divanen
under Mohammeds fana. Han begärde att genast få det nyss underskrivna
fredsbrevet för att riva det ii stycken. Där satt alltså, hundratals
mil från sina egna stater, den slagne flyktingen med Mohammeds fana
över sin kala hjässa, och stolt som hade hans rike sträckt sig ända
ned till Arabiens öknar befallde han mina härar att fortsätta
striden. Det var en blåsig dag. Tältduken fladdrade och slog.  Allt
emellanåt frasade det ii fanan, och när han Iyfte den knutna handen,
stötte han sin handskkrage mot de heliga gröna tofsarna... Men jag
säger dig, fred var sluten. Andra tider ha kommit. Var dag har jag i
Bender låtit penningar och skänker av många slag överlämnas till din
hjälte.  Jag har bemött honom som min gäst, men ii stället för att
återvända till de sina, stannar han år efter ar... Min storvezir råder
mig att icke längre ödsla gåvor på de objudna främlingarna, av vilka
vi ha litet gagn att hoppas. De äro för fattiga att kunna utföra några
storverk. Där, moder, har du sanningen!

Det skymde medan han talade, men samma natt rådplägade ii Thomas Funcks
hus de svensKa herrarj som blivit skickade till sultanens stad.  De
samspråkade ångsligt viskande, och när det började lida mot morgonen,
sköt Funcken Ijusstaken över bordet till bataljonspredikanten Agrell.

- Läs du något för oss ur Skriften, innan vi åtskiljas, ty med allt
vårt radplagande komma vi nu ingenstädes. Grossveziren förde
visserligen sina soldater ii elden, men han satte högre värde pa en
fylld bors och vackra slavinnor än på skottsår ii sin vita arm. Vid
Pruthstrommen lat han bradda sin turban med ryska mutor. Sedan dess
äro turkarna oss emot. Må så vara att Gustaf Celsing med sin iärdighet
i deras språk latt skulle kunna' uppsätta en klagoskrift. Vem skulle
dock kunna bringa den ii sultanens egna bander! Väl mottar han
klagobrev, när ban om fredagen rider till mosken, men vi veta ju alla,
att den, som har den dumdristigheten att framlämna ett sådant brev,

genast blir fängslad, och kan han inte punkt för punkt bevisa
sanningen av det skrivna, blir han utan miskund avrättad. Och vem bar
här bevis!

... Däriör säger jag, låt oss hellre hora några ord ur Skriften, och
må sedan var och en gå till sitt.

Herman Tersmeden Iyite bibeln från vägghyilan och lade den framför
Agrell.

- Jag aktar val frimodighet, sade han, men ii detta stycke maste jag
giva Funcken rätt. Agde vår koDung Frankrikes skattkammare, skulle han
vunnit långt fler provinser än han nu förlorat.  Han skulle vid detta
laget vara den storsta och mäktigaste bland jordens förstar... men
fattigdomen binder våra händer. Vad äro vi väl? En stormakt med en
tiggarstav ii handen!

Under hela samtalet satt kommissionssekreteraren Celsing vid
bordsgaveln vänd mot de tillskjutna fonsterluckorna. De andra ovetande
hade han redan förut uppsatt ett klagobrev till sultanen, och han
kunde med handen känna det under sin rock, men ban visste ännu icke
till vem ban skulle våga anförtro sina planer.  - Den dag, som nu
gryr, tänkte han, är en fredag och sultanen skall då rida till
mosken. Medan det nu dagas, viil jag noga beakta vilken av de
nänarande, som först träffas av solstrålen från springan mellan
luckorna, och ber jag den gode Guden att på detta sättet utpeka den
man, som är mest värdig att bliva bans redskap. Till den mannen vill
jag sedan vända mig ii tillit och förtröstan.

Upptagen av sina tankar mäktade han endast stundvis följa de ord, som
Agrell med tungsint stämma uppläste vid det nedbrända Ijuset.

- Och kvinnan var klädd ii en mantel av purpur och scharlakan och
skimrade av guld och ädla stenar... Och jag såg kvinnan drucken av de
heligas blod och av Jesu vittnens blod, och jag föll ii stor förundran
då jag sag henne...

Celsing blygdes inför sig själv att icke uppmärksammare kunna Iyssna
på Agrell. Alltjamt satt han bortvänd och skuggade med handen sitt
bleka ansikte. Han hörde bur staden vaknade, hur snabba steg gåvo eko
över gatorna, hur åror plaskade, hur den första brisen skakade
kastanjerna kring huset, hur böneroparna stämde upp sin sång.

Springorna lågade redan kring luckorna. Han vågade icke flytta sin
hand från kinden eller maka sin stol.

Från mittersta springan föll rätt ii hans eget öga den första
solstrimman, klar och strålande.

Han reste sig så hättigt, att han, stammande, måste söka efter en
ursäkt.

- Kära herrar, jag befinner mig inte fullt väl och går upp på kammaren
för att vila.

Han förstod, att han icke längre skulle söka efter medhjälpare utan
själv bli det ensamma san ningsvittnet. Morgonljuset fyllde hela hans
kammare. Den var belägen över det rum, dir de andra voro samlade, och
trähusets väggar och golv voro så tunna, att han ännu kunde höra
Agrells stämma.

Han öppnade dragkistan, där en mängd turkiska dräkter och dukar lågo
bevarade till att begagnas av honom och hans kamrater, när de någon
gång ville vara okända. Det glindrade ii guldstickningar och tofsar,
och långsamt uppknäppte han sin svenska rock och väst för att utbyta
dem mot den främmande påklädseln. Men när han såg dem ligga på bädden,
när han såg de hopsydda risporna efter ett sabelhugg på ärmen och när
han på det utslitna fodret igenkände styngen, med vilka hans mor
insytt fullmakter och passbrev, då ville han icke släppa den gamla
dräkten ur händerna. Han kastade sig framstupa på sängen och drog
kläderna samman ii en omfamning och gömde ansiktet rockfodret som mot
en kudde.

- Gud, Gud! viskade han. Det är den mission du givit de svenske, att
de mitt ii en usel värld skola visa vad fattigdomen och en öppen panna
kunna mäkta. Var det inte för sin fattigdom de blevo slagna! Var det
inte för sin fattigdom de Iytte sitt huvud, så att de blevo ärade
bland människor. Om de hade mynt att besticka Seraljen och icke
blygdes att begagna dem, skulle alla sultanens knektar stå under deras
fanor. ar det inte din vilja, att där tsaren gäldar med penningar, där
skola de betala med sitt liv!

Genom golvet hörde han ännu, hur Agrell läste ur bibeln.

- Och jordens konungar, som med henne levat ii yppighet, skola gråta
och sörja över henne, när de se röken av hennes brand, stående på
avstånd av fruktan för hennes plåga, sägande: Ve, ve den stora staden
Babylon, den starka staden, att på en stund din dom är kommen! Och
jordens köpmän gråta och sörja över henne att ingen mer köper deras
skeppslaster, deras skeppslafftcr av guld och silver och ädelstenar
och pärlor och fint linne och purpur och silke och scharlakan och allt
deras luktträ och alla deras kärl av elfenben, av dyrbart trä, av
koppar, iärn och marmor, deras kanel och kryddor och smörjelse och
rökelse och vin och olja och semlomjöl och vete och ök och får, deras
hästar och vagnar och trälar och livegna . . .

Celsing såg för sig den stora staden och sultanen, som nalkades på sin
häst, och han såg sig själv, som skulle lämna fram brevet. Men så
tycktes honom att turbanerna förvandlades till hundlokor och maskrosor
vid en gärdesgård, där några barfotade torparebarn lekte med en
barkbåt ii bäcken.  På bänken uppe vid huset satt hans mor och visade
honom hur skickligt hon sytt in hans fullmakter och passbrev under
rockfodret. Han steg upp och strök sig över pannan och utbrast högt
som hade han talat till henne:

- Hellre än att de svenske bli till en spottvisa och jagas sin färde
som bettlare, må väl en av dem låta sitt liv!

- Med vem talar du? frågade ii detsamma Agrell, som kom uppför trappan
till kammaren' Du har låst dörren inifrån och unnar inte mig sängvila.

Ivrigt hopruDade nu Celsing kläderna ii en duk och knöt noga igen
byltet. Vid ena snibben fäste han en papperslapp, på vilken han skrev,
att han testamenterade alltsammans till sin tjänare, på det att ingen
främling skulle få bära hans hederliga gamla svenska livere.

- Bästa bror, ropade han till Agrell, harmas inte över mina
besynnerligheter, men låt mig ännu få vara ensam med mig själv nagra
ögonblick.

Under tiden pådrog han de veckiga turkiska byxorna och stötte
tofflorna på fötterna och trädde armarna ii den guldstickade jackan. Så
snart han hade gömt klagoskriften ii gördeln och påsatt den röda luvan,
öppnade han varsamt fönstret.

Agrell satte sig ned på översta trappsteget men ryckte allt emellanåt
i låsvredet.  - Celsing är en så blyg och stillfärdig ung man, tänkte
han, att ingen rätt kan veta vad han går och bär på, men litet skulle
det anstå en stugupilt som han att kasta sig in ii några
äventyrligheter.  Han ryckte ännu en gang ii låsvredet och sade:

- Du är inte född att begå några dårskaper, bror Celsing, utan att med
åren beskedligt sätta dig ii ro med heder och odla din kål... Men vad
skall detta betyda, att du går fram och åter över kammargolvet utan
att vilja låta dörren upp?

I stället att svara steg Celsing upp ii fönstret, och på grenarna av en
kastanje klättrade ban sakta ned till marken, för att ej vännernas
varningar eller sista handtryckning skulle beröva honom makten över
sig själv.

I trädgården gingo en mängd tjänare ii Ijusblå rockar med of antliga
galoner av guld och silver för att till det yttre dölja beskickningens
armod, men de befunno sig på andra sidan huset. Utan att se tillbaka
smög sig Celsing genom grinden, och när han omsider kom fram till
torget mellan Hagia Sofia och Seraljen, ställde han sig under det
stora trädet bland tiggarna och de vanföra.

Här är det rum, tänkte han, som Gud nu anvisat mig. Ni stackare på
kryckor, ni arma, som knappast ha en sten att sova mot, lären av mina
landsmän vägen till upphöjelse!

Han tog ej sitt öga från Höghetens Port, dlir vaktande kapidsjier
höllo de nyfikna tillbaka med sina sablar och där, daoppande efter
nattens strida regn, två avhuggna huvud sutto spetsade ii nischerna på
muren. Ovan vid de låga tofflorna utan klackar kände han sig mindre än
annars, men när han reste sig på tåspetsarna kunde han över turbanerna
se in på den rymliga Janitsjargården ända fram till den andra porten,
Välgångens Port. Vita evnucker röjde där en bred väg mellan väggar av
guldstickat silke och vaggande turbanfjädrar.  Skäggiga ulemas i
violetta kåpor och blå stövlar, agaer ii himmelsblå mantlar och
soldater ii höga gula mössor sträckte sig framat och bespejade den ännu
tillslutna porten. Genom den skulle sultanen komma. Han visste
det. Han uppläste för sig själv ur minnet slutraderna ii det brev, som
hans fingrar kramade under gördelns veck: - Detta är utan någons
begäran men för sanningens och de betryckta landsmännens skull skrivet
av svenske undersåten Gustaf Celsing.

I det brevet hade han berättat om storvezirens och ämbetsmännens
falhet, men då allt guldet och silket nu glittrade ii solen, tycktes
det honom, att han ändå sagt för litet. Han mindes kärran med
balmsäckarna, på vilka hans sjuka konung åkte över steppen. Han
mindes, hur ii Bender överstar och generaler svärtade sina förslitna
rockar ii sömmarna, för att bristerna icke skulle sticka turkarna i
ögat. Och ändå hade han sett mäktiga sändebud buga sig för dessa
flyktingar med en uppriktigare vördnad än den, varmed de bävande
åskådarna nu sänkte sina turbaner.

En fasans tystnad bredde sig över människohavet, och ovan ii böjderna
sjöngo böneroparna från Hagia Sofia. Han hörde dem hälsa Mohammeds
kejserliga ättling från den kyrka, vars kupiga stenhimmel blivit byggd
vid psalmsång till ett kristenhetens underverk och där benskänor av
beliga martyrer sutto inmurade bakom vart tolvte varv tegel. Han grep
om en tiggares krycka för att kunna höja sig upp. ii Välgångens öppnade
port urskilde han storvezirens pyradmidformiga huvudbonad och gröna
kaftan, de Ijusblå stall knektarna, de dunkelgröna agaerna av den
kejserliga stigbygeln. De röda skarprättarna kommo med sina snören,
kaffebärarna och vattenbärarna med sina handdukar, brickor och
guldkannor, och slutligen närmade sig, beskuggad av sidenfanorna,
sultanen, Achmed den tredje, tulpanfesternas och bröllopens herre.

Celsing trevade med båda händerna ii sin gördel och ryckte fram brevet.

- Gud vare den olycklige nådig! sorlade tiggarna. Det är en
sinnesrubbad, som inte vet vad han gör.

De togo fast ii hans jacka för att hålla honom tillbaka, men de voro
för orkeslösa och svaga.  Då började en av krymplingarna att slå honom
med kryckan, men han kände det icke, och med brevet Iyft över sitt
huvud trängde han sig in bland janitsjarerna och ställde sig mitt i
sultanens väg.

Sultanen, som satt något framåtlutad ii sadeln, var mycket blek, och
hans ögon liknade eldsljus genom immiga rutor. Utan att hålla in
hästen sänkte han sin hand och mottog brevet samt gömde det ii sin med
svarträv kantade vita damastpäls.

Skarprättarna grepo nu Celsing och ledde honom över Janitsjargården
till en fängelsehåla, som var belägen under Välgångens Port.

- Du har djärvts att framlämna ett klagobrev, sade de. Månne du också
har fullgiltiga bevis för det du skrivit?

Han vaknade upp och svarade:

- Bevis... Mitt ord... Tag mitt liv, tag mitt blod som bevis!

De skakade suckande på huvudet och låmnade honom ii ensamhet, men på
fangelsemuren foll en lika varm och klar strimma av dagsljuset som den
solstråle, vilken om morgonen beståmde honom att offra sig. Det
styrkte honom ii hans beshlt att med hdjd panna invänta sitt straffs
fullbordan.

förkortade de långa timmarna med att inrista ord just där strålen
träffade väaen. Allt som strålen långsamt flyttade sig, följde han
efter och utarbetade bokstav vid bokstav. När kvällen bröt in, hade
han på modersmålets språk redan ingrävt följande rader ii det avlägsna
blodshäktets murbruk: Jag frös och jag svälte med fröjd för min
hjälte.  De våra förblödde.  De ädlaste dödde...

När han hade fullbordat ordet dBddea, bleknade strålen och det vart
mörkt. På avstånd bortrim den tredje och innersta porten,
Lycksalighetens Port, Ijödo flöjter och guitarrer från Seraljens
trädgårdar.

Då steg oron och ångesten åter ii hans sinne, och han talade halvhögt
och vred sina händer:

- Kvinnor och lustbarheter aktar jag litet...  och drick och spis ej
heller mer... Och allt detta utpyntade siden, som människorna längta
efter?  Fåfänglighet, fåfänglighet! Vad värde besitter det, när du väl
äger det! Hur gott sov jag inte mången natt med min gamla klädesrock
hoprullad under huvudet... Men där ute ii världen är så mycket, mycket,
som jag gick kall och likgiltig förbi. Finge jag min frihet åter, jag
skulle kunna satta mig under trädet hos tiggarna och visa på en av de
små glänsande ödlorna ii gräset och frojdas åt att se den... Hjärta,
hjärta, du som bultar så tungt, varför hängde du så tomt ii mitt bröst,
när dagens Ijus ännu sken på min väg!

Timme efter timme vakade han ii mörkret, och allt innerligare blev hans
längtan att få återse sin Ijusstråle på muren. Genom nyckelhålet kunde
han skönja, att ett svagt månsken låg dver marken, men omkring honom
förblev det mörkt.

Då kastade han sig ned och fortsatte att uttänka de verser, som han
nasta morgon skulle rista ii muren. Han menade, att bleve han fri,
skulle han upprepa och tyda de verserna för de fattiga under trädet
vid Seraljporten, men såge han aldrig den öppna himmelen åter, då
skulle kanske någon av hans olyckliga landsmän en gång hämta tröst av
att finna de svenska orden på muren. När han hade fatt hela stycket
fårdigt, satte han sig upp, och på tonen av en påskvisa, som han
mindes från sin barndom, sjöng han med hög röst:

Jag frös och jag svälte med fröjd för min hjälte.  De våra förblödde.
De ädlaste dödde.  Hans skara är fången med gamla och unga.  Hans
stjärna är gången ii skyarna tunga.  På främmande slätter hans
stoltaste ätter vid kyrkorna tigga.  På strå fick han ligga och nämns
dock den störste!  ii hungrande alle på stenarna kalle, kom, skåder er
förste!

Medan han ännu sjöng glänste helt plötsligt ett rött sken mellan
fingrarna, som han höll över sina ögon. Han reste sig. Var det
äntligen soluppgången?

Men den röda strålen flyttade sig oroligt fram och åter på muren och
allt närmare hördes steg och röster. Så blev det åter mörkt, och en
nyckelknippa slamrade länge vid låset.

Två slavar inträdde med facklor, och framför honom på marken lade de
ett hopknutet bylte.

Den ena slaven höjde därefter facklan och tilltalade honom.

- Padisjan hälsar dig och säger: Så stor är hans vördnad för de
svenske och deras konung, att han hellre önskat se dig som sin gäst än
som fånge. ain skrift vill han begrunda. Påtag nu den klädsel, som
tillkommer dig, och gack ii fred till ditt hus!

Celsing knäböjde och öppnåde byltet och där återfann han sina svenska
kläder. Han Iyfte rocken upp mot facklan för att se att det verkligen
var den riktiga. När han igenkände sabelhugget på ärmen och moderns
sömnad på det gula fodret, avdrog han ii slavarnas åsyn den turkiska
sammetsklädseln och påknäppte åter sin nötta hedersdräkt.

Med hatten framför sig steg han ut ii månljuset, men när han nd
Höghetens Port kom till de sovande tiggarna under trädet, fattade han
den närmaste gubben om skuldrorna och kysste honom.

- Du känner mig inte, sade han. Men om du rätt gjorde det, skulle du
följa mig till mitt folk, och det skulle hira dig vägen till
upphöjelse.  Ofta såg jag min konung sova liksom du med en sten under
sitt huvud.

DUMMA SVENSKAN.

Det var en gång en vintermorgon, då dimmorna lågo på Marmarasjön som
snöiga klippöar, men alla det gula Stambuls minaret glödde redan ända
ned till understa balkongen. En evnuck, sotn tillhörde sultanens
moder, hade begivit sig till sin förste herres grav för att
bedja. Under hemvägen köpte han pa torget en vit slavinna, som med sin
höga växt ådragit sig hans uppmarksamhet. Han följde bakom henne på
några stegs avstånd och visade allt emellanat vagen med sin
silverbeslagna bambustav, men lika ofta skakade han pa huvudet och
tänkte: - Vad man den har gången kommer att säga, det skulle inte ens
en profet kunna förutspå. Hon har ju fötter som en järnbärare.

Han ledsagade henne förbi den yttre seraljgårdens hogdraget likgiltiga
vakter och vek av nedåt vattnet. Där klappade han på en liten
oansenlig och av vildvin nastan undandold tradgårdsport.

- Mitt barn, sade han till slavinnan, medan de väntade. Gubben, som nu
kommer med sina nycklar, heter Avdankade Messias, och du må så gärna
fbrst som sist lara dig, att det är en farlig och sällsam man. ii sin
ungdom hette han Sabathal och levde då som jude ii Smyrna, påstås det
Så begynte han predika, att han var den andra Messias, men storherrn
befallde sina bågskyttar att pröva hans osårbarhet, och då avsvor han
sin helighet och blev ii stället portvakt ii Seraljen.

Låset gnisslade och porten öppnades långsamt och försiktigt av en
gubbe, vilken hade en trasig brun schal knuten om livet som bälte.

Evnucken lade nedlåtande sin svarta hand på hans axel.

- Jag skall giva dig ett mynt av blankt silver, du gamling, om du,
innan vi gå vidare, spår denna nya tjänarinna. Aldrig har jag mer
tvehågse fört en nykommen över din tröskel... Se här, kvinna, tag min
stav och drag med den ett streck på sandgången och låt mannen tyda det
och förutsäga din framtid!

Så snart slavinnan hade efterkommit denna befallning, böjde sig
Avdankade Messias över sanden och mumlade:

- Det är ett rakt streck... Det går tvärs över vägen till rabatten,
där markens giftiga kryp smyga kring under rosenståndet... Det är
alldeles rakt, säger jag... inte en bukt, inte en hake... Behåll ditt
mynt, herre, ett så rakt streck har ingenting att förtalja. Den
kvinnan kan jag inte spå.

- Så må du också få den lön du länge förtjänat, gamle bedragare!
svarade evnucken samt ryckte till sig sin stav och lät den falla över
ryggen på Avdankade Messias. Minns du när du predikade och lärde, att
du var en Guds profet, som en gång skulle komma ridandes på ett
vilddjur, med tyglar av sjuhövdade ormar!

Avdankade Messias stod en stund på sin ena fot som en trana och kliade
sig med den andra ii knävecket Därefter tog han ett par steg tillbaka,
och hans lilla rynkiga ansikte förvred sig, medan han höjde sina
händer och väste:

- Hugg och slag får jag för din skull, obekanta kvinna. Vare du
förbannad, och må ormar och skorpioner vålla din död! Nu har jag spått
dig!

När han hade sagt detta, låste han åter försiktigt porten bakom dem
och iinkade bort över kiselstenarna vid vattnet.

Evnucken hade emellertid redan fattat slavinnan om armen och ledde
henne uppför en brant stentrappa mellan fästningshöga murar. De kommo
upp ii en lustgård, där gångarna voro beströdda med krossade
musselskai, vilka sakta knastrade under deras steg, och han tecknade
åt henne att gå vördnadsfullt långsamt och tyst. Mellan cypresserna
hängde på snören förgyllda burar med sångfåglar,små
springbrunnarplaskade ochstänkte ii skålar av parosmarmor, och genom en
lång valvgång av susande myrten och buxbom förde han henne ut på en
udde mot havet.

I en rundel av plataner stod en vit kiosk med veckigt svängda tak och
halvmånar och stjärnor på spirorna, och på mattan utanför dörren
jollrade ett par ammor lågmält och smeksamt med några barn, vilka de
lärde att gå. Mitt ii dörren satt på dynor en vithårig kvinna ii fotsid
sobelpäls och knöt en vit bandrosett kring skaftet på en barnskallra
av purt guld. Det var Biet ii rosenknoppen, sultanens moder, den
undersköna grekinnan från Retimo, som ii sin ungdoms blomning, då
hennes läppar ännu liknades vid vårens dagg, hade gjort Mohammed IV
vansinnig av undergiven kärlek.

Hur väl mindes icke den åldriga sultanan de förfärliga timmar, då
janitsjarernas facklor Iyste över gårdarna och hennes avsatta gemål
drog sig undan till palatsets innersta kamrar för att under bön och
dödsbetraktelser bereda sig till fängelset och graven. .hnnu kunde hon
se sig själv ii de långa år, då hon ii Eski - Seraj, de åldrade
haremskvinnornas dystra hem, sömnlös gick fram och åter över mattorna
och vred sina händer, under det att en medtävlarinnas son, upptagen av
teologiska samtal med softas och stjärntydare, utandades sin kyla över
de forna sultanernas borg. Allra bäst ihågkom hon dock den morgon, då
en son av hennes eget blod äntligen hyllades vid janitsjarernas skri
och då hon på nytt från sin bärstol såg Lycksalighetens Port springa
upp på vid gavel och fattade allmaktens spira med lika trygg och
stadig hand som hon nu höll sina barnbarns guldskallra. Hennes ansikte
var gulaktigt och vasst, men en oändlig Ijuvhet darrade över det
sorgmodiga småleendet.

Evnucken kastade sig framstupa ned på mattan men reste sig åter på
hennes vink och begynte tala.

- En gång hittade på Haivanserai ett barn en stor diamant av skönaste
vatten. Ingen, höga sultana, ingen visste hur den kommit dit, men en
lärd alim berättade, att just på det rummet hade

fordom under ett triumftåg kejsar Justiniani krona blivit
borttappad. Du har väl också förnummit, höga sultana, att en fattig
man en gång hitfade en härlig diamant på en sophög invid Egrikapu
porten. Så litet anade han stenens värde, att han bytte bort den mot
tre silverskedar, men nu sammanhåller den stenen panaschen på din sons
turban. Kostbarheter av alla slag ligga sedan gammalt gömda ii denna
stads grushögar och kanske ia marken här under oss, men när
skattsökaren kommer med sin spade, letar han på orätt ställe och
hittar bara benknotor och mögligt murbruk. På det sättet går det också
ofta mig, din tjänare, när jag skall köpa slavinnor. ii ett helt år har
jag ängsligt burit på din befallnin& att skaffa en gulhårig och
storväxt slavinna. Det friskaste källvatten har smakat mig kvalmigt,
och den mjukaste sovmatta har tyckts mig hårdare än en av
trappstenarna ii Sjutornen, ty tanken på din åstundan har icke unnat
mig någon fred. Först ii dag just när jag för en kort stund glömde min
oro och gick att bedja på din gemåls grav - lät mig den nådige guden
helt oförmodat få syn på en sådan slavinna som du önskade.

Han avlyfte den simpla schal, som slavinnan bar över sitt huvud, och
där stod en kvinna med Ijust tillstruket hår och klara öppna drag.

Sultanan lade skallran ii sitt knä och svarade småleende:

- Min son drömde en natt ii ramadan att han såg mig omfamna och kyssa
en storväxt och gulhårig slavinna. Som ingen sådan fanns ii hela
Seraljen, gjorde drömmen mig nyfiken. Jag vet dock icke rätt vilket
ämbete vi skola kunna giva åt denna nykomna tjänarinna. Hon är för
lång och ovig att bli danserska eller att betjäna min son. Han älskar
framför allt små fötter och små händer . . .

- Visserligen, svarade evnucken, då han märkte hur föga hans köp
behagade sultanan, men ännu har jag icke på långt när berättat dig det
märkvärdigaste hos denna kvinna. Jag skulle sannerligen knappast själv
våga tro mitt eget tal, så framt icke slavhandlaren bedyrat sanningen
vid sin egen salighet. Jag känner honom och vet, att han är en
obeskrivligt from och rättskaffens köpman, som aldrig bedragit oss
varken ii fråga om slavinnornas ålder eller födelseort. Denna kvinna
kan dessutom redan manga ord på vårt språk och har själv intygat att
slavhandlaren talar sanning Hör mig därför, höga sultana, och döm om
jag någonsin haft en sällsammare ädelsten att lämna dig! Med vilken
hänryckning brukar du inte tala om ditt lejon ii Bender, de svenskes
store konung. Nåväl, denna fattiga kvinna är en dotter av hans folk
och född ii hans avlägsna rike, där det varken finns gräs eller blommor
utan ligger djup snö mitt ii sommaren.

Den nyss så likgiltiga sultanan kastade skallran åt sidan och reste
sig, full av häpen undran.  Hon glömde sin egen värdighet och gick
noga besiktigande runt omkring slavinnan. Hon tog hennes händer och
Iyfte dem och synade dem och lät dem åter sjunka. Hon öppnade hennes
läppar och undersökte tänderna. Hon kände på hennes hår och skinn, men
fortfor under hela denna långa granskning att beständigt småle.

- Allt hos denna kvinna, sade hon, är så stort... munnen och till och
med hakan äro stora... Flicka, visa mig ditt ben!

Slavinnan gjorde en otympligt tafatt åtbörd av plötslig avsky och
vände sig bort samt mum - , lade på sitt eget tungomål:

- Asch, sickna tokerier!

- Hon är ganska enfaldig, betygade evnucken medlande. Det märkte jag
genast, och köpmannen, som icke heller ii det stycket ville leda sin
kund vilse, tillstod, att han ännu icke kommit sig för att giva henne
nagot rlamn utan rätt och slätt brukade kalla henne Dumma Svenskan.

- Så får hon väl behålla det namnet till dess hon förtjänar ett
bättre... Mitt barn, visa mig nu ditt ben!

Dumma Svenskan blev allt mer förtretad och skamsen och höll med båda
händerna om sin långa, bruna skjorta.

- Jesses, jag kan väl få stå ii fred, vet jag.

- Vad säger hon?

- Det vet jag inte, höga sultana. Men...  Måhända kan hon duga att
bära linnetvätten.

- Nej, hon skall bli väkterska över mina papegojor, ty deras burar
orkar ingen av mina andra tjänarinnor att Iyfta. Kvällstjärnans Ljus,
som nu har hand om fåglarna, är en alltför späd och sirlig flicka och
kan ha ett stort öde att emotse.  Låt henne emellertid att börja med
sorgfälligt undervisa den nykomna ii ämbetet.

Sultanan, som mättat sin nyfikenhet och ledsnat på samtalet, gick
tillbaka till dörren och ropade åt ammorna att leda fram barnen.

Så gingo nu dagarna, och Kvällstjärnans Ljus lärde den nya slavinnan
att vårda och mata papegojorna ii timmen före solnedgången sutto de
båda ofta viskande samman ii lustgården mellan de utlyftade
papegojburarna, och Kvällstjärnans Ljus, som var en trettonårig liten
tjerkessiska och den yngsta ii sultanans tjänst, fick Dumma Svenskan av
hjärtat kär. En gång befallde då sultanan, att de skulle bära den
äldsta och förnämsta papegojan ii sin silverbur ända ned till stranden,
så att den sjuka och tynande älsklingsfågeln finge inandas den friska
och salta fläkten från havet.  När de hade satt sig på bänken bredvid
buren, lindade Kvällstjärnans Ljus sina armar om väninnans breda
skuldror och begynte utfråga henne om allt möjligt ii världen.

- Berätta du om dig, så berättar jag om mig!

- Litet har jag att berätta. Som barnflicka följde jag major Enebergs
fru från en stad, som hette Nyköping, till en stad, som hette
Riga. Där blev jag gift med en gudfruktig och brav soldat, som hette
Andersson, men när så belägring och pest kommo över oss och Andersson
skulle hjälpa några av oss kvinnor att fly, då blev jag fasttagen av
ryssen och bunden och lagd på kärran och såld till den turkiske
slavhandlaren.

- Säg mig en sak! Kan du den härliga sagan om dansens ande?
Inte. Finns det väl något mer Iycksaligt på jorden än att dansa?

Kvällstjärnans Ljus reste sig sakta dansande, och med halvslutna ögon
vände hon sig runt sA att den tillbakakastade slöjan liknade blåvita
ringlar av persisk rökelse.

- Avdankade Messias har spått mig, att jag en gång skall få två hundra
schalar och en kiosk tapetserad med röd damast. Iag tror säkert, att
hans ord bli besannade, om iag bara väl får dansa inför padisjan. Vet
du, jag kan inte sova om natterna utan ligger bara och tänker på allt
detta.  Kanske, tänker jag var afton, kanske får jag redan ii morgon
dansa för padisjan. Annu har ban knappast sett mig... Varpå brukar du
själv tänka?  Jag menar, vad längtar du efter, vad hoppas du på? Just
på ingenting, säger du? Kan det väl då vara något nöjsamt för dig att
blott och bart gå och sköta ditt besvärliga och enformiga ämbete hos
papegojorna! Det nöjet har jag ännu aldrig förr hört någon rosa. Jag
tycker det är ett straff att beböva sitta och mata de dumma kräken. Du
är en besynnerlig syster, och ingen blir rätt klok på dig

Dumma Svenskan satt trumpen och sträv. Hon lekte med den nittioåriga
papegojan ii buren och försökte lära henne några ord på hemlandets
språk

- Lär dig nu vackert att säga Andersson!  uppmanade hon.

Mlen den högfärdiga och grättna fågeln gurglade och skrek och ville
icke.

Då stirrade hon på de venezianska handelsskeppen, som med förgyllda
Iyktor på sina förstammar och omgivna av fiskmåsar och grönsakslastade
kaiker torkade sina slappt hängande segel ii solen. Vimplarna voro så
långa, att de räckte ända ned till vattnet, och roddargossarna kivades
om att fånga deras snibbar, som Iyftes av solnedgångens bris.

För första gången begrundade hon sin egen saga. Hon tyckte att den var
befängd och tokig som hade sultanens puckelryggige sagoförtäljare
berättat den på narri och medan han talade omskakat ii sin mössa
armringar och torra rovskal, papegojfjädrar och ullgarnsändar. När hon
sag sin egen skugga, sträckt av kvällsolen över stenbänkens gnistrande
mosaiker, måste hon le som hade hon ii en sultans gravhus stött knät
mot svenska fållbänkar och dragkistor och hittat ett par undankastade
smaländska getskinnspjäxor ii den heliga bönenischen. Men att med
händerna ii knät försjunka ii betraktelser var icke hennes sak, och hon
väcktes snart av steg på gångarna.

Där kom ögonläkaren med undergörande kollyriumsalva ii en agatask, men
själv var han blind, så att han måste ledas vid båda händerna.  Där
fladdrade bakom hyacinterna blomstermästarens Ijusblå kaftan, och i
bärstolar med väl sammandragna florsförhängen Iyssnade avundade
kadiner en stund till havets vågplask. Som ett fjäll reste sig med
nästan dystert hot hela detta åt den jordiska Iycksaligheten helgade
kloster, till vars översta höjder endast Iyckans djärvaste
bergbestigare vågade klättra upp för att rycka till sig frukterna
eller tumla tillbaka som blodiga lik.  Lummiga plataner och ekar
skuggade ängsmattorna utefter stranden. Ovan den första muren sträckte
sig bakom myrtenhäckar och lagerbuskar harems byggnadslängor,
inbäddade ii vildvin och rosor och med trägaller för de små fönstren,
men allra överst, där allsvåldiga vasen sågo ned på sitt rike och
blandade sin iskylda sorbet ii skålar av urslipade turkoser, där
brusade pinjer och cypresser med en fjällskogs svartaktiga grönska,
och marmorkioskerna Iyste fram som snö.

- Solen sjunker, sade Kvällstjärnans Ljus.  Låt oss gå ut på
gräsvallen och leka. Alskade syster, varpå grubblar du?

- Det är nu snart ett helt år, under vilket jag inte hört ett enda
Guds ord... Men luften börjar bli isande, det är tid att bära in den
sjuka fågeln, så att inte stackarn tar skada.

- Vad bryr oss det elaka djuret. Ingen ser oss. Kom, alskade syster!
Här har du min hand.

Dumma Svenskan Iyfte surmulen den tunga buren ii stället att
svara. Steg för steg bar hon den ensam uppför de oandliga trapporna
mot höjden, och medan böneroparnas sång från Hagia Sofia manade de
rättrogna att knaböja, mumlade hon för sig själv på sitt eget mål:

- Man skall väl betänka sina skyldigheter, vet jag, om det också inte
alitid står någon bak buskarna och gluttar.

Efter den kvallen vart hon an mer butter och tvär, och de andra
slavinnorna sågo skrattande efter henne, nar hon letade sig fram genom
harems oräkneliga gångar och långa verandor, på vilka vaktande
evnucker tanklöst stodo och betraktade den bityniska Olympens avlägsna
toppar. Icke heller den lilla Kvällstjärnans Ljus slog langre armarna
om benne med samma barnsliga innerlighet, utan dansade och hoppade i
hennes fjät eller ropade ur vrår och gömslen:

- Akta, akta den sjuka fågeln!

Dumma Svenskan sörjde icke dver sitt öde Hon längtade icke och
hoppades icke. Hon begärde icke mer av morgondagen än den förflutna
hade skankt, men hon gick ii en ständigt vaxande förargelse mot allt
det frammande och fåfängliga omkring henne. Papegojorna voro snart de
enda som med sitt pladder kunde locka henne att svara, och isynnerhet
vårdade hon med stor ömhet den elakaste och äldsta fågeln, som sett
nio sultaner.  Detta gjorde hon icke därför, att han var den äldsta
och förnämsta, utan därför att han var den skropligaste. Aldrig kunde
alabasterskålarna och skedarna, ur vilka han matades, vara nog
putsade, och ibland satt hon hos sina fåglar hela natten.  Till sist
markte dock slavinnorna, att det också fanns andra än papegojorna som
hon fann på att betjäna. En natt frampasommarenhade evnucken nämligen
glömt att fylla vatten på den dricks kruka, som alltid stod bredvid
hennes sovmatta, och när hon en stund hade slumrat helt roligt,
vaknade hon och begynte törsta. Då kom hon att besinna hur det icke
hade fallit en enda regndroppe under flera veckor och att tulpanerna
utanför kiosken måste vara lika törstiga som hon. Ju mer brännande och
torr hon blev ii strupen, dess klarare inbillade bon sig att hon själv
kände blommornas kval. Slutligen steg hon upp och tog efter hand alla
de andra sovande slavinnornas väl fyllda drickskrukor och gick ut och
vattnade tulpansängen mitt ii nattens mörker. Där blev hon fasttagen av
evnuckerna, som ii början menade, att hon smugit sig ut för att
stjäla. Om allt detta talades länge ii harem, men sultanan förblev
henne nådig. Hon anförtrodde henne stundom till och med att förvara
den handbörs, vilken hon annars ständigt själv bar under sina kläder.

Sent och bittida sågo väktarna Dumma Svenskan med papegojornas
matskålar, och på alla frågor svarade hon lika strävt. Men igenkände
hon från muren Avdankade Messias, som ii vågskvalpet utanför den
solvita kiselstranden stod på ett ben som en trana, flög en
frosskakning genom hennes kropp.

Då hände det att överhovmästarinnan en dag befallde henne att bära
papegojburarna till Perikiosken ytterst vid bavet och att, klädd ii sin
tanligaste arbetsdräkt av brunt kameltyg, själv möta där vid
solnedgangen.

Hon svarade som vanligt med att mumla några vresiga och obegripliga
ord. Därmed fortsatte hon under det att bon hämtade burarna. När sedan
i skymningen tulpansängarna upplystes av otaliga små glaslampor, så
att hela lustgården tycktes stå ii ett sken från lågor ur jorden, påtog
hon den usla skjorta, som hon icke hade burit sedan den morgon då hon
stod på slavtorget.

När hon steg in ii Perikioskens försal, voro alla sultanens danserskor
redan församlade med små kronor av papegojfjädrar på nacken och
papegojfjädrar strödda över sina skjortor av silverflor. Mitt i
kretsen stod den fetlagda överhovmästarinnan med guldskalmade
fyrkantiga glasögon. ii handen höll hon eu stor pergamentrulle, ty hon
besatt mycken lärdom och var hemma ii skrivkullskap och författade
skönare verser och sagor än någon man ii hela sultanens stad.

- Se här, mitt barn, sade hon och fäste en liten fjäderkrona på Dumma
Svenskans sammansnodda nackfläta. Vi skola nu förnöja vår böga
sultana, padisjans moder, med en gammal lustig årsfest, som heter
Papegojornas bekransning. Alla dessa slavinnor äro skickliga ii dansens
konst. Du ensamt känner den icke. Just därför skall du stå mitt i
ringen och försöka härma de andra med dina langa armar och stora
fötter... Det är det som skall bli det toklustiga.

- Jaha, eftersade Kvällstjärnans Ljus och härmade överhovmästarinnan
bakom hennes rygg, det är just det, som skall bli det toklustiga.

- Nej, si det kommer då aldrig på fråga!  svarade Dumma Svenskan. Men
man kan allt dansa hos oss också, fast då taga vi varann ii hand så
har... och så dansa vi på så här... och så stampa vi takten så mycket
vi orka så här... och så sjunga vi så här: Si gossarna komma och...

Hon hade fattat några av danserskorna vid handen och drog dem med sig,
men överhovmästarinnan blev så förskräckt att de fyrkantiga glasögonen
halkade långt ut på näsan. Hon ryckte ur fickan sin lilla korta stav,
som helt och hållet var beklädd med silverfjäll och hade ett sigill
inristat ii knappen, och med den knackade hon ivrigt ii dörrposten.

- ii rummet på andra sidan om detta förhänge kan vilken stund som helst
sultanan taga plats med sina förnämsta väninnor och evnucker.
Overhistorieskrivaren sitter redan där inne på sin plats för att
anteckna allt och beskriva festen ii Bröllopens Bok. Aro ni tokiga, som
ställa till ett sådant oväsen! Ett sadant klampande kan möjligen passa
mulåsnor, som råkat att springa ikull en bikupa, men icke är det dans,
ty dansen ar framför allt skön.

Danserskorna skrattade med munnen full av insockrade kastanjer och
krikon. De kvidde och jämrade och måste sätta sig ned på divanerna,
och evnuckerna gömde sina vita tandrader bakom dörrförhänget.

Då visste Dumma Svenskan icke längre vad hon gjorde. All den
förtrytelse, som hon gått och burit på ii veckor och månader, rann
plötsligt samman ii en enda flamma av vrede, och ordens flöde strömmade
på hemlandets kärva tungomål ohejdat från hennes tunga.

- Jästingen ii mej om jag frågar efter er och alla era svarta
fulingar. Inte mer än så frågar jag efter er... Ni där, som bara leva
i svalg och flättja och synd! Aldrig sagga ni om annat än om de tolv
Iyckliga, som få betjäna padisjan...  herre je, de Iyckliga,
ja!... och om de sju kadinerna, som få två hundra schalar var... Är
det rättskaffens och anständigt att ha en hustru på var kammare hela
huset runt! Asch, asch, asch!  Jag är en hederlig kvinna, och en
hederlig kvinna, ni där, det har ni aldrig förr sett ii detta Satans
hemvist... Jo, nu anacka mej, fick ni för Dumma Svenskan, ni!

- Mycket bra! sade överhovmästarinnan, som utan att förstå ett ord
noga hade iakttagit hennes minsta åtbörder. Riktigt bra! Just så där
skall du gå på, när du kommer in och dansen begynner
 . Bara läsa upp versen litet mer lågmält. Litet lenare stämma... Och
kanske inte fullt så många knyckar med nacken.. . Man kan visa sig en
smula behagfull också ii det toklustiga... Tag nu ii dina händer den här
korgen. ii den står, som du kan se, ett friskt rosenstånd. Jag har
själv låtit Avdankade Messias gräva det ur jorden med sina fingrar och
plantera det ii korgen, ty ingen är ii sådant mer behändig än han. Så
snart dansen blir slut, skall du stiga fram och med knäfall hyllande
nedsätta korgen på det pärlemorbord, vilket står framför den förnämsta
papegojan.

Stel som en av cypresserna utanför kioskens tröskel mottog Dumma
Svenskan korgen, men det svartnade omkring henne och hon kramade den
med mossa virade grepen. Till spott och löje hade hon blivit if rån
den stund hon första gången fördes inför sultanan, men hon hade därpå
föga aktat och icke förrän nu ii den stjärnklara aftonen, då hon
kallats till kiosken för att genom sin blotta åsyn förlusta de andra,
kände hon djupet av hela sin hjälplöshet och ensamhet.

Pipor och trummor började Ijuda på andra sidan förhänget, och efter
någon väntan knackade överhovmästarinnan åter med sin stav på
dörrposten. Då drogs förhänget åt sidan och danser skorna tågade in i
kioskens kupolsal, där de blomsterkransade papegojburarna stodo under
ett tempel av stjärnformiga lampor. Sedan skaran ödmjukt hälsat
sultanan, som låg pa en bädd av dynor, utvecklade överhovmästarinnan
pergamentet och uppläste med mycken sirlighet sitt tal.

- Ädla papegojor, ii som undfått blommans skönhet och människans
stämma! Detta är sagan om dansens ande. För icke länge sedan levde en
tiggardervisch, som hette Turk. Han sov på bara marken och gick naken
mitt på gatan utan annan klädsel än en stor turban. En dag när han
drack ur källan under en ek såg han en gosse, som lekte och dansade
med en papegoja och sökte kränga fast en ring av juveler och rubiner
om fågelns ena klo.  - Är du sultanens son, sade Turk, så borde du
icke tänka på dans och fåfänglighet. Lär dig att för mer än den döda
juvelen är vattendroppen, ty han kan läska din tunga, och för mer. än
rubinen är blodsdroppen, ty han bär kring livselden till dina lemmar.
- Gossen svarade:Otacksamme och trötte man! Annorlunda lär mig min
fader, ty han säger, att juvelen och rubinen och allt skönt på jorden
är lika levande som blodet ii vårt hjärta och hänger som dagg ii det
stora träd, vilket överskuggar hela världen och heter Guds kärlek När
jag ser upp ii det trädet, kan jag aarken sitta eller ligga, utan
dansens ande kommer över mig, så att jag måste resa mig från marken.
- När gossen hade sagt detta, begynte han åter dansa så Ijuvligt och
sakta, att tiggardervischen icke kunde taga sitt öga från honom utan
kände att också han själv måste dansa. Först ville han dock läska sig
med ännu en hand vatten, men när han böjde sig mot den speglande
källan, blygdes han över sin egen fulhet och sitt okammade skägg och
vart sittande liksom förlamad. Då flög pape gojan barmhärtigt fram
till honom och satte sig med den tindrande ringen om foten och med
vitt utbredda vingar på hans turban likt en underbart fager
panasch. Tiggardervischen betraktade åter sin bild ii källan. Bävande
steg han upp och dan sade med gossen och uttalade det löftet, att hans
klosterbröder efter den dagen skulle tacka och prisa Gud med lek och
dans. Ädla papegojor, till åminnelse av den dansen bekransa vi och
hylla er ii natt.

Så snart överhovmästarinnan slutat detta tal, begynte slavinnorna att
sakta vaggande vända sig runt och dansa. De rörde sig så tyst, att
deras steg på mattan icke kunde förnimmas. Deras florsdräkter stodo
omkring dem ii vida ringar utan att framkalla ens det svagaste sus, och
musiken Ijöd dämpad och avlägsen liksom sång från ett roddarskepp
fjärran på havet.  Med ögonen slutna höjde Kvällstjärnans Ljus
förevisa och siälv förnimma sin blida skönhet.  Hennes fot var icke
större än en hand, och håret hängde till knävecket. Hon visste
ingenting annat om jorden än att den var Ijuv och att padisjan kanske
en dag skulle skänka henne en kiosk med röda damasttapeter och
springbrunnar av luktvatten.

Mitt ii den sakta snurrande kretsen av mänskliga fjärilar hade Dumma
Svenskan stannat som det blivit henne befallt, och lampornas
nedhängande strutsägg och tofsar snuddade vid hennes hår. Hon visste
icke, hur hög och vacker hon stod där ii sin fattiga arbetsdräkt. Hon
tänkte icke ens därpå. Hon kände ingen glad tacksamhet mot Gud över
att hennes drag voro klara och öppna och hennes hår lika mjukt som det
silke, av vilket kvinnorna ii Brussa knutit sultanans penningpåse.  Det
föll henne icke in, att jorden var Ijuv, att själva sinnlighetens
jubel kunde vara oskuldens. Hon hade icke undfått dansens ande i
födseln. Hon kunde icke omedvetet och dansande höja armarna liksom en
hänryckt prästinna. Hon kunde knappast lovsjunga med läpparna och än
mindre med lemmarna. Gud hade icke benådat henne med ett sådant
klenodium ii faddergåva. Hon förstod att alla dessa Tjerkessiens och
Lesbos' döttrar voro lödda ii kojan som hon och enfaldiga som hon, men
att de dock besutto en kunskap, som icke var hennes, kunskapen om
dansens hemligheter. Envist såg hon ned på mattan, men hon kände att
överhovmästarinnan hela tiden otåligt och miss nöjt betraktade henne
över sina fyrkantiga glasogon.

En lång stund prövade hon att låtsas ingenting märka. Så spratt hon
till och kom ihåg befallningen att härma, att vara narren ii leken.
Gungande en smula med höfterna tog hon ett par steg.

Genast hörde hon runt omkring sig ii salen ett prasslande och tisslande
som när en vindpust från dörren kastar torra vinterlöv över ett
stengolv.

När hon såg upp, märkte hon att det var
åskådarna som viskande och med handen för munnen dämpat skrattade åt
hennes oskicklighet. Hon hade Iyckats och gjort överhovmästarinnan
till lags, men skammen och förtrytelsen slog henne åter med
stelhet. Lamposet och blomsterlukten steg henne åt huvudet. När dansen
äntligen stannade av och hon bar korgen till den förnämsta papegojan,
som skröplig och hopkrupen satt och blinkade på sin pinne, såg hon
knappast längre mattan framför sig. Hennes händer begynte fubbla, och
just när hon knäfallande räckte sitt offer, halkade korgen på det
glatta pärlemorbordet och rosenståndet föll ii golvet.

Då kröp en hel svärm av skorpioner över
korgens kant, och ur myllan på botten reste sig en orm med platt och
brett huvud.

En stund vaggade ormen slångigt av och an som hade även han blivit
besatt av dansens ande.  Sedan drog han sig tillhopa med en snabb,
vaglik rörelse och Iyfte mot papegojan sitt uppspärrade och väsande
gap. Den skrämda fågeln slog bullrande och flaxande mot burens
silvernät för att komma tili sin väkterska och få skydd. Genom hela
den gravlikt tysta kiosken, där skrattarna bleknat av och där tappade
f jäderkronor lago strödda över mattorna, utstötte han skriande det
ensamma ord, som hon varit enträgnast att lära honom .

- Andersson! Andersson! Andersson!

- Där sade du något! mumlade Dumma Svenskan. Hon hade stigit upp från
golvet, och ii en dröm såg hon det ögonblick ii den kalla skymningen, då
Avdankade Messias gömde ormen och skorpionerna under rosenstandets
rötter ii korgen. Men hon mindes icke längre att förskräckta åskådare
stodo runt omkring henne, uppkrupna pa dynor och divaner utefter
salens väggar.

Försiktigt fattade hon om korgen och bar den till det öppna
fönstret. Ormen vände sitt huvud mot henne och slickade luften med
tungan.  Högre och högre Iyfte hon korgen för att få kraft.  Sedan
kastade hon den bland lagerbuskarna. Men när hon drog handen tillbaka,
hade ormen knutit sig om hennes arm. Han högg henne vid handloven, så
att blod droppade, och han släppte först sitt bett, när hon tryckte
honom mot golvet och trampade sönder hans huvud med sin stora fot.
Hon tog ett par tre steg åt sidan och blev stående med ryggen mot
väggen.

Nu först började det åter viska och tala omkring henne, men den
stolta, vithåriga sultanan, som sett janitsjarer stycka vezirers lik
utanför Seraljporten och som mången natt hört ¯de stummes¯ smygande
steg på trädgårdsgångarnas musselskal, hon steg fram och undersökte
länge och mångkunnigt den blödande armen.

- Mitt dyra barnj sade hon stilla och omfamnade och kysste den döende
svenska slavinnan.  Du har med ditt liv räddat min älsklingsfågel...
Men du har också givit oss alla en djup gåta att begrunda. Hur ha väl
dina plikter och dina tråkiga dagliga värv med sitt ständiga enahanda
kunnat bli dig så kära, att allt det, som vi sträcka oss efter, tyckts
dig tomt narri och lekverk? Man har pekat finger at dig, därför att du
inte förstått dansens hemligheter... Ack, mitt barn! De äro lättare
att lära än din gåta att tyda! Prisa ville jag våra fäders gud om han
någon gång läte sådana mödrar fostra våra söner!

När sedan lamporna släcktes och natten brusade, satt den lilla
Kvällstjärnans Ljus vaken på sm sovmatta.  - Fanns det då verkligen
något ii världen som var ännu tdr mer än schalar och smycken? Varför
hade ingen förr sagt det?

- Du skulle icke sakna den döda slavinnan så bittert, viskade några av
väninnorna, om du icke hållit av henne och dock vållat henne sorg.
För sådant finns ingen bot.

- Du skulle icke sörja henne så, viskade de nästa natt, om du förut
hade älskat en man. Nu blev hela ditt hjärta hennes... Ni äro så
brinnande, ni tjerkessiskor...

Men sultanan sade:

- Du har mörka ringar under ögonen, och jag råder dig att börja färga
dina läppar, ty får padisjan se dig sådan du nu ser ut, lär du länge
få vänta på din kiosk med röda damasttapeter.

Kvällstjärnans Ljus dog, och ii backsluttningen ovanför de dansande
dervischernas kloster vid Skutari blev hon begraven under samma akacia
som den svenska kvinnan. Dervischerna planterade hyacinter omkring
trädet och vårdade det länge och de kallade stället De två systrarnas
grav.

- Där ligga två prinsessor, berättade de, som levde för mycket, mycket
länge sedan. Den äldre menade, att Gud bodde ii fromma gärningar, och
den yngre att han bodde ii dansen, men därför blevo de kallade systrar
att de båda tävlade om att tjäna honom.

När de små handtrummorna och träflöjterna ii stilla aftnar spelade i
klostret, lät det som hade en skara barn förlustat sig med sina
leksaksgigor från basaren, men ur den öppna porten uttågade stundom de
fromma dervischerna ii sina vita kläder, barfota eller ii strumporna,
och rörde sig så Ijudlöst sakta, att de kunde höra akacians sus medan
de dansade.

bENDER.

Den glesnande skara, som följde konungen över steppen till sultanens
rike hade vid Bender slagit läger ii en Ijuvlig floddal. Mången officer
bodde fortfarande på sin kärra som en bekymmerslös zigenare, men till
vintern lät konungen uppföra hyddor och jordkulor, och av sultanen
erhöll han dagligen ii gåva fullt upp av penningar och
livsförnödenheter. Det gick lustigt till ii lägret, där trumpeter och
trummor kallade till måltider och gudstjänst. Pasjan och hans
janitsjarer tävlade om att hylla den besegrade kämpen, som aldrig
smakade vin och föraktade att bo ii staden och vars drabanter aldrig
fingo äkta en kvinna. När jordarbetarna och deras hustrur sågo de blå
ryttarna spränga fram mellan vingårdarna, skyndade de att möta dem,
och slantar av guld och silver regnade ii förkläden och korgar. Till
sist ledsnade dock sultanen att fylla de storslösande gästernas händer
med guld och deras krubbor med hö. Dukater blevo åter ett sällsynt
skådebröd, och till och med den turkiska hedersvakt, som stått
uppställd vid lagret, tågade bort.

Först då steg konungen ur tältet. där det oversvämmande flodvattnet
redan nådde honom på halva stövelskaftet.

Han fattade överste Grothusen vid armen.Vi ha sagt dem att vi inte
draga åter till kristenheten så iramt vi inte få ett följe av femtio
tusen turkar. Därvid skall det förbli. Just efter man nekar oss
penningar, skola vi trolla. Hovhållningen skall inrättas tredubbelt
präktigare än tillförene, och utom kungstaffeln och
hovmarskalkstaffeln skall här var dag dukas ett rikligt bord för
främlingar.

Därefter steg han ut och befallde soldaterna att på den höga stranden
framför byn Varnitsas halmtäckta hyddor uppbygga ett kungshus och en
hel krigarestad med gator och stenlagda gangbanor.

Den nya staden på sultanens mark erhöll namnet Carlopolis. Med hurtigt
mod knöto de ärriga krigarna förskinnet om livet mitt för de gapande
turkarna och begynte smida de konstigaste lås eller snickra de
prydligaste dörrar och fönsterkarmar.  Segervana generaler och
överstar kommenderade ii solhettan över timmermän, murmästare,
gipsmakare, stenhuggare och glasmästare, och mitt ibland dem gick den
haltande konungen med så rosiga kinder och molnfri panna, som hade
alla Ukrainas olyckor länge sedan slätats ur hans minne.

Likt en rhenborg höjde sig snart kungshuset med sitt branta tak och
sin röda altan och med utsikt över den strida Dnjestern. Sammetssadlar
med rosenstenar och turkoser på pistolhölster och remtyg upphängdes
runt den tegellagda vinden.  Rikt beskurna dörrar med blankgnidna
mässingslås öppnades från förstugan till de två salarna och åtta
kamrarna, vilka sirades med franska tapeter och brokadklädda
divaner. Mattorna voro så tjocka och mjuka, att icke ens de tyngsta
soldatstövlar vackte ringaste buller, och ii taket fladdrade om
aftnarna rodaktiga lampor liksom för att belysa dansande
slavinnor. Utanför sträckte sig gator mellan officerarnas och
kanslisternas sma putslustiga äventyrarslott. En skön träbro i
regnbågens färger ledde över en djup grav till Varnitsa, och runt hela
det trotsiga lägret uppkastades vallar och förskansningar. Hela denna
befästade stad uppbyggde alltså de flitiga svenskarna, så snart de
blevo utan penningar. Den ovetande tiggaren, som gick förbi utefter
floden, trodde att det vänliga lantfolket valt en av sina herdar till
konung och där rest hans huvudstad mitt ii ett rike av vingårdar och
vallrop och fågelkvitter.

Utanför kungshusets port lågo tama hjortar och rådjur med hlicken mot
trdskein för att folja efter konungen, så ofta han gick ut, och
storvingade fjärilar satte sig lugnt till ro på den gula
högkvartersfanan, vilken med de främmande tre kronorna ii sin
vapenskald stod nedstött ii marken framför skiltvakternas trummor och
musköter. ii mullbärsträdens skugga pa de med gräs och blommor
övervuxna sluttningarna sutto vid vattnet nakna och badande krigare
utan tanke pa de forna vedermödorna, ty de glömde svedan av sina sår
samma dag de läktes och ärrades. Andra provade skrattande sina
musköter på snäppor och harar eller strövade kring på fältet mellan
bomullsplantor och betande butfelhjordar ända bort mot de långsträckta
och kulliga bergen, vilka omfamnade bela den vackra bygden ii sin
svartblå krans. .hnnu med känningar av sina svåra blessyrer lågo på
gräsvallen mellan kojorna Hård och Gierta ii skjortärmarna vid en
flaska vin och spelade labet med den larmande Axel Sparre. Kasten Feif
uppsatte på väggarna under sitt låga tak de kopparstick tjver det nya
slottet, vilka skickades från Stockholm. Utan att någonsin få rätt
tvistade han där alla förmiddagar med konungen, som ännu strängarea än
Tessin icke ville veta av några statyer eller onödiga prydnader inom
byggnadskonsten utan endast ädla linjer och stora ytor. Måns
Eransöske, som nu blivit så turkisk att endast den kostbaraste tobak
var god nog, satt vid sin pipa, men han måste hålla den och stoppa den
med samma hand, ty vänstra armen var bortskjuten. Livmedikus
Skraggenstjerna stötte pulver ii en kittel, och över honom hängde i
dörren krukor och pisangflaskor.  Kapten Konrad Sparre, som med sina
kamrater Loos och Gyllenskepp nyss hemkommit från en vallfärd till
Nilen och Jerusalem, hade hela sin hydda full med gudabeläten, mumier
och uppstoppade krokodiler. Där hade på en vink vuxit upp en dvärgstad
med sina samlingar och ämbetsverk, men många palats voro ej högre än
att ägaren kunde stå och vila sig med armbågen på taket.  Invånarna
vaknade och gingo till sömns vid trumpetstötar, ach tidigt var morgon,
när dimman Iyfte, syntes en välvUlig man som ii styva galonerade kläder
och med skuldrorna höjda och läpparna viktigt hopdragna rodde sig mot
strömmen ut på floden. Det var Hultman som ii en hög tennkanna hämtade
det klaraste dricksvattnet åt sin konungslige herre.

lust där flyttfåglarnas langa streck om hösten brukade draga bort,
stod det dystert gulgrå fästet ii Bender med sin fyrkant av spetsiga
tornhuvar, och därifrån strömmade dagligen ii ständig marknad ett tåg
av janitsjarer, tartarer, armenier och zigenare. De knuffades bland
zaporogernas jordkulor nere vid floden, där Mazepa hade dött med
huvudet ii sina kvinnors knä, och när de väl fingo sina kameler och
åsnor bundna vid träden, koxade de nyfiket på stekpannorna ii kökshuset
och på Brandklipparens isgra länd ii stallets främsta spilta.  At alla
sidor utbjödo de sina druvklasar, sina får och höns och hejdades
ibland av bajonetten när ett främmande sändebud anlände för att
uppvakta den svenske konungen mitt ii hans landsflykt och olycka.
Stundom mötte de kuriren med postväskan eller en fattig pommersk
bondson utan skor, som frivilligt gått den långa vägen tvärs igenom
Europa för att lämna sin konung bundra dukater till respengar. Tätast
vimlade dock tarbuscher och turbaner nedanför kungshuset, på vars
altan trettio musikanter spelade på violiner, lutor och oboer.  Så
snart de tystnade, uppstämde turkarna nedanför med mässingstallrikar,
skallmejor och trummor.  Dessemellan omfamnade janitsjarerna sina
svenska vänner eller satte sig belåtna och eftersinnande på marken och
stirrade mot kanslihusets öppna fönster, där två besynnerliga, ivrigt
skrivande gestalter lutade sig över bordet. Så snart de båda herrarna
ville se varandra ii ansiktet, måste de vända på hela kroppen, ty
ingendera hade mer än ett öga.  Den ene, som jämt stack fjäderpennan
på tvären mellan läpparna, var den luddslitne hovkansleren von
Müllern. Den andre däremot, som hade fickan full av konfonium och
alltemellanåt lade en konfektsbit på tungan, var överste
Grothusen. Han satt omsvept ii en karmosinfärgad nattrock av siden.
Halsduken av franska blonder och den korpsvarta lockperuken gungade
och pöste, men på fötterrra hade han ett par tunga soldatstövlar, ty
konungen hade en natt smugit sig in till honom genom fönstret och
stoppat hans sammetstofflor ii glödhögen.  Ansiktet var gulare än en
torkad citron, men det kvicka ögat glindrade och klippte, och så snart
han öppnade munnen, begynte Müllern hoppa på stolen och skratta.

Snart skockades dock skyar över bergen, och på den frusna Dnjestern
åkte soldaterna slängkälke med turkarna, så att turbanerna rullade
utefter isen. Fönstren stängdes, och en gråmulen morgon kastade
Grothusen ifrån sig gåspennan med sådan fart, att hon ii korsdraget
från springorna blåstes över bordskivan och blev liggande på golvet.

- Müllern! sade han. Av brist på hö ha vi nu måst skjuta nitton vackra
handhästar. Kan jag inte hastigt få låna ihop ännu tusen pungar, då
äro vi bet! ii hela Carlopolis finns snart inte så mycket som en
hästskosöm, som längre kan kallas vårt - hur än jag schackrar med både
kristna och hedningar. Krediten är slut. Bien! Va la banque! Vi gingo
mte heller åstad för att samla penningar utan snarare för att avskaffa
deras värde.

Han avlyfte peruken och strök över sin heta hjässa, men Müllern bara
skrev och skrev och frngade med klagande stämma:

- Och hans majestät?

- För ögonblicket sitter han ii matsalen och läser Cornelle, men han
har en skalk bakom vardera örat och kniper ii sidan pa det sättet som
han alltid brukar, när ban nyss fattat något vågsamt beslut. Han är så
glad däråt, att han värmer en annans syndarehjärta, innan man ens
riktigt vet vad det gäller. Det finns en ting, min bror, som alltid
harmat mig. Världen är full av beundrare som skråla hans majestäts
lov, därför att han kan sova på snödrivan och drickn vatten ur
träskålar.  Och visst är han en sadan man och väcker därmed alla dagar
vår häpnad. Jag vill bara säga, att han till pa köpet är något ännu
mer. Det är inte bara soldatgriller under den hatten. Hör honom dispu
tera med Feifen om de sköna konsterna eller med mig ii filosofi! Och så
vid sidan därav dessa salvo honore - rena sma tölpaktigheter, som när
han knappast kan plita samman ett läsligt bref!  Känner du inte ii allt
detta igen de svenska själsgavorna, just när dessa äro som mest
Iysande? En glittrande väv av praktfullaste guldbrokad... och så här
och var stora mörka revor, genom vilka man kan sticka händerna! Undra
på om de svenske för en sådan man gå ii döden som för sig sjblva.
Begär inte att han helt ångerfullt skall traska hem som den förlorade
sonen och förevisa sina tomma böxsäckar. Såg mig hellre, var fanen
skola vi få pengar?  Nu stack Müllern pennan bakom örat.

- Både Var Herres och våra förstars gunstlingar bli hårt ansatta av
medmänniskors avundsjuka, och du och din vigilans kalfatras här i
lägret med större hetta an du anar. Sanna mina ord! Slå du hurtigt
ihop kassaboken och hang nattrocken på spiken och pådrag ditt gamla
obristlivere, ty inom ett par dagar ha vi kravall. Redan ii förgår,
naår pasjan från Bender kom ridandes och klBv luften med sabeln och i
storherrns namn befallde oss att packa oss astad hemat, begrep jag,
att hans majestät skulle fatta ett förfärligt beslut. Och har du
märkt, att värjan hans alldeles som fordom beständigt sitter tre tum
ur skidan?

- Naja, så fa vi klappa och slå - bara det blir slut. Hård längtar så
det blixtrar om dgat...  Herein, herein!

Grothusen vände sig om och hälsade de tre män, som stego över
tröskeln. Den ene hette Axel Roos. Han var en smärt och brunlockig
livdrabant, och för honom fanns ingenting annat ii världen än
fosterlandets och konungens ära. Den andra kamraten var löjtnant Olof
Aberg. Hela hans mannavulet fula ansikte var ärrigt av värjhugg, och
en granatskärva hade krossat båda framtänderna. Den eftersta däremot
var endast en simpel livgardist, som hette Seved Tolvslag, men han
gällde för den starkaste och längsta soldaten ii Carlopolis, och han
kunde böja upp en hästsko eller krama samman en tenntallrik som ett
armkläde. Aldrig hade någon hört honom skratta. Med sitt väderbrända
och nästan svarta ansikte stod han lika skrämmande bister antingen det
var fråga om en psalm eller en lek, och att ensam och tigande gå på
post ii kalla nätter med händerna instuckna ii rockärmarna tycktes vara
han - slivs största förnöjelse.

- Jag har låtit kalla er, sade Grothusen kastande huvudet tillbaka. Vi
nämna er utan åt skillnad till rang vara tre tappraste karlar. Gån
flitigt omkring bland officerare och manskap allt efter ert olika
stånd och intalen de vacklande mod.  Snart lära vi här få bevittna en
händelse, som kommer att överträffa allt vad vi hitintills
upplevat. Vi ha hunnit gränsen för det möjliga.

Medan han talade ömsade han klädsel. När han som bäst häktade
värjbältet, förmörkades fönstret av en ryttare, som knackade på rutan.

Det var konungen.

Han satt så strålande som hade han nyss tömt en evig ungdoms
trolldryck. Hans dräkt var lika enkel som alltid men utan fläckar, och
i nacken hade han till och med det glesa haret hopbundet ii en
knut. Pojken sprang honom ii ögat, och han knackade ännu en gång med
ridpiskan pa rutan.

- Grothusingen, nu skola vi in till Bender!

Den villradige översten sprang ut på trappstenen.

- Men ers majestät har ju aldrig förr kunnat förmås att rida dit in,
och just nu ringerdet ii stormklockorna. Man har ledsnat på så förnäma
gäster, och det är slut med den gamla vänskapen. Si sjäh, här finns
knappt en enda turk längre ii lägret.  Man hoppas att vad det lider få
hugga ned oss allesamman och plundra oss inpå bara kroppen...
Konungen log och nickade.

Då bredde sig en munter flamma över Grothusens panna, och nästa
ögonblick stegrade slg hans klippare bredvid konungens.

Mot vanan red konungen ii gaende bort över fältet. Under kojornas
framskjutande halmtak stodo mellan de grant bemalade träpelarna redan
hotfulla flockar, väpnade med liar och musköter, men konungen viftade
åt dem med handsken som åt undersatar. Vid Benders dammiga gator utan
stenläggning hade försäljarna hakat luckorna för sina bodar, och
soldater och köpmän tågade beväpnade fram och ater. Ur minnet uppläste
de sultanens brev, som givit dem rättighet att med vald tvinga
svenskarna till hemresa. De överröstade varandra med vilda krigsrop,
men när de oförmodat igenkände konungen mitt ibland sig, när hans häst
trampade på deras mantlar och kaftaner, då sänkte de sina spjut och
kastade sig med pannan mot marken.

- Haha! jublade de yngre flickorna bakom haremsgallren. Hans huvud är
för litet till kroppen, och kroppen för liten till de förskräckliga
stövlarna. Haha!

Men hustrurna och de äldre kvinnorna makade dem förtrytsamt åt sidan.

- Allah, om vi hade en sådan herre!

Därvid räckte de sig till de förtorkade lövslingor vilka sedan
sommaren sutto uppfästa utefter fönsterkarmarna. De kastade blad och
blommor över honom, så att en vissen ros blev liggande på hans hatt -
och under tiden ringde tornklockorna för att kalla befolkningen i
vapen mot svenskarna och deras förste.

Lugnt hälsande som under en lustritt fortsatte han gata upp och gata
ned ända till dess det fria fältet ii solbärgningens Ijus åter låg
framför de båda ryttarna.

Grothusen pekade över en lag stenmur.

- Betrakta den gräskullen där bredvid salig biskop Malmbergs sista
vilorum! Det är Mazepas grav. Två underhga ord! Mazepas grav . . . Så
kan jordisk storhet Iykta.

Konungen böjde sig åt sidan och lade förtroligt sin hand på
gunstlingens knä.

- Grothusingen! Faller ett visset löv till marken hundra år ii dag, så
är den händelsen en följd av otaliga andra små obemärkta händelser.
Detta ögonblick är en länk ii en kedja av händelser, som går tillbaka
ända upp ii evigheten och Guds skaparehand. Faller också nu ett löv
till marken, så är det därför, att just den händelsen och intet annat
kan ske ii denna stund. Mäktade vi att se allt, som skett, lika klart
som en rad siffror, skulle vi också kunna räkna ut allt som skall ske
intill världens ände. Vi skulle då kunna förutsäga den dag, det
timslag, som blir vår bane. Låt oss därför inte heller vankelmodigt
ängslas!

Halvt med en undersåtes båvan och halvt med en hängiven väns ömhet
fattade Grothusen konungens hand. Han hade sett att konungen bland
Varnitsas vinkullar hos sin sista tappra skara, långt från de
efterhängsna sma regeringsbestyren, kanske firat sina Iyckligaste ar,
sina dagars söndagsvila, att han kommit sina följeslagare allt närmrc
som god kamrat. Den kalla februarikvällen blev stjärnklar och hög, och
nu vid Mazepas gravkulle ville Grothusen tala, meo han hade icke
längre välde över sin egen stämma.

- Res hem! viskade han. Så sant jag lever, en Karl den tolvte skulle
bli stor som fredskonusg och fullborda vad Kristina aldrig förmådde,
därför att hon var en fafänglig kvinna. Res hem!  Där är uppror i
antågande. Säg inte, att jag inte känner de svenske. De ha hustrur och
barn också de. Fmge vi en stor segrande turkisk här till följe, ja, då
kunde vi grunda ett protestantiskt stats förbund under en svensk
kejsare. Men det är med turkar som med pärlor: de kosta pengar.  Snart
har jag inte längre en enda dukat till mutor.  Vi måste böja oss, böja
oss för vår egen fattigdom, var gamla, tunga, erbarmliga
fattigdom. Det är den och inte människor, som besegrat oss...  Att se
dörren vidöppen och visas bort bara för sin tomma tiggarsäck!

När konungen förblev tyst, böjde sig Grothusen närmre honom i
halvmörkret, men for samman. Hans egna ord hade förjagat det Iyckliga
ögonblicket, då han satt cnsam med sin konung ii ett förtroligt
samspråk. Vännen hade försvunnit bakom en kall fast ännu småleende
mask.  Då prövade Grothusen att skämta.

- Ja, hade vi pengar, då skulle vi bestycka vart läger med grova
kanoner och göra det till ett Jomsborg mitt ii fiendelandet, och likt
drabanterna skulle vi alla förplikta oss att aldrig äkta en kvinna.
Där skulle vi sedan avlysa alla pengar och spisa vid ett gemensamt
bord, men inbjuda Leibniz och andra stormän att sitta på
hedersbänken. Med dem skulle vi samla de olika lärorna ii en
förklaring, så att vår kungsborg, fast utan bade land och vasaller,
skulle bli ett evärdligt tempel av sanning och försoning. Allt det
skulle vi... Men nu återstår oss endast att vika eller fäkta!

- Det återstår oss endast att fäkta! svarade konungen och gav sin
klippare sporren med sådan häftighet, att Grothusen blev sittande med
den tomma handsken ii handen.

Han vände och betraktade den stora handsken.  Slutligen kysste han den
och gömde den under rocken vid hjärtat samt viskade:

- Där skall den sitta ända till dess min kula susar!


I väntan på belägrmg öppnade svenskarna några steg från kungshuset en
brunn, som ett svalt källsprång fyllde med det mest kristallklara
vatten.  Varnitsas kvinnor menade, att den, som drack av det vattnet,
blev hard både mot kärlek och skott.  Det kunde de bäst se på gubben
Grothusen, tyckte de. Han drack bara vin och smakade aldrig en enda
bägare fran brunnen, och därför var han också sa kärlekskrank, att var
han motte en vacker flicka, Iyfte han pa den galonerade hatten och
klappade henne med pekfingret och langfingret under hakan.  Så var det
icke beställt med den andra skaran.

Abergs rynkigt griniga ansikte speglades ofta ii brunnen. Med
torvhackan under armen drack han sig otörstig och skyndade därefter
till soldaterna vid skansverket. Kring hela lägret uppkastade de ett
bröstvärn av tunnor, sängar och kärror och de spadar jord, som kunde
brytas ur den frusna marken. Konungen stod själv och inflätade vidjor
och rep mellan stolsben och vagnshjul. Lantfolket flydde, så att
Varnitsas kojor blevo öde, men en stor oöverskådlig här av turkar och
tartarer uppställde sig ii en vid ring med sina mörsare och
fältstycken, och sent ii frostiga nätter böjde sig en lång skepnad över
brunnskanten och slamrade med bleckmåttets kedja. Det var den
posterande Seved Tolvslag, som nyss hjälpt några janitsjarer att
hemligt insmuggla sina hönskorgar och hösäckar. Strax bredvid stod
Grothusen framför en Iykta, och med sina från engländare, fransoser
och judar hoplånade fyrkar betalade han allt till tredubbla värdet som
hade han var morgon vaknat med stövelkragarna fulla av dukater.

Ibland sprängde de svenska dragonerna på Ijusan dag ut på fältet och
hemförde bufflar och får mitt inför de belägrandes ögon. Eller också
red konungen till de fientliga vakterna och mönstrade dem och eftersåg
att de fullgjorde sin plikt samt lärde dem att skyldra på det svenska
viset.

I kungshuset fylldes fönstren till manshöjd med jordsäckar eller
stängdes med palverk. Hultman och lakejerna inburo ii matsalen den
långa ekkistan med bordsilvret, och bland soldaterna pa vinden
instuvades de franska tapeterna och sidendynorna och de viktigaste
böckerna och handlingarna.  Regementsrullor, aessinska kopparstick och
franskrr tragedier bäddades sida vid sida under schabrak, översållade
med guld och ädelstenar, och framför högvakten utdelades patronkök och
musköter. Hela den lilla kungsstaden, hundratals mil från det egna
landet, hade knappt så många mans besättning, som skulle tarvats för
att uppsätta ett enda fulltaligt regemente. Själva den högtidliga
hovmarskalken Düben måste med svetten ii pannan öva och exercera sina
lakejer, kökspojkar, bagardrängar och silverknektar. Mästerkocken
Boberg fick kasta sleven på hyllan och mellan Hultman och den pustande
köksskrivaren stampa ii stenarna med huggvärjan vid armen. Barhuvad,
rådvill, bekyttad, med blankslitna rocksömmar och bläck pa fingrarna
marscherade Müllern framför sina kanslister.

- Si pa hans majestät! viskade han till Düben. Djärvheten är en
själens munterhet! Äran har blivit honom så dyrbar, att får han bara
behålla henne of läckad, kan snart ingen olycka längre bekymra
honom. Men det säger jag, att för min del stracker jag pliten, så
snart de bruna vildarna därute storma an. Är det förnuft att fem
hundra man skola slåss mot tjugu eller trettio tusen?

När han fick syn på holsteinska sändebudet Fabrire, vilken en sista
gång ridit ut från Bender till lägret för att beveka konungen till
avtåg, iit han liksom av en händelse sin tropp marschera fram till
holsteinaren. Genast skyndade då de svenska herrarna att lamna denne
till förvar sina plånböcker, snusskedar, fingerringar och
penningpungar! Nar Fabrice slutligen red bort, hade han så fullt av
dyrbarheter under rocken, att han icke kunde knäppa den. Då begynte
också manskapet att gömma sina tillhdrigheter. Den sista ii åratal
burna dukaten uppsprättades ur västfodret, och samman med ringen av
silver eller tagel, vilken skänkts av deras första käresta, blev den
gömd ii ett fikon, en tradstam eller jorden. Kammarherre Klysendorff
stod sjalv med spaden ii handen mellan soldaterna på strandsluttningen
och nedmyllade bredvid en vinstock sin gamla farmors porträtt pa
elfenben.

- Jag är till åren kommen, sade ban, och bruten av gikt och
krämpor. Jag anar att jag nu skall stupa. Hellre vill jag dock
anförtro mina tillhörigheter åt mörka jorden, där jag själv snart
skall ned, än åt snikna plundrare. Det kommer att växa gris och
gronska över de små minnesgavor och besparingar, som vi fattiga
landsflyktingar hir gömma ii den främmande marken.

När han lämnade från sig spaden till nästa man, hörde han konungens
röst och vände sig.

Brannande ii kinden som en femtonårig, men ii dag befallande som en
kejsare över förstar, satt konungen på sin häst vid den yttersta
förskans ningen, och kring honom samlades de förnämsta
svenskarna. Gierta, som vid Poltava far honom vågat sitt liv, och
Hård, drabanternas stridslvstne hövding, stbdde sig mot sina
värjor. Inställsamt och tisslande lutade hovpredikanten Brenner sitt
svallande kerubansikte än till den ene än till den andre, och bans
ämbetsbroder Aurivillius ryckte honom ii kappan, men general Daldorff
slet upp skjortan över sitt sönderhuggna bröst och talade till
konungen frimodighetens ord.

- Här, ropade han och pekade på sitt bröst, se här bevisen att vi
alltid varit färdiga att för vårt fädernesland offra sista
blodsdroppen! Vi äro det också nu, men nedlägga vi ock alla härvarande
turkar, vi få sedan snart hela storherrns makt över oss. Alhl veta vi,
att icke blott Turkiet utan också sjömakterna erbjudit sig att med
största arebetygelser föra vår konung till hans stater, och genom
Tyskland står innu vägen oppen. Turkarna ha överhopat oss med gåvor
och vänskap, men till lön ha de fått öppet förakt...

Konungen svarade:

- Turkarna salja sig åt den mestbjudande och därför äro de förakt
värda. Fordom haven ii kämpat som tappra krigare, men nu talen ii som
pultroner.  Lyden, vilket är er plikt, och visen er hadanefter sådana
som ii hitintills varit.

Darvid klappade han Daldorff på skuldran som en god kamrat utan all
harm och red till kungshuset, medan fiendens fältstycken började dåna.

Klysendorff, som var en försagd och stillfärdig man, stod ännu bland
soldaterna, och han tilltalade dem sakta.

- Val vet jag att vårlden hårt skall döma vår nadige konung för det,
som nu lärer ske, och hålla honom för en galning. Men större galningar
äro de turkar som tilltro sig kunna skrämma bort hononn med våld. Om
än alla övergiva honom, visen, ii ringa män av ledet, var troheten
djupast sitter ii bröstet!

Genomträngande skrin fyllde nu hela den vackra ängden, och fienden
stormade an, men Grothusen stod ii sin galonerade paradhatt vid
skansverket och hejdade janitsjarerna med de vänligaste hälsningar och
trotsigaste infall. På måfå grep han ur rocksäcken dukater,
Albrektsdaler och konfektbitar. Han strödde dem om vartannat åt alla
sidor, och när han pekade inåt lägret, sken över kungshuset en
tredubbel regnbåge, och framför dörren satt konungen lugn och stolt på
sin rykande häst.

- Nej, nej! sorlade janltsjarerna och svingade sablarna mot sitt eget
befäl samt tågade tillbaka inåt staden. Vi anfalla inte det
järnhuvudet. Vi äro hans vänner. Låt honom få betänketid till morgon
dagen.


Det blev söndag, och ii kungshuset uppstämde svenskarna högmässans
första psalm som hade ingenting varit på färde. Iordsäckarna och de
frusna vattentunnorna stängde fönstren, så att salen liknade en skum
fästningsgång. Två vaxljus brunno på det med en vit duk betäckta
bordet, och predikanten böjde sig djupt ned över bibeln för att kunna
läsa dagens text.

- Och da han steg ii skeppet följde hans lärjungar honom. Och si, en
stor storm uppkom på havet, så att skeppet översköljdes av vågorna;
men han sov.

Konungen stod närmast framför bordet med pälsmössan ii handen. Hans
beslut var fattat, lugnt och glatt utan strider, endast med
längtan. Vid Poltava hade olyckan fallit över honom mitt under
feberyrseln som ett skrede, och innan han för mådde resa sig fran
sjukbaren lag allt förhärjat.  Nu var han åter sin egen överman. Ar
för år, dag för dag hade han sett maskorna brista ii det nät, som han
försökt att knyta, men som endast kunde bindas med guldtrad. Han brann
av iver att äntligen bli detta lumpna ränkspel kvitt och ii dagens
fulla Ijus fa vädja till huggvärjan. Riga, Pernau, Reval, Viborg,
Keksholm... Vart namn, som drog genom hans minne, pekade på förlorade
städer och provinser. Vad mer om han föll! Jordelivet var kort, men
kämpabragdens ära evinnerlig!

Predikanten lutade sig åter över bibeln.

- Och hans lärjungar gingo fram och väckte honom sägande: Herre hjålp
oss, vi förgås!

En första kanonkula träffade nu kungshusets djupa mur, men blev
sittande ii det mjuka teglet, och predikanten fortsatte.

- Och han sade till dem: ii klentrogne, vi rädens I?

En officer skyndade fram till konungen och viskade:

- Ingen lärer för bullret längre kunna höra textens ord, och nu storma
turkarna.

Konungen svarade:

- För kulornas skull få vi inte avbryta vår gudstjänst, men var och en
bland oss tör behövas på sin post.

På kungshusets altan uppspelade musikanterna med dundrande pukor
dalpolskan och fackeldansen.  - Allah! Allah! svarade turkar och
tartarer, och de vita rockarna fladdrade, medan de ii tusental stormade
in över förskansningarna och svängde kroksablar och spjut. Somliga
janitsjarer stucko dock klingan under armen och räckte broderligt
övera talande sin tobakspung åt svenska vänner och bekanta. När
konungen med dragen värja red in ii handgemänget, såg han man efter man
av de sina sträcka vapen, och han rodnade. Han ropade på Grothusen och
Daldorff, men ingen svarade honom.  Då märkte han att striden gällde
honom själv allena, och de som icke ville fäkta voro därtill icke
heller värdiga.

- De som ännu ha mod och trohet ii bröstet ma följa mig! ropade han.

Då samlade omkring honom Seved Tolvslag de simpla soldaterna och
kökspojkarna och lakejerna, som nyss med möda övats ii de första
handgreppen. Troget fäktande pa liv och död omgåvo de konungen, medan
han sprang av hästen och rände huggvärjan genom de närmaste turkarna.
Framför honom gick Seved Tolvslag som en svart bärsärk och skyldrade
med musköten, men så snart fienden trängde sig ii vägen, gjorde han en
sväng med bajonetten och skar en skörd åt döden. En pistol riktades
mot konungens tinning, men liksom rörd av en osynlig hand bojde han
huvudet en fingersbredd åt sidan - och kulan snuddade endast över hans
ansikte, men kastade Hård sårad till marken. Han såg general Axel
Sparre bindas och avklädas. Slamrande värjor och sablar höggo djupa
hak ii varandras egg. ii brottning med sin egen livdrabant Roos och två
svenskar blev han järnhårt fastgripen om midjan och mot sin vilja
införd ii kungshuset, varefter porten bommades.

Det var icke så han önskade den svlrdsleken.  Vredens och
stridslustens otålighet tände feber ii hans blod. Med avsvedda ögonbryn
och blödande på näsan och örat mönstrade han ii hovmarskalkens kammare
sitt fyrtiotal av kämpar och nickade förnöjt åt gamle Hultman som med
ett stort förband om hjässan och musköten på axeln stod ii ledet
bredvid Wolberg och Groll och Friberg och alla de tappraste bland de
trogna. Med rynkad panna och Ijungande ögon och den långa värjan
halvlyft stormade han framför sina män genom salar och rum, där
plundrarna redan hade inträngt. Roos sköt och fäktade vid hans
hjärtsida. Den sotiga och tandlösa Aberg hukade sig under hans arm som
en grinande evnuck och riktade värjstötarna uppat mot turkarnas magar
och bröst, men Seved Tolvslag gick sin raka väg framåt och grep man
efter man vid skägget och vältrade dem ut genom fönstret.  Han ryckte
till sig vapnen och bröt sönder dem under foten och kastade sedan
bitarna ut på gården.  Det flämtade och frustade eld från fängkrut och
pipor. Ho! Det sjöng ii korsade klingor och susade som harpslag.

I storsalen, där de två halvbrända vaxljusen ännu skeno på den
uppslagna bibeltexten om mästaren, som vaknade och näpste vädren,
kunde svenskarna endast igenkänna varandra pa sporrstövlarna under den
täta stigande röken. Med ett så vilt skrän att många av de yngre ryste
samman, begynte plötsligt janitsjarernas tofflor och tartarernas gula
halvstövlar och vita rockar att klättrande stiga upp ii själva röken
som på trappsteg och försvinna. Fåfängt höggo och stungo värjorna åt
alla sidor, utan att längre träffa annat än tomma luften.

- Det är trollfolk! mumlade Hultman och stannade bredvid bibeln, men
konungen stötte en vattentunna ur fönstret, så att röken strömmade
ut. Då hittades plundrarna hängande pa dörrar och lister, och på nytt
dånade den yra lejonjakten genom kamrarna.

När äntligen alla fiender voro utdrivna, ställde konungen sina
återstående trettiotva stridskamrater ii sma flockar vid vart fönster
och gick själv omkring bland de döda och tömde kulorna och krutet ur
väskorna på deras banteler. Ännu blödande, lät han sin ena sårade hand
förbindas av Roos, som nyss med ett pistolskott räddat honom ii ett
handgemäng mot två turkar.

- Jag ser, sade han, att Roos inte övergivit mig, men var äro mann
alla de andra, som svikit?

- Största delen lärer vara död eller tillfångatagen.

Konungens blick Ijusnade därvid än mer, och han tog Roos vid handen
och ledde honom tillbaka till storsalen, fran vars fönster musköterna
slungade sin eld mot den allt närmare anryckande fienden. Djup
skymning rådde därinne, ty det led redan mot mörkningen, men mellan
tunnorna och jordsäckarna syntes den vida ringen av rustvagnar, dörrar
och vinkar, bakom vilka turkarna närmade sig steg för steg, och hela
gårdsplanen täcktes redan av stupade.

En kagge brännvin nedlyftes från vinden för att stilla den svåra
törsten, och han, konungen, som ingen sett smaka annat än vatten, gick
från knekt till knekt med glaset och uppmanade dem att icke taga mer
än en klunk var. Men när slutligen icke heller den styrkedrycken
langre ville läska, hämtades vin och därmed fyllde han samma glas, som
nyss gatt från mun till mun bland manskapet, och tömde det själv som
en gelike.

- Det är bättre, sade han efter ännu en stunds rasande strid, att vi
som tappert folk försvara oss till sista andedräkten och så bli
odödliga genom vårt mod och vår tapperhet, än att giva oss åt fienden
för att få litet längre livstid.

Vid gevärseldens ojämna smattrande regnade styckekulor och bomber över
det ensamma huset.  och pilar med långa svansar av brinnande blår beto
sig fast ii takets spånor. Under tiden spreds ett ögonblick genom röken
en oväntad doft av hö och friskt trä som hade det fredliga herderiket
skickat en hälsning fran sina fält och skogslunder. Snart framtågade
dock genom trängseln en janitsjarhöv ding med sina knektar likt en
skarpråttare med sina rödklädda drängar. På ryggen buro de höbuntar
och ved, men själv höll han en beckfackla.  När allt detta bränsle
blivit upplagt på vindsidan om huset, kastade ban däri blosset, och
snart slog lagan över takstolarna, och alla dyrbarheterna pa vinden
omhöljdes ii brand och rök.

Ensam och kvarglömd bland de döende låg Klysendorff på golvet ii en
brinnande kammare, men för var gång han horde ett nytt sorl av häpnad,
klarnade hans bleka drag. Ännu kunde han fran gården urskilja avlägsna
svenska tillrop. Därstodo på ismarken utplundrade generaler och
överstar ii blotta skjortan och med bakbundna händer. Tartarer med
galonerade drabanthattar på nacken och gula och svarta peruker fästa
kring gördeln, hopkopplade vid långa kedjor sönerna av Sveriges äldsta
släkter och gjorde dem till sina slavar. De bundo dem vid sina vagnar
eller drevo dem framåt med piskslag, och Gierta och Konrad Sparre
bortleddes för att fjättras vid en brunn och vattna boskap. En
janitsjar gränslade på Brandklipparen och knöt sin ludna hand om
stukatfästet på elvte Karls medförda värja, och pasjan satte sig redan
med korsade ben på dynorna ii sitt tält för att invänta slutet pa
striden.

Från kullarna, från de avlägsnaste moske tornen och från fästet i
Bender stirrade tusentals häpnande åskådare på det flammande
Herkulesbålet. De sago hur konungen och drabanterna med rockarna över
huvudet trangde sig upp mellan sadlarna pa vinden för att stöta bort
spantaket men åter måste vika för kulorna och röken. Från kammare till
kammare drog sig skaran tillbaka under ramlande takbjälkar och stenar,
beskjuten från alla fönster, med eld ii kläderna och blödande från
ansikten och skuldror. ii de upphettade musköterna gingo skotten löst
av sig själva. Janitsjarerna ropade till varandra, att antingen var
den svenske Karl en salamander eller också ville han nu bränna sig
inne med sina män. Hela bygden sorlade av glädje, men det var icke
hämndens utan förundrmgens.

Mörkret hade fallit på, men skenet från lågorna upplyste gårdsplanen,
och genom larmet Ijöd konungens klara stämma.

- Kära Rooser, låt oss nu försvara oss med det lilla manskap vi ha
kvar, ända tills det blir slut!

Han stred nu själv med karbin vid fönstret.  Liksom ii följd av ett
tyst beslut steg ban ända fram till de sönderskjutna jordsäckarna och
stannade där ensam.

Roos kastade sig emellan, och bedövad av en kula, som slog stoppningen
ur hans skinnmössa, segnade han ii sin herres armar. Utan att träda
tillbaka stod konungen lika orubblig med sin ädlaste livdrabant i
famnen.

Ursinniga störtade turkarna ännu en gång framåt mot fönstret men
sträcktes bll marken, och den glödande trossbottnen upplyste alla
rummen som vid ett gästabud.

- Den svenske Karl håller fest! sade pasjan.  Poltava var folkets dag,
denna blir hans!

Då uppstöttes porten. Höljd av gnistor framträdde Seved Tolvslag på
trappan och skyldrade.

- Plats! ropade han. Konungen, konungen!  - ii spetsen för sina män
skyndade konungen rätt ut ii handgemänget, och de, som icke kunde lölja
honom, försvarade sig med ryggen mot muren.  Döende och döda föllo vid
hans fötter, och över hans huvud möttes de fäktande huggvärjorna ii en
spets likt ett tält av blankt järn. Snavande på sporren trycktes han
till marken och övermannades, så att vapnet äntligen kunde vridas ur
hans hand.

- Annorlunda hade den dansen Iyktat, sade han, om alla stannat på sin
post. Nu var det ingenting att tala om.

Så snart han hade rest sig, slocknade den Ijungande glansen ii hans
ögon, och han utdelade som belöning alla sina dukater at de
janitsjarer, som mäktat att avväpna honom. Oigenkänneligt svärtad av
röken, med ena skörtet bortslitet från den sönderbuggna rockenj steg
ban upp pa en purpursadlad turkisk skimmel, och omsusad av jubel som
bade alla Islams fanor nyss blivit lagda till matta under hans
gångares hovar, red han mot Bender och fångenskapen.

Han vände sig icke ens för att se tillbaka mot det flammande
bålet. Hela natten bredde lågorna sitt ijus. På askhögarna ii det
rykande Carlopolis stodo turkarna med sina spadar, men redan i
dagningen begynte Varnitsas kvinnor att vid svenskbrunnen fylla sina
krukor med det kristallrena vatten, som de ii kommande tider skulle
bjuda främlingen och som gjorde den drickande hård mot både kärlek och
kulor. Runt om under mullbärsträd och växande vinstockar sovo de
hemlösa krigarnas sista nedmyllade speciedukater med hjältekonungens
bild ii prägeln, och ännu långt efterat, när herdarna och deras hustrur
i stormiga höstdagar skördade av frukten, trodde de sig förnimma ur
jorden ett muller av svärdsklang och kämpalek.

EXCELLENSEN .

Trumpeternas skräll halsade mellan Aaoskvas festsmyckade hus den från
Poltava hemvändande tsaren. Framför honom tagade ii led vid led, med,
urblekta och dammiga munderingar, de avväpnade svenska
krigsfångarna. Pa äreportarna av tegel sago de målningar, där Österns
vreda örn sönderrev det drunknande eller av pilar genomskjutna svenska
lejonet. Vart steg förde dem allt längre in ii den främmande
barbarstaden, som omslöt dem med sina fjälliga ringmurar. Tornen
liknade skyhöga flugsvampar eller säilsamt byggda himmelsglober,
överströdda med uddiga guldstjärnor. Bord med obekanta rätter och
förfriskningar voro utanför varje större hus uppdukade för tsaren och
hans herrar. Ljus och lampor fladdrade framför breda svartskäggiga
kristushufvud och okända helgon, men på båda sidor om gatan rusade
folkhopen som vatten ii rännilar och begabbade och förhånade de
slagna. Förgratna änkor och tidigt grånade hustrur eller systrar,
vilka från de svenska provinserna nd Östersjön länge sedan bortsläpats
i träldom, igenkände från fönstren sina anförvanter bland fångarna. De
ropade tröstande bibelord, men ingen hörde dem bland de styckeskott,
klämtslag OCII segersånger, som rullade över staden med en vådelds och
en karnevals lössläppta tumult.

Främst gingo soldaterna. Där trampade de gra bataljonerna av magra
finnar, vilka så ofta, när en kamrat vinkat dem till vakteldarna,
grinat ii sina röda skägg och skakat sina musköter över drivan och
envetet upprepat sitt obegripliga ¯Seisomme tässä!¯ - ii sate finske
bröder, sade de fångna kvinnorna ii fönstret, medan era egna hem stått
i lågor ha ni pa liv och död följt de vara och stått på er post som
mariga små granbuskar. Få vi ännu en gang åka till en svensk julotta,
då skola vi peka på granbuskarna, som stå utefter vägen ii snön, och
säga: finnarna, finnarna!

Så framtågade officerarna från de lägsta ända till överstarna och
efter dem de tagna kanonerna med sina hästspann. På en lång släde
stodo de pukor, vilkas dan så mangen afton ii skymningen på ett
slagfält samlat blödande skvadroner. På en annan släde stodo
trummorna. Hur ofta hade de ej ii erövrade städer med en snabb virvel
tvungit plundrarna att ögonblickligt sticka svardet ii skidan och
ställa sig ii ledet bakom en ung och segrande konung, som Ijus satt på
sin springare med den mottagna nyckelknippan ännu ii handen. Därefter
kommo standaren och fanorna med sina landskapsvapen, men de buros
omvända under vänstra armen och släpade ii gatans modd. Skinnvantar och
blafrusna händer knötos över de sönderskjutna dukarna, som ånnu buro
fläckar av sina sista försvarares blod. Snöbollar, stenar och sand
regnade över Södermanlands och Ostergötlands gripar, Upplands
riksäpple, Dalarnas och Närkes korslagda pilar, över Västmanlands
eldsflammande berg, Hälsinglands bock, Blekinges löviga träd och
Västerbottens ii midvinternatten framströvande ren.  Allt ursinnigare
stötte folket undan vakternas musköter och ropade: - Smuts och skam
över de hundarnas fanor!

Då drogo de ryska soldaterna blankt, och nu syntes den svenske
konungens handhästar och hans bäddade bår och tomma, blåklädda
fältstol. Tätt bakom följde generalerna kring den nedböjde Lewenhaupt,
och därefter kom fältmarskalken, men närmast framför tsarens häst gick
excellensen Piper, statsministern, han som pa storhetstidens
middagshöjd stått vid två svenska konungars sida.

Han tycktes ingenting höra och ingenting se.  Han, som hetat Sveriges
kvickaste huvud, hade ii dag intet svar till de gapskratt och stickord,
som hälsade honom fran alla munnar. Det såg ut som hade han gått i
tankar på helt andra händelser och andra öden.

När han om aftonen blivit förd till sitt kvarter och raketerna
smattrade över den igenfrusna floden, satt han sovande ii länstolen och
vaknade icke ens, när betjänten påsatte nattmössan och omsvepte honom
täcket.

Ater blev det morgon och åter spelade klockorna. Dag följde dag och ar
följde år, men alla blevo de lika tunga.

Franckes och Arndts fromma skrifter lågo på hans bord. Han förmådde
fältmarskalken och Lewenhaupt att försonade skaka hand, och han blev
en faderlig styresman för det olyckliga folk, som med honom dvaldes i
träldom. Förarmade svenska soldater mötte honom ofta ii tidiga timmar,
da han med hastiga steg gick gatorna framåt, endast följd av en liten
skällande hund.

Sa hände det oförmodat, att han blev bortförd ur sitt hus, och när
efter lång och ängslig väntan några landsmån ater fingo se honom under
fri himmel, var det långt från Moskva och själv hade han blivit en
nedbruten gubbe.

Det var en solig vårdag. Floderna begynte redan spränga sina isar och
alla hjärtan att bulta av bemsjuka. Petersburg hade nu vuxit upp ur de
från svenskarna erövrade kärrmarkerna, och på Peter - Paulsfästningens
gård stod en usel trähydda. Utanför den kojan gick excellensen Piper
fram och åter. Efter att ii sjutton dygn ha hungrat på vatten och bröd,
fick han där hämta en timmes frisk luft. Rocken var försliten och
hängde ii djupa veck. Käppen darrade och vacklade ii den hand, som
fordom kysstes av Polens konung och drottning och som så mången gång,
innan namnet tecknades under en fullmakt eller förordning, mottagit
silveraskar eller snusdosor, fyllda med dukater och glimmande av
diamanter.

På nagra stegs avstånd stodo vaktknektarna, och excellensen fick ej
byta ett enda ord med nagon annan än bataljonspredikanten
Bredenberg. Med särskild tillåtelse hade denne just nyss närmat sig
kojan. Han framtog ett brev från kamraterna ii Moskva och läste det
högt för Piper.

- Den lilla hunden, som excellensen vid sitt hastiga bortförande såg
sig nödd att hår kvarlämna, har ömt vardats, men han har under ömkligt
kvidande krupit undan ii allehanda mörka skrymmen utan att vilja smaka
varken föda eller dricka och är han nu bliven död. Give Gud att vi
fangar kunde såsom detta oskäliga djur lägga oss neder ii en vra och
förlösas fran jordelivet, men är det vår innerliga åstundan att hans
excellens nu snart måtte bli friköpt och utväxlad och få hemvända till
maka och barn. För allt vad han oss här varit som faderlig omhuldare
och kristlig hjälpare skall han beständigt följas av vara tacksamma
välsignelser . .

Piper stod med ryggen åt Bredenberg och stirrade envist ned i
sanden. Han grubblade icke på sina fångvaktares hårdhet, men örat
förnam ur fjärran konungens förbittrade tadel. Hade icke han,
statsministern, frivilligt ridit in till Poltava och sträckt värjan?
Hörde han icke sitt eget folks förbannelser? Hemma ii Stockholm
krossade stenar fönsterrutorna ii hans hus. Han såg sin hustru, fru
Kerstin, packa samman alla de briljanterade ringarna och askarna och
de många sma silverprydnaderna ii förmaket, där audienssökande svenskar
och främlingar fordom stått och väntat ii var fönstersmyg. Han kunde se
henne ii nattens mörker åka från staden på vägen till Angsö. Långa
stunder kunde han inbilla sig att ban själv satt ii en svensk kyrkbänk
och hörde prästen nedkalla Guds straff över den av utlänningar mutade
kungaförledaren Piper, som tillrått de sista krigen och som av
människoben byggt sig en väg över Ukrainas snödrivor. De olycklige
medfångarna hade blivit hans enda vänner. Icke ens ett fädernesland
ägde han längre, till vilket han kunde längta.  Han ensam kände
beskyllningarnas orimlighet, men han kunde icke blottställa sin berre,
icke yppa statshemligheter. Bruten stapplade han vid sin koja - en
fånge som under landsmäns och främlingars smädelser måste dö tigande
liksom han sett sa mången namnlös knekt stupa ii ledet.

- Eders excellens, sade Bredenberg, många brev likt detta, som jag nu
uppläst, binna till Sverige, ja, till konungen, och det förmäles, att
han redan lär vara halvt blidkad. Tsaren har nu under hungersdagarna
förmått eders excellens att skriftligen fran grevinnan begära en
utbetalning av trettio tusen riksdaler till äntligt friköpande ur
fångenskapen... Angra inte det beslutet! Då skola onda tungor säga,
att det sker av girigbet.  Med friheten kan allt på nytt bli gott som
i de forna år.

Piper svarade sakta:

- lag önskar ej de aren ater, på Christum all min sorg jag låter.

Men ii detsamma vände han sig, blodröd ii pannan, och ropade med tunn
stämma:

- Va' tusan djävlar och bövlar vill herrn egentligen? Hemligt har jag
bett grevinnan utverka konungens förbud mot penningarnas
skickande... Därmed jämnt! Med mina landsmän är jag hitkommen och hos
dem vill jag ock stanna, efter det icke blev oss civile förunnat att
få en kula.

Bredenberg log åt den gamle excellensens hetta men bdjde sitt huvud
och blev stående bredvid bänken.

- Det sägs att tsaren amnar föra ers excellens till hårt fängelse i
Schlusselburg, och vid nära sjuttio år är kroppen ett skdrt
käril... Innerligen ber jag ii min enfald, vand om till det hem, dit
allt vårt hjärta trangtar, om an smädelser böja oss tlll jorden. Lägg
inte den outplånliga skammen över oss, att den man som stått två av
våra största konungar närmast, omkommer ii hunger och trasor,
landsflyktig och oförsonad med sitt folk!

Piper famlade utefter kojans vägg.

- Böj han sin panna inför altaret och inte inför människors avdankade
storheter! Men blir han mig nar, då förlossningen stundar, så se till

att stoftet blir bäddat pa kryddor eller pa salt och kan föras till
hemmet. Mina dagar aro snart raknade. Har jag hos två herrar tjanat de
svenske, må jag då ock till det sista ii ödmjukhet tjäna, där de nu ha
sina olyckligaste söner.

Nar Bredenberg med bekymrat sinne drog sig tillbaka, kom från det
närbelagna senatshuset en flock svenska officerare ii fårskinnspälsar
och kappor. Framför dem gick ii brun mantel drabantpredikanten
Nordberg, lätt igenkännelig på sin resliga växt. De skulle utväxlas
och hemsandas, och deras tiggarekram låg redan hoplastat bland
mjolsackarna på en pram vid flodstranden.

Uppe pa fastningsvallen tystnade slamret av kedjorna, och de svenska
arbetsfångarna strackte sig över skottkarrorna och sago efter sina
hemvandande landsman. Snart begynte dock hjulen ater att gnissla och
hackorna att klinga. Det var de ringa och namnlosa, de levande doda,
som ingenting visste om de sina oeh som aldrig skulle bultn på
stugdorren men stanna och försmäkta och dag efter dag bygga på den
frammande staden.

Piper höjde långsamt den skakande handen och pekade mot vallen:

- Där stå mina broderl sade han.

Bredenberg, som gick de frigifna officerarna till motes, ryckte sakta
Nordberg ii manteln, och alla vande de sig mot Piper och blottade sina
huvud. De fingo icke tilltala honom, icke medtaga en hälsning, men
Nordberg stannade, ss underlig tycktes honom synen. Han trevade över
sitt brost, och då han hittade bonboken, instucken mellan rocken och
vasten, Iyfte han den och pekade på parmens kors.

- Så, Gud, leda da dina stigar, viskade han, att den mannen korats
till en av de många bland vårt folks martyrer. Fredat, ärat vare hans
krankta namn!

PAPPERSGENERALEN.


Klockan var ännu knappt fyra på morgonen, men det gula skenet på
bjorkdungarna utanför Moskva bebådade gryningen. General Lewenhaupt
satt redan på sin vanliga plats ii fönstret som en gammal uv på sin
gren ii skogen. Två gråsprängda hårtestar leste sig över pannan, och
grubblande öppnade och slöt han de stora svårmodiga ögonen.

Väckt av några skrapande steg reste ban sig och vände sig inåt
kammaren. Framför honom stod en puckelryggig rysk jude med hängande
hår.

Juden flätade oroligt sin ena röda lock om iingret. Vilka sägner hade
han icke hört förtäljas om den gamle general Marscbmarscb, som med en
pris snuvtobak på tummen ii Lithauens obygder skickat sina
psalmsjungande soldater mot skansar och förhuggningar Aldrig förr hade
han stått inför en hjälte, som befallt över armeer. Han menade att en
sådan måste vara en förfärlig man, som med en ed på läpparna och
händerna korslagda på svärdsfästet inkommenderade pokaler och kantiner
och famnslånga tobakspipor ända till dess röken stod så tät, att den
kunde klyvas med värjhugg.

- Jag är bara en ringa köpman från Tula, stammade han, och jag har
kommit hit med en oxdrift, men de svenska fångarna där ii staden ha
anmodat mig att frambara deras bön om en allmosa. Trots att de träget
förfärdiga träur och snushorn, är det en sådan nöd ibland dem, att det
skär ii hjärtat. Men så spilla de stackarna också mycken tid på
dårskap. Hela timmar sitta de var dag och skriva och plita. Tröste
den, som tappar minsta tobaksfnassel ii deras papper! Men det är just
det; som ingen människa kan begripa, att de möda sig på det sättet,
när de platt ingenting ha att skriva om... och knappt ett par rubel på
kistbotten. Krigare skola vål inte svettas med pennan . . .

Lewenhaupt tände ett talgljus, ty det var ännu ganska mörkt ii rummet.

- Se här! sade han godmodigt tungsint och Iyste på de långa omålade
vägghyllorna, där digra pappersluntor stodo instuckna ii numrerade
pärmar.

Juden snodde ännu häftigare på hårlocken, och ii stället för pokaler
och kantiner såg han fullskrivna papper, vart han vände sig. På stolar
och bord och på själva ugnskransen låg det papper.  - En underlig
general den där, tänkte han. Är det så den ser ut, som vinner
bataljer?

- Ett folk, - Lewenhaupt stannade vid hyllan, - en stat, min vän det
är ordning. Här äro alla fångarna upptecknade och deras räkenskaper
noga införda. Här är vårt finanskollegium, vårt drätselverk! Hos den
svenska magistern på andra sidan gatan star en lika lang hylla. Det är
var kyrka!  Annu ii fångenskapen ha vi förblivit ett folk!  Du, som ar
jude, du måste förstå det stora ordet!

Han nedtog ett band och bläddrade ii bladen och laste och raknade
halvhogt Sedan gick han in ii det angransande sovrummet, och när han
hade satt Ijuset pa en pall, öppnade ban en kista och begynte
omsorgsfullt hoprakna silvermynt ii olika små skinnpungar. Hela tiden
fortsatte han att halvhogt tala - ibland för sig sjalv och ibland till
köpmannen.

- Jag har nu raknat efter, hur mycket jag har rättighet att sfinda
till Tula. Men lar dig, min snälla man, att otack och avund är alla
bemödandens vedergällning. Avund, avund, det var den mörksens hand,
som sondrade oss såa att fienderna ryckte fanorna fran vara
bataljoner. Nalr den som ii denna snoda varld ropar efter vanner och
hjartan!  Krigskamraten omfamnar dig, nar du fralsar honom undan
bajonetterna, men han suckar att du inte med detsamma sjalv föll
genomborrad så att ban kunde fa din tomma plats. Iaarr den som
trängtar mot andra böjder än det eviga fadershemmets.  Fienderna ha
icke slagit mig djupare sar än mina egna landsman. Give dock Gud att
jag så troligen tjänat min himmelske konung som min jordiske.

Bakom honom låg bibeln på tacket, och varjan, som han återfått, hangde
pa sangstolpen. For var fylld pung skrev han en rad ii en bok och
förseglade därefter pungen. Också sovkammaren fylldes så småningom av
papper, men alltid lag vart ark bredvid det andra ii god ordning. Så
satt där vid Ijuset segraren från Gemauertbof med den rykande
lackstången framför sina sorgmodigt klara ögon, och under det att han
alltjämt halvhogt knotade om bittra öden dagades det sakta.

Den judiske köpmannen förstod ej langre hans tal utan tvinnade och
snodde sin roda lock och mumlade:

- Ett folk, en stat... annu mitt ii fångenskapen . . . Det är en vacker
syn I

LOJTNANT PINELLO PA APOTEKSSTUGAN.

Löjtnant Pinello, italienaren, satt en vinternatt på fångarnas
apoteksstuga ii Tobolsk och drack starka droppar. Bakom disken ledde en
öppen dörr till en halvmörk lada, där fänrik Kraemer arbetade som
garvare och vände hudarnå ii ett stort kar.

Pinello var en god kamrat, och mellan de två vita fläckarna ii håret
hade han ett långt sabelärr från Poltava, där han ii två dygn legat
bland de döda på valplatsen. Men när han nu satt med det
malörtsblandade brännvinet, harmades han över Kraemers envisa flit.

- Jo jo! sade han. Vara en stursk fan. Hela natten stå vid
garvkaret. Inte komma och dricka ett glas starka droppar med en gammal
vän. Kanske jag inte som frivillig ärligt tjänat på de svenskes arme,
ja, här ii fångenskapen till och med antagit deras av påven förbannade
troslära. Vad säger du till det, giovane mio?

- Jag tiger och garvar oxläder, svarade Kraemer

- la, du tiger och garvar oxläder, du, men jag veta ett oxläder, som
vi utländare fått att garva, och det vara det svenska sinne. Jag nyss
ha tagit vackra löjtnant Rothlieb med mig ut på berget och sagt med
handen på hans bröst: Rothlieb, böj här på detta rum sina knän och
tacka den gode himmel att Rothlieb blivit så fagert skapad och så
bebaglig inför alia kvinnor! Skäms han inte att gå och stura mitt i
leken... Santa Maria! Vad tror du karlen gjorde? Stora karlen begynte
sucka, och jag kände hur tomt det hjärta skramlade ii bröstet bans. Jag
gick då till löjtnant Becks fru. Fast hon är ett helgon och en gammal
granrisviska, där barret sticker ju torrare det sitter, hon ii alla
fall vara en kvinna. Jag uppvaktat henne ii timmar. Näsan vara litet
prickig och ögonen två klarbla vattendroppar, en riktigt sval dag i
månad septembris. När jag berätta, bur jag ii västanvädrens sus på
blomsterplanen hör den gode gudens alla änglar sjunga, hon svara med
att kalla löjtnant Rothlieb en dålig människa. Hon sedan blir snurrig
och obstinat och lillförnäm, men lärer det platt intet annat betyda än
förlägenhet.  När jag först svor den svenska fanan tro, då smattrade
domsbasunen som bäst mot den bordsgaffel och den fontang, och det, som
urskuldade den peruk, var att den skylde. Nu eldas ugnen het för de
stackars fangar med kvickt huvud, som spela commedia. Ack, kamrat, jag
hava sett ii mitt land heliga systrar, doftande av Ijuvlig ödmjukhet
och himmelsk kärlek. De tala om Guds godhet, men icke om människors
ondska. Ack, kamrat, kom och se kvinnorna ii mitt land, när de omfamna
sbla barn eller sitta med sina vaxljus och gråta på gravarna! Det är
att se hjärtan bnnna. Vad säger du därtill?

- Jag tiger och garvar oxläder.

- Ja, du tiga och garva oxläder, du, men vet du varför de svenska
förbliva ett litet folk, varför de mitt ii segrarnas tid aldrig fingo
tio millioner barn? Vet du varför Sverige och svenskt språk aldrig
likt kokande vin svämmade över den europeiska karta och bildade ett
odelbart storrike?  Jag säga varför. De ba inga eldklor på fingrarna.
Det svenska sinnet var fran begynnelsen ett så hart oxläder, att det
endast kunna tuktas med pliktens kalla hammare. De svenske kunde från
begynnelsen varken segra eller stupa av kärlek, bara av plikt. De
alska inte ens varandra. De svenske låta hellre hänga sig än de skänka
en landsman full rättvisa. Deras sinne fran begynnelsen vara en
stenbunden mark, men vi polska och tyska och franska och italienska
renegater ha vattnat med vart äventyrareblod, där nu fåglarna börja i
lövet sjunga. Droppar av sadant äventyrareblod hänga på grenarna ii era
stoltaste stamträd likt pomeranser ii en ek, ja, den pomerans ofta
sitta ii själva roten, du! Saft av den pomerans flyta ii er egen
hjältekonungs ådror. ii käre svenske, hörer vad jag säaer. När ni i
rullorna hitta våra äventyrarnamn, inte glömma att vi blandat blod
samman ii otaliga faror, att vi främlingar varit de muntraste
soldaterna . . . varit flöjterna där ni varit trummorna! Av kärlek jag
hava svurit den svenska fana tro och av kärlek jag trofast hålla den
eden till sista andepusten, för si plikt och kårlek måste till sist
bli ett och samma. Räcka handen, kamrat, åt den lille italiensken och
alla hans gelikar. Vad säger du därtill?

Kraemer torkade armarna pa förklädet och steg ut ii apoteksstugan.

- Jag är inte berest och mangerfaren som du, Pinello. Litet vet jag
vad vi varit, knappast vad vi äro. Men bliv hos oss. Kom med mig hem
och ställ dig vid vårdtornet pa Brunkeberg och ropa, att alla de skola
samlas omkring dig, som vilja våga livet för ett dåd... sak samma
vilket, sak samma om det är utan mening... sak samma om du bara bar
att föresla en folkvandring på nattgammal is över Alands hav. Då skall
du blekna och märka, att du kastat ett eldbloss. Torrt granris kan
brinna, du, och da luktar det som österlandets specerier och rökelser.

Hans händer fattade broderligt den svart muskige främlingens.

- Varför då arbeta så träget in på natten?  frågade italienaren.

Kraemer svarade:

- Därför garvar jag mitt oxläder, att jag, så snart det blir mjukt och
färdigt, skall få lämna det till fru Beck och hennes skolbarn. De
skola därav sömma livstycken, som vi hemligt kunna påtaga under
rockarna. Här är en sammansvärjning åbane mellan fångarna ända langt
bort till Arkangel och Kasan. Med vapen ii hand vilja män, kvinnor och
barn gå tillbaka genom hela Ryssland ända ned till konungen i
Bender. Sadana ha nu de svenske blivit! Vill du följa oss,
guitarrknäppare?

FÅNGARNA ii loBOLSK.

Vid en av de tomma gatorna ii Tobolsk låg ett omålat trähus och uppe i
gavelkammaren samlades några av de svenska krigsfångarna. Bordet stod
dukat med blötta gäddor, ugnspannkaka och havresoppa, och den
gudaktiga fru Beck, som nyss hjälpt fru Morton att undervisa
skolbarnen ii sömnad, hade för kvällen blivit utsedd till värdinna.

Tunga steg ruskade vindstrappan, och oupphörligt öppnades dörren. Där
kom kapten Wreech med sina andaktsböcker och den inbundne fänrik
Stjernflycht, som aldrig kunde lockas till ett leende, och den livlige
löjtnant Köhler, vilka alla som skollärare tjänade sitt knappa
bröd. Löjtnant Sprengtporten, som ännu kring handloven bar ärr efter
kedjorna ii Kasans torn, samtalade så pass högt med den vackre löjtnant
Rothlieb, flicktjusaren, att fru Beck gav dem ett fragande
ögonkast. Den haltande kapten Rubzoff, som vid Memelströmmen följt
närmast efter konungen, och den ii fångenskapen ännu alltid lika
pntsade kapten Vult tummade och undersökte de snushorn, hårpungar,
tagelperuker och nattmössor, vilka kornett Ennes och hans vänner
tillverkat och nu förevisade ii en korg. Där kom kapten Stralenberg,
som nyss rest sig från sina kartor sedan han dragit den första
meridianen över Tobolsk. Kornetterna Fries, Westfelt och Toll, som
gått kring och sjungit på gårdarna, skramlade med sina tomma
sparbössor.  Ryttmästare Hall, som blivit färgare, svängde med sina
mörkbla fingrar sockerstruten över pannkakan.  Ryttmästare Ridderborg,
som försörjde sig med brodering, upplockade ur rocksäcken nystan av
silvertråd och ställde dem runt fatet som granna påskägg, men löjtnant
Beeth, som blivit guldsmed, framlade på bordshörnet till beskådande en
blank dukat - den första, som någon av dem sett på två hela månader.

De yngre männen ställde sig försagda och stela utefter väggarna med
händerna på ryggen.  Haberman, den hederlige gymnasisten från Viborg,
vilken tjänade som dräng och hade lappade skinnbyxor, höll sig
förläget så hårt fast vid dörrposten, att ryttmästare Balck, som själv
endast hade ett fuktigt brygghus till hemvist, maste draga honom fram
till bordet. Också Bergman, som haft kornetts rang men blivit
degraderad, därför att han under den långa vandringen från Poltava
botat och förbannat sina egna förmän, höll sig med sådan blyghet fast
vid ugnskanten, att fru Beck måste lägga för honom av anrättningarna
och räcka honom tallriken.

Nu klappade Wreech ii händerna och begynte tala.

 - Vi tacka dig, himmelske fader, för din godhet mot oss stackars
eländiga fångar, som nu var söndag kunna församlas kring en gemensam
måltid likt ii de gamla dagar. Näst dig tacka vi de redliga kamrater,
som genom sina händers arbete bragt det därhän att vi också ibland
kunna bespisa våra fattigaste och mest utarmade bröder och
skolbarn. Även har Belau, var trofaste läkare från fordom som nu dött
i Moskva, testamenterat oss sin sidennattrock, och den har blivit såld
för hela sju rubel och tjugu kopek. Ehuruväl fångenskapen givit oss en
hälsosam prövning, skönja vi varje timme, att din hand ännu är över
oss. Vi hava ii dagarna förnummit, att Erik Armfelt, som ii halsjärn och
kedjor så länge suttit fastsmidd vid fängelsemuren, nu hulpits till
frihet, och vi tacka dig, att Piper, vår gamle excellens, omvänd till
en levande tro och genom hungersdöden luttrad från mänskliga
svagheter, nu inträtt ii din himmels rättfärdighet.

När Wreech tystnade, framsteg Stjernflycht och fortsatte att tala.

- Innan vi sätta oss ned, anropa vi dig, fader, för alla våra
landsmän, som försmäkta ii svavelgruvorna och stenbrotten och langt
fjärran ii Tartariet och ii dalgången vid kinesiska muren, änskönt de
intet annat förbrutit än att redligen ha tjänat sin herre. Räck din
nåds kalk åt vår krigskamrat Rühl, som sedan åratal ligger ii lumpor
och smuts ii ett underjordiskt valv, där han redan sett sin vän Taube
omkomma ii elände. Skänk dödens förlossning at Hermelin, så framt det
talet är sant, att han, undangömd och ensam, ännu försmäktar ii ett
kloster ii Astrakan. Styrk med din tröst Seulenberg och Hay, som sitta
i var sin jordkula långt ute ii ödemarken, och Anders Oxehufvud, som en
tysk köpman sett gå med sele framför plogen. Gud, vår Gud! Talar icke
Jeremias och säger: Zions barn, de ädla, de aktade såsom renaste guld,
huru hava de icke nu blivit räknade lika med kärl av ler, verk av
krukomakarens händer. De som åto läckerheter, de försmäkta nu pa
gatorna, de som buros ii scharlakan, de famna gödselhögarna. Snabbare
voro våra förföljare än himmelens örnar. Själen ii vårt liv, Herrans
smorde, vart fångad ii deras gropar, han, under vilkens skugga vi hade
tänkt att leva bland folken . . .

Blåsten skakade rutorna och rasslade ii starrgräset utanför fönstret.

- Goda fru Beck, viskade Stjernflycht, medan han framflyttade stolar
åt de äldre herrarna, det är bara en, som jag ännu saknar. Det är vår
älsklige vän, Ferdinand von Kraemer, den unga kornetten. Ett renare
och mera plikttroget hjärta har aldrig klappat ii ett svenskt
bröst. När jag ser honom måste jag tänka på en sval och klar
sommarnatt.

Innan fru Beck ännu hunnit att svara, kom redan Kraemer ii vindstrappan
med kappkragen uppslagen och han fäste på henne sina blå ögon.

- Jag har någon med mig där nere, som ni alla kanske helst vilja
slippa att se ibland er, sade han med sänkt stämma. Det är Leijon.
Jag försöker att locka honom från sitt dagdrivareliv på krogarna. Om
vi bara taga oss an honom med en smula tålamod... Det är intet ont med
honom ii grunden...

- Hans låtta sinne är vart så olikt, svarade fru Beck med hårt tonfall
och milt ansikte.

- Ni skall inte vara så sträng, fru Beck!

Hon sysslade vid bordet och satte kring tallrikarna. Sedan gick hon
till dörren och ropade nedåt trappan:

- Kraemer är en rättskaffens man, och den, som han har fördrag med,
den låser heller ingen av oss ute. Kom upp, löjtnant Leijon!

Tidigt grånad, med svårmodiga ögon och kinderna blodröda av frost och
dryckjom, steg Leijon bver tröskeln och bjöds genast en stol, som hade
han varit en av de förnämsta. Till en början satt han helt stilla, men
när måltiden väl kom ii gång och ölet blev upphällt och ingen längre
ens kom ihåg, att han var med, då grep han helt plötsligt fru Becks
motsträviga hander och kysste dem och berättade med vilken oskrymtad
vdrdnad han älskade henne. Från stol till stol vallade han med sin
mugg och omfamnade och kramade bekanta och obekanta. Slutligen gick
han till ungdomarna, som ännu stodo utmed väggen, och bad dem att dua
honom, och när han kom tillbaka till sin plats bredvid Kraemer, var
muggen tömd. Då slingrade han armen om Kraemers liv och kastade sin
grå lejonman från pannan. Sedan slog han med den lediga handen i
bordet, så det sjöng.

- Var har det svenska kuraget blivit av, bussar! Platt intet frågar
jag efter er Jesus... Skall Leijon förlusta er, så ro hit med en
anständig färdsup! Va sa'? . . . Kraemers hederlighet . . . Tror ja',
det! Tror ja', det! Men ha ni hört någon tala om Kr emers kvickhet?
Man har sin plikt, säger han. Inte skratta ii olyckan... inte heller gå
och taga sig av daga... Bara sitta och slita ut böxorna för fem styver
i veckan... Nej, vet ni vad! Jag tänker göra om Stjernkors. Jag tänker
bli ryss och svära pa rysk religion och huldeligen äkta ett ryskt
fruntimmer. Leta bara fram'na, snälla rara fru Beck! Leta bara
fram'na! Varför skulle det vara sämre här än där hemma? Ar gräset där
grönare, är halmen där mjukare?

 - Kära vän och kamrat, svarade Kr emer saktmodigt. ii botten har du
ett gott barnahjärta, och jag vill dig så väl. Men hemlängtan är den
tyngsta sjukan av alla, och jag menar bara, att veta vi oss göra vår
plikt, så ba vi stackars landsflyktingar dock något här ii varlden att
glädja oss åt.

Det gula håret låg slätt uppstruket fran hans klara panna, och Leijon
nickade åt honom.

 - Glädja oss... Det vill jag mena att vi kunna. Vet du varför till
och med rysken håller av oss svenskar, ja du, det är inte bara för
våra

skriva och läsa... Kan du tänka dig, ii dag på examen gick jag in i
skolan och beskrev för barnen Mesopotamiens huvudstad Krokedrummelum,
där det inte finns en enda sovstuga utan bara krogar och vardshussalar
och där vagnarna inte rulla pa hjul utan på öltunnor och
kuttingar... Och dragonerna och de ryska pälshandlarna, som sutto
bland barnen pa bänken för att helt demödigt passa på att få låra sig
något nyttigt, de skrattade så att fru Beck körde ut mig... Anacka!
Därför, ser du, tycker rysken och hela världen om oss, att vi mitt här
i eländet kunna taga både honom och hela Sibirien ii famn och vara så
hurtiga, att det blänker om oss.  Kraemer sag honom djupt in ii ögonen.

- Ack, du gamle bror och hjälte av ölmuggen!  Jag känner löngangarna
under de svenskes munterhet.

Men fram mot kvällen begynte Leijon att svärja och döna, som hade han
varit själva fältmarskalken, och fru Becks iskalla händer tog sakta
ölmuggen ur hans.

- Jag håller inte dryckeshus! sade hon barskt. Och vi ha inte kommit
samman för att leva ii svalg och synd!

Kraemer föll henne snabbt ii talet, för att icke Leijon skulle höra de
stränga orden, och ställde så att han fick honom med sig ned från
kammaren.

- Jag vill gå till kyrkogarden! ropade Leijon.  Där bredvid ligger den
bästa krogen. Medgång och munterhet skänka hälsa och långt liv.

- Du kan härifran själv se kyrkogården nere vid den igenfrusna
floden. Där ii närheten finns inte ett enda hus.

- Jag vill gå ned och se om gräset har tagit sig, som vi sådde över
Rääfs lilla son.

Kraemer skakade pa huvudet och tog honom under armen. En bitande
nordan ven från den öde tundran, och ingen vandrare syntes. Snön hade
yrt undan från vägen, och tysta gingo de båda vännerna framåt. Redan
på avstånd läste de ii skymningen den vita svenska skriften på
träkorsen.

- Stanna och läs högt, bror Kraemer! En min frände lärer ligga i
Ukraina och en ii Bender.  Vi ha på femton år strött svenska benknotor
ända från Ishavet till Arkipelagen...

Kraemer ryckte honom ii kappan.

- Kom, säger jag! Det här är dårskap.

- Gräset har frusit bort... Säg mig, säg mig! Aro de infe beller
hemma, de döda? Äro de inte hemma, de som redan ligga ii mullen?  Tala
med mig, Kraemer! Du kan näpsa havet.  Du för en sadan ro med dig.

- Tig, tig, och låt mig vara! Jag vill inte höra på dig. Grubbla inte
pa sadant, utan låt oss ii stället betänka våra plikter!

- Men jag frågar dig, skola vi inte ens vara hemma, när vi döda sova
på Guds sköte? Hemma, hemma... förstår du det ordet... hemma! Skola vi
aldrig, aldrig komma hem?

- Du vet inte med vem du talar, Leijon!  Jag är svagare än du.

- Hemma. Inte sant, du har också grubblat på det ordet... Du har gått
och upprepat dea stilla för dig själv . . . hemma, hemma!  Det börjar
med att barnet räknar spikarna och kvisslorna ii golvet... Hemmet, ser
du, det är nagot, som begynner med ett litet frö och slutar som ett
stort träd. Det begynner med barnkammaren, så växer det och blir flera
rum och ett helt hus, en hel bygd, ett helt land... och utanför det
landet förlorar till och med lulten och vattnet sin vederkvickande
smak... Kan du inte försäkra mig, att våra kamrater, som ligga här
under oss ii den främmande och steniga mullen, äro hemma?  Kraemer drog
honom allt häftigare ii kläderna.

- Gack härifrån, säger jag dig! Det är vår plikt att inte orda om
dylikt fåfängligt utan föregå manskapet med kristligt talamod.

- Haha! Nu fick jag dig just vackert if ällan!  Men jag själv... Tror
du en munter knekt på allvar går och sörjer? Då känner du inte min,
tiggarvisa, som jag satt ihop för att sjunga på gårdarna, när jag
ibland behöver ett runstycke.

Han gick allt längre och längre bort på körvägen utefter floden, och
Kraemer, som stod kvar vid kyrkogårdsstängslet, hörde honom uppstämma
sitt bettlarekväde:

På Uppsala slätter star stugan den Ijusa, och dagar och nätter i
lönnarna susa.  De dröja så korta, men åren bli månge, och jag, som är
fånge, jag gick - och blev borta!

Allt avlägsnare Ijöd sången ii stormen.

Min röst är försupen och bläddrig min tunga.  Häll brännvin ii strupen,
så börjar den sjunga!

Sju glas må ni bjuda, rött vin ii det ena!  Sju år fick jag tjäna det
lejon av Juda.  Tolv sår såg jag Iysa och log när jag nöddes på drivan
att frysa, men svalt sen jag föddes.  Tolv kämpar fått färga med
hjärtat min värja.  Nu sitter den stungen till fästet ii sanden vid
Dnjepern på stranden.  Tolv slantar ur pungen lägg krigarn ii handen,
de största och bästa, om vilka ni kivat var dag med er nästa.  Rex
Carolus vivat!

Rösten dog bort, och ensam atervände Kraemer till sin torftiga men
vårdade kammare, där det knappast fanns ett dammkorn på bordet. Han
avklädde sig och gick till sängs men kunde icke sova. Gång pa gang
spratt han upp och Iyddes.  - Det är bara blåsten, tänkte han och drog
täcket ända upp till pannan, men efter en stund satt han åter lika
vaken ii sängen. Det lät som hade någon kastat sand på rutorna.

Han släckte det ännu brinnande talgljuset och gick ii blotta linnet
till fönstret.

När han öppnade det, sag han nere på gatan en liten man, som
oupphörligt vinkade åt honom.  Han igenkände på fårskinnspälsen och
halvstövlarna, att det var en rysk bonde.

- Lilla far, sade bonden. Jag har ofta mött dig ii sällskap med den
muntra svensken iöjtnant Leijon... Aldrig har den mannen gjort mig
annat än glädje. Det var nu så, att han länge har bott hos min hustru
och mig. Fast han rätt aldrig betalat för sig, höllo vi så hjärtligt
av honom, och om kvällarna berättade han, hur han och den svenske
kungen ii Polens skogar brutit upp käftarna, pa leoparder och
heliofanter och andra från helvetet uppsträckta djuriska
plågoris... Nog kunde han ibland sätta sig ii källarsvalen och tiga,
men fick ban då bara ett glas eller par blev ban snart igen samma
snälia rolighetsmakare...

- Ack de svenske! mumlade Kremer. Har jag inte alltid sagt: jag känner
löngangarna under deras munterhet!

- Lilla far, när nu lojtnanten inte kom in till oss ii afton, gick jag
till ladan, där han hade sitt sovställe... Och där låg han också. Han
bade tagit sig själv av daga. Den myckna munterheten

Natten vart blåsig och mörk. Nästa morgon skrevo fangarna ii siDa
dagböcker om Leljons död.  Därefter antecknade de, att Kraemer under
mörkret bortkommit fran sitt kvarter. Ingen hörde sedan något om honom
och ingen återfann hans lämningar, men till manskapet sade
officerarna:

- Han har räddat sig hem till de sina.

LEJONBUREN .

Num Eddaula var hövding för sanningssägarnas brödraskap. De bodde var
och en för sig ii sina hem som köpmän eller lärda tolkare av de äldsta
skrifter, men vart år vid första nytänd ningen efter beiramfesten
samlades de om natten med bloss och vita kläder ii en avlägsen klyfta.

En natt när Num Eddaula på den steniga bergsstigen återvände från ett
sådant möte, sade han till tjänaren, som bar facklan:

- Vi ha nyss besvurit vårt brödralöfte att alltid tala sanning utom i
en ting, nämligen när det gäller egna goda gärningar. Dem skola vi
förtiga eller bortljuga, och vi skola eftersträva att dö förgätna. Vad
speglar skönare evighetens stilla storhet än glömskan? På hela jorden
finns icke ett rum så vackert som en glömd grav. Gräset susar där
annorlunda. Fåglarna kvittra där anno.lunda Hör mig, min vän!
Sanningssägarnas fri talighet har så förtörnat sultanen, att han loval
utrota dem med svärd, så framt han ej ii bot får mitt huvud. Det är
lätt igenkänneligt pa födelsemärket vid ögat. Jag vill vara man att
själv bära det huvudet till honom. Ilen det är en god gärning, som
icke lbngre förblir god om den eftertraktar berömmelse, och jag äger
varken åstundan eller ratt att yppa den. Anade de våra min avsikt,
skulle de binda mig och gömma mig och försvara mig till det
yttersta. Därför skall du lönligt följa mig, och när jag lidit mitt
straff, skall du ii stillhet jorda mig på ett okänt ställe och sedan
utsprida, att jag blivit gripen mot min vilja som en feg och flyende
stackare.

När det dagades, kastade tjänaren facklan, och de nedstego till det
blommande fältet vid slottet Timurtasch, där sultanen höll lustläger.

Num Eddaula förvirrades när han såg de präktiga rustningarna och
tälten. Begärligt Iyssnade han till en slav som förtalde, att den
svenske konungen bodde på slottet med sitt torftiga krigarhov, halvt
som fånge och halvt som hedersgäst.

- Lat oss ga dit upp, sade han till sin tjänare, ty själv är jag en
svag man, och åsynen av en hjälte skall förläna mig styrka. Mina ögon,
trötta av ålder, skola sedan sluta sig med glädje.

De gingo genom trädgarden, där sommarsolen sken mellan fikon och
mullbär. På gången leddes Brandklipparen till vattning. När de kommo i
slottets Lrappa, mötte de bland de turkar, som nyss fått kasta en
blick på konungen, sjalva sultanen, förklädd till janitsjar. Num
Eddaula tryckte sig intill muren och drog det utslagna haret över

födelsemärket vid ögat, men han kände på handloven andedräkten av den
mun, vilken samma afton skulle befalla hans död. En hjälte, en hjälte
ville
han se framför sig, eller också skulle han själbegynna vackla.

En dörr öppnades. Han tog ett par häftiga steg framåt och böjde sig,
och genom hålet ii en skärm betraktade han konungen.

Det vida gemaket, där sultanens danserskor ofta vid flöjtspel trampat
mattorna, var från golv till tak och utefter väggar och fönster så
överspunnet av mångfärgade arabesker, att Num Eddaula trodde sig se en
lövsal, där mellan blommor och rankor förtrollade spindlar fäst sina
guldnät. Vid bortersta väggen låg konungen på en smal fältsang och med
skjortan väl knäppt ända upp till halsen. avermannad, utan soldater,
utan makt och dock envåldsherre över ett avlägset rike, hade han icke
ens nog med penningar för de handtryckningar och gavor, som voro
nödiga vid ett möte med sultanen. Han kunde icke ödmjuka sig inför de
främmande sändebuden och stiga fram till sultanen som en slagen och
utblottad flykting.  Han rodnade vid tanken att behöva visa sig inför
sina lakejer och stallknektar som en avväpnad arrestant, vilken måste
foga sig efter en annans vilja, hur ivrigt de än dagligen upprepade,
att det skedde pa hans egen nadiga befallning. Därför kade han i
stället lagt sig till sängs; det som fattades honom var icke hälsa
utan penningar. Allt sedan kalabaliken hade han förblivit liggande
månad efter manad. Han ville icke ens sätta foten på golvet utan lät
bära sig ii lakanet till en divan, då sängen skulle ombäddas. Hans båda
livläkare Skraggenstjerna och Neuman märkte med ängslan att hans
lemmar begynte stelna och förlamas som på en fakir, vilken till Guds
åra länge uthärdat ii samma ställning på en sophög. Fåfängt bådo de
honom att åtminstone en gång vart dygn resa sig och taga några steg
över mattan.

Också Num Eddaula tyckte sig betrakta en av de heliga män, som
vördnadsfullt brukade hälsas under nagon lummig ek eller pa solsidan
om nagon avlägsen turba.

Hostande hade nyss den bröstsjuke magister Eneman berättat om sina
långa resor. Han skakade ett par krokodilungar ur två medförda flaskor
och förevisade, hur de sprutade grönt och svart etter, medan de
levande förbrändes ii en glödhög på den runda mässingsbrickan framför
sängen.  Konungen stödde armen över kuddarna och såg ned på de i
glöden slingrande djuren.

- Månn att man med bara värjan kunde fälla en vuxen krokodil? sade
han. Man kan det man vill.

Den luddslitne hovkansleren von Müllern, vilken nu begynt att
tjänstgöra som överkock sedan ingen annan fanns, strök småmysande sina
blekta rockskört.

- Kan man, om man vill, också grädda ostkaka utan ägg och grädde?

- Man kan anskaffa det som tarvas... ii nödfall med klingan.

Grothusen satte sina pepparbruna näsborrar ii vädret och trummade på
den galonerade paradhatten samt vände sig lågmält till Mullern.

- ii allra värsta fall skaffar man sig det behövliga mot vierzig
procent.

- De ädla pasjorna se så glättiga ut. Varom samtala de? frågade Num
Eddaula den närmaste lakejen, men denne blev helt brydd och svarade
medlande och pa mafå:

- De tala om ett av de vackraste ställena i

evangelierna.

Därvid råkade han pa det hala golvet att stöta till skärmen. När
konungen da fick syn på den

ärevördige aldringen, vinkade han honom närmare och befallde Grothusen
att vara dolmetscher.  Konungen sade:

 - Säkert är du en vis man. Skulle du också ha mod att sta där kulorna
pipa?

Num Eddaula sänkte turbanen och strök eftersinnande det vita skägget,
som räckte ända till mid jan.

 - Jag hör till sanningssägarnas brödraskap och får icke tillräkna mig
nagra dygder, men svara mig du, som är en hjälte! Om dina första
lärare sagt dig: Döda icke, döda icke ens på en glödhög det styggaste
och grymmaste bland djur...  Om de höga pasjorna omkring dig och alla
människor var morgon sade dig: Doda icke, ty det är synd. Bliv hemma i
ditt rike och vakta skördarna, fast du därmed ingen berömmelse
vmner... Skulle du ha mod därtill? Har du ii olyckan mod att ödmjuka
dig och erkänna dig besegrad och förlåta dina fiender och bödlar?

Konungen rynkade pannan.

- Bör inte en god soldat hellre visa sig ståndaktig?

- Du som hatar lögnen och aldrig ville att andra skulle Ijuga dig
fullkomligare än du var!  Hög är din panna och ädel, stora äro dina
ögon, men du har ett ont veck om din sammanbitna mun. Man tror att den
ler, men den ler icke.  Det är något helt annat som de läpparna
förmäla.  De fresta Gud. De säga att din vilja är hans.  Du samlade
ditt folk och det blev slaget. När Gud har slagit ett folk, vältrar
han ett tungt klippstycke över griften och påbjuder stillhet. Han vill
åter se gula åkrar och lekande barn. Men du fortsätter striden ensam -
och mot honom. Sanningsvittnena, alla de ståndaktiga, de ii medgången
ödmjuka, ii olyckan stolta, de ha rest sig ur sina tankar för att se
dig - och nu vända de sig bort. Kanske har ditt folk fött många stora
män och konungar, men kunde väl någon bland dem från begynnelsen stå
mer danad till en Ijusens stridsman än du? Du fruktade glömskan. En
stjärna skulle ha tänts på din grav och brunnit ii tusen år. Men Iyckan
blev dig mot, ty Gud ville slå dig och ditt folk. Så fullborda din
bjältegärning! Skjut undan den fåfängliga berömmelsen liksom du
försmått vinkannan och kvinnorna. Gör det ödmjukt eller gör det stolt,
vilket du kan.  Gå bort och sätt dig ii de besegrades och de förarmades
vrå. Gå bort och sätt dig som Job på askhögen. Du kan befalla över
ditt ansikte, befall också över dig själv. Du förmår mer än du
verkställer. Det är det som Gud aldrig förlåter en hjälte. Aldrig
Iyfte han på sin högra hand en genomskinligt renare ädelsten än du,
och aldrig slungade han ii vrede sitt eget verk så djupt ned i
mörkret... och därför älskar jag dig, ty jag är en människa. Av alla
män jag mött, ingen har jag älskat såsom dig, ingen. Vakta dig, vakta
dig, det finns också andra som älska dig och som äro långt farligare
än dina värsta fiender och belackare.

- Och vilka äro de?

- Narrarna! De ha lagt märke till det vecket omkring din mun och tyda
det på sitt eget språk.  Narrarna vända sig icke bort. De hänga sig
fast ii kläderna. Narrarna behöva cn narrhjälte, en lagerhöljd ärkenarr
för alla tider och därtill vilja de kora dig under jubel. Narrarna
fråga icke stort efter hurudan du är. De älska icke människor. De
likna de små aporna, som ii palmlunden vid Hidjas sitta hopkrupna på
stengudarna och äta dadlar ii solskenet men som skrikande och
förföljande begynna hoppa från gren till gren, när de höra en
människas steg. Konung, döden fruktar du icke. Gud skall en gång räcka
dig den av barmhärtighet ii en stund, då han minns hur din gossehand
förde kerubernas svärd. Djupare skall hans hämnd drabba. Han skänker
dig åt narrarna.

- Du går vitt ii frisprakighet.

- lag vill endast rannsaka, hur långt ditt mod räcker, efter du är en
hjälte. Har du mod att dö glömd?

Konungen mulnade än mer och letade efter ett svar. Han satt på tvären
i sängen med täcket hårt åtlindat om knäna och fötterna.

Num Eddaula korsade händerna över bröstet och böjde sig.

- Så finns det dock mycket, vartill ditt mod är alltför ringa.

Grothusen slog hatten ii mässingsbrickan.

- Du, som är en sanningssägare... Vem säger, att inte du står här och
yves över din ödmjukhet? Vem säger att det inte tarvas mod till att
vilja dö ihågkommen?

Num Eddaula slöt ögonen och grep med sina magra fingrar ångestfullt
omkring sig ii luften.

- Där talade du sanning, pasja. Ryktbarhet, det är orent förtal, oren
ära. Det är irring och sken. Den högmodige blir kallad ödmjuk, den
ödmjuke högmodig. ii världens beryktade män och kvinnor alltsedan Adam,
hur mycket skulle väl återstå av sanningens klara guld, om den
villande askan kunde bortsållas? Och du, konung. Vem läste din sista
tanke om aftonen, när du somnade?  Vem såg dig ii ensamheten, ii mörkret
när du lag vaken? Vem skall en gång vid din bår kunna lägga handen pa
hjärtat och säga: Sådan var han!  - Endast narrarna skola våga det och
säga: Spörj oss, han var som vi!  - När de tröttna att lovprisa,
begynna de stena och begyckla dig och peka finger åt din tunga
huggvärja. Din fredlösa grav skall bli deras käraste tillhåll. De
skola där stå så tätt packade, att de kloka icke kunna komma dina
multna ben nära. Men det säger jag dig.  Kora dig narrarna till sin,
och kan du dock ännu en gång resa dig och samla omkring dig de kloka
och sanningsvittnena och de ståndaktiga, de ii medgången ödmjuka, i
olyckan stolta - då har du bestått provet. Då förblir du en kämpe av
Gudi ännu som minne och skogga Då ha människorna vägt dig med falska
vikter. Då är du den jag vill att du vara skall!

Num Eddaula kastade sig på knä med pannan mot mattan.

- Jag är en svag man, som hämtat styrka genom din åsyn. Mycket har jag
i mitt liv förbrutit, mycket smått. Har jag inga ärr på min hud, jag
har dem ii min själ. Jag vill glömmas, glömmas. Jag vill sova,
sova. Den ryktbare blir en slav hos andra. Allt eftersom han är sin
sista herre till lags får han en krans flätad ii håret eller hugg och
slag. Ingen kärlek mäktar att Iysa frid över hans mull. Där växer allt
högre ett träd med allt underligare knutna grenar och med aldrig
tystnande oro och suckan ii lövet.

Ingen svarade honom. Det blev stilla ii det vida gemaket. Slutligen
klingade det och slamrade på mässingsbrickan, och konungen räckte en
blank dublon åt den vitskäggige spåmannen. Han kröp på kna fram till
bädden och tryckte sitt ansikte mot det nedhängande lakanet men sköt
myntet ifrån sig.

- Du må leva, du må dö, sade han, beständigt skall det stå en strid
omkring dig. Jag går till vila.

Tidigt nästa morgon blev Num Eddaula avrättad utanför sultanens
tält. Den trygga vissheten om glömska bredde sin stillhet över hans
yttersta timme.

Tjänaren begrov avsides hans kropp mellan två cypresser. När graven
var igenskottad, överströdde han den med majskorn åt duvorna, som i
hundratal församlades från dungar och träd.  Snart spirade buskar med
vita blommor ur marken.  Trötta soldater och herdar funno där ett
skuggigt ställe och lade sig ofta till en stunds vila ii gräset.  Det
var ett fridlyst rum. Där sov en glömd människa.

KUNGSRITTEN.


Hovkanslern von Müllern satt på en träpall framför sin kammarspis i
svenska kungens hus ii Demotika och gräddade pannkakor. Han Iyfte sitt
ena luddslitna rockskört mot eldsljuset och synade det.

- Nog hänga galonerna ännu fast på syrtuten, sade han till överste
Grothusen, som stod bredvid och värmde sig, men skamligt svartnade äro
de. Och det andra svenska foljet börjar, fan tage, se ut som ett
riktigt zigenarepack. Jag säger som Fabrice: jag kommer snart inte
ihåg hur penningar se ut, om de äro runda eiler fyrkantiga.

- De äro så runda att de trilla som hjul!  svarade Grothusen och
gnuggade upprymt sina händer. En kung, ett hov, en hel liten arme utan
annat än litet vigilerat småmynt pa fickan... och det ii en turkisk
skråköping, hundratals nil från det egna fosterlandet! När ii tiden
såg du maken?  Gud förlåte mig, men är det inte en så kostlig syn, att
det ingenting gör, om det ibland är tunt med sockret på
pannkakan. Fran Porten få vi inte en enda pung längre. Fast jag
knappast har tid att sova om natten utan bara får syssla med att upp
negociera respengar från all världens schackrare, så förstår jag
knappast, hur vi hederligen skola komma härifrån. )ag har sagt hans
majestat, att vi få ta hela raden av fordringsägare med oss som
eftertropp ända hem till Sverige och inkvartera dem ii Karlshamn, till
dess de bli gäldade. Tänk dig, lilla Karlshamn propp fullt av turkar,
som knäfalla ii gathörnen och anropa Allah! Joo, du!  Bara vi nu komma
i väg! Vi maste draga astad

med pukslag och trompetande som det anstår svenskar, begriper du!
Lyckligtvis ha vi kvzr grannlåten sedan ii somras, da jag var på
avskeds ambassad hos storherrn. Det finns visserligen varken stoppning
eller foder ii schabraken, men utanpå sitter det så mycket mer
mässingstrad och tofsar... och det ar huvudsaken... Och själv ser jag
ju ut som en hel excellens? Va ba? Spetskrås, snussked av rent
dukatguld... ii skåpet en hederspäls, skänkt av sultapen, ett par
nedkippade tofflor, en nattmössa och en sidennattrock, som Düben
skulle vara säll att fa bära ii själva högmässan. Men det är också det
sista, och fa se vad som blir kvar av hela saligheten, innan vi komma
hem!

Ju längre Grothusen talade, dess muntrare blev han. Slutligen gick han
till fönstret och slog upp det på vid gavel.

- Vad är det? fragade Müllern och drog frusen igen rocken.

- Det är en hop turkar, som stå och vänta på att få se hans majestät
rida ut. Det är namligen störtregn, och då kunna de ju begripa, att
han inte vill stanna inne.

Grothusen grävde och letade ii rockskörten, och då han hittade ett par
tre stora silvermynt, kastade han dem genom fönstret och ropade:

- Så här se pengar ut! Leve de svenske och deras frikostiga, stora,
mäktiga konung!

- Ar det dina egna pengar eller kungspengar?

- Om jag det vet!

 - Du brukar ju ha dina egna pengar ii vänstra rockskörtet och
kungspengarna ii det högra?

 - Men vänstra rockskörtet har nådigt medgivande att till nödtorft
upptaga tvångslån ur det högra. Kära du, jag redovisar ärligen. Var
kväll räknar jag nämligen över hur mycket som finns kvar in toto.

Folket sorlade, men surmulet knorrande Iyfte Mullern pannkakslaggen
från elden.

 - Du har ditt lätta sinne, du bror! Aldrig tilltrodde jag er ända att
bli så förnäma, att ni skulle få en friherre och hovkansler till
livkock, men jag är glad att mina pannkakor smaka herrarna. Ofta har
jag frågat mig, hur vi här nere kunnat så villigt och fröjdefullt
härda ut alla dessa år.

 - Det skall jag förklara dig. Det har en sadan särskild tjusning för
människor att dage ligen och stundeligen vara tillsammans med den, som
befaller över deras väl och ve, att man kan spörja, om ocksa en gång
den himmelska saligheten just kommer att besta ii detsamma.

- Det vore väl, om ett sådant tidsfördriv även gjorde människor ädlare
och bättre.

- aack, bror! Det ordet var åt mig. Nogsamt kanner jag, att jag här
bland er alla blir foga skonad på min rygg. Kalla mig ni en lättfärdig
krabat, en... Ja, lika gott! En scepticus och filosof som jag, vilken
betankligt försover sig till ottesången, har inte stor kärlek att
vänta bland er svenskar. Jag får väl trösta mig med att konungen själv
är mlndre granntyckt ii sådant än ni! Där hemma lar det gälla att
stupa, och då skall du se, bror, att gamle Grothusens svarta peruk
inte står bakom ledet.

- Där hemma, säger du. Svara mig arligt!  Hoppas hans majestät
verkligen att där kunna samla friska troppar?

- Det gor han... och han kommer också att kunna det. Det blir en
rikskalabalik, vartill världen aldrig såg make... Inte mig emot! Att i
nödens stund kalla procentarna sota du, det är en sak...  och det
kunde hitta på att bli ont om riddare, if all det inga procentare
funnes... Men hedern och varjan, det ar nagot annat!

- Och därför bryter han nu äntligen upp?  Jag har dock tyckt mig
marka, att han annu icke ar fullt pa det klara med den närmaste
framtiden.

- Ju langre han hinner mot norr, dess klarare kommer han att skdnja
den.

- Du tänker på fienderna, de gamla och de väntade... Sachsen,
Ryssland, Polen, Preussen, Hannover, Danmark... Sex fiendefolk att
bekriga I

- Sju! Du glömmer den nyaste och farligaste fienden!

- Vilken?

- De svenske!

Mitllern reste sig från pallen, och de båda enogda herrarna stodo
framför varandra.

- Gud ii himmelen, tala inte så! Du brukar ju annars hora till dem, som
inte förtvivla. Detta är ett främmande sprak ii din mun.

- Sedan hans majestät fatt full visshet om att undersåtarna börjat
utmana honom och trotsa, kommer han att rida hemåt med samma hetta som
till en batalj... Vad skall man också tro efter de sista nyheterna?
Landet är utan regering...  Ambetsverken stå stilla som kvarnhjul vid
en utsinad back. Riksdagens och rådets herrar tala om avsättning... Vi
skulle få se brinnande uppror, vore inte de svenske ett så lagtroget
folk... och så är det ju det, att försten är han!  Kvid nu inte och
jämra, kära Mullern, för allt detta är ju bara din egen gamla
visa... och snålas inte så förbannat med sockret utan stjalp mans hela
struten över pannkakan... och sätt näsan ii vadret! Adjö!

Mullern stod bekyttad och svarslös mitt på golvet. På hans drag målade
sig den största förvåning, ty genom dorren hörde han Grothusen ropa
till en trumslagargosse

- August! Skaffa rätt på en försvarlig trumma! Spänn den framför dig
och kom så med mig ii basaren.

Müllern ruskade på huvudet och satte sig ater vid sina pannkakor.

- Vad ii Herrans Jesu Kristi namn skall Grothusen nu göra för
galenskaper med trumman?


Nästa morgon uttågade svenskarna högtidligt från Demotika, för att
äntligen begynna hemfarden mot Ostersjöns kust. Hundratals mil hade de
att ströva framat genom bergpass och skogar. Efter dem redo ii en lång
rad turkar, judar och armenier med sina säckar och knyten. Det var
deras sjuttio enträgnaste fordringsägare. Konungen var glättig och
strålande, och stadsborna och deras beslöjade kvinnor nedkallade Guds
välsignelse över den bortdragande hjälten. Endast Grothusen blev
efter, ty hans tnrkiska vänner höllo honom kvar ii dörren.  Den ene
stack honom ett bläckhorn ii handen, den andra satte honom en
tobakspipa ii munnen, och de svarta tjänarna drogo ii hans rock. Hans
stora näsborrar stodo rått ii vädret, och med magnificence tömde han
sina rocksåckar över tjänarnas händer. Därefter slog han upp locket
till sin klädkista.

- Käraste, käraste vän, sade han. Denna utsökta nattmössa har jag
enkom latit förfärdiga för dig och själv nyttjat för att den skulle
bli dig ett verkligt minne... Och du, min far! Dessa splitter nya
tofflor... Du undrar på att de äro så nedkippade... ii egen person har
jag flitigt gått med dem för att känna efter att de inte skulle vara
för hårda åt din fot... Och du, tag denna sidennattrock . . .

Han sprang som en förföljd upp på sin vagn och befallde kusken att
köra på.

När svenskarna om kvällen kommo till Timurtasch, överräckte emellertid
en pasja till konungen, som gåva från sultanen, ett silkestält och en
sabel med juvelbesatt handkavle.

- Nu gar min sobelpälsl sade Grothusen halvhögt till konungen. Nagon
annan gengåva står inte att uppdriva, och ers majestät själv har ju
ingenting annat än en neddammad rock och ett halvt dussin grova
soldatskjortor.

- Låna mig också bläckhornet och pipan, som du nyss fick, svarade
konungen med skälmen ii ögat. Jag måste förära något även åt haivdingeD
för janitsjareskorten.

- Skänk hela gubben Grothusen som evnuck till storherrns seralj!
jublade Grothusen och gnug gade händerna och blev allt yrare, ju
tokigare det gick. ii detsamma fick han syn på sin trumslagargosse, som
med trumpinnarna under armen modstulen marscherade på vågen.

- Din trumma har intet mål ii mun! Det är något tjuvgods ii henne!
ropade gossens kamrater hånande.

Da de undersökte trumman, funno de att hon var förseglad med fyra
sigill, och gossen fick stora tårar ii ögonen.

- Slå du tappert din förstämda trumma!  befallde Grothusen. Det är jag
som förseglat henne likt Pilatus Kristi grav... och litet sorgemusik
kan väl tarvas för alla de turkiska procentarna här bakefter, som nu
få rida ii landsflykt ii vårt ställe.

Men om aftnarna, då svenskarna några korta timmar vilade vid
lägerelden, knackade och skakade musikanterna på trumman och menade,
att den var full med undansnillade kungspengar och värdepapper.

- En sådan filur! viskade de. Det är ingen konst att frikostigt tömma
det vänstra skörtet, när man sticker så långa fingrar ii det högra!

Redan vid tutiden på nätterna lät konungen blåsa till uppbrott. Han
sprängde vid eldsbloss fram mellan klippväggarna. När han ii Pitest
åter befann sig framför kristenhetens gränser, mötte honom de ii Bender
kvarlämnade skarorna, och de sista aaporogerna, som ii så många faror
förblivit trogna, mottogo knäböjande hans avskedsord.  Deirefter gick
han till Grothusen.

Denne höll just på att räkna in de gyllen, som en av drabanterna varit
ute och uppnegocierat ii Siebenbürgen. Konungen sade till honom:

- Mitt passbrev är nu färdigt. Jag skall heta kapten Frisk, och med
Rosen och Düring rider jag ii sporrsträck till Stralsund.

Då avlyfte Grothusen sin galonerade hatt och sin peruk och lämnade dem
till konungen.

- Tofflorna, nattmössan, hederspälsen, sidennattrocken... Sök dem! Sök
dem! Alles ist weg!  Nu gå peruken och hatten! Med den utklädseln och
en snusbrun livrock, blir ers majestät så oigenkännelig och tillstyrd,
att hade inte alla Rosar tur hos fruntimret, skulle - salvo honore -
ingen värdshuspiga ens vilja bjuda herrarna ett glas vatten. Men för
min anpart är jag tacksam att inte behöva offra hullet på den
kungsritten tvärs igenom Europa...

Själv satte sig dock Grothusen genast på resvagnen för att hinna först
och kunna vara sin herre till mötes vid det svenska havet, utefter
vars kuster fienden nu byggde sina fästningar och städer.

Dag och natt övade konungen under vilda ritter sina två utvalda
ledsagare och de drabanter, som på ett dygns avstånd skulle följa
efter honom.  När äntligen den timme slog, då han fick påtaga
förklädnaden och springa ii sadeln, gav han med sådan häftighet sin
valack sporren, att Düring och Rosen nästan genast blevo ett par
hästlängder efter. Det var ej endast den tunga peruken som kom hans
kinder att glöda. Han såg ut som på en morgon före.drabbning. Han, som
frisk och sund uthärdat månader ii sjuksängen för att slippa en
förödmjukande audiens hos sultanen och som ii åratal lekt bort dagarna
i en turkisk småstad under förhoppningar att kunna samla en stor här
till följe, red nu otåligt åstad med sina två kamrater och utan en
enda tjänare.

Hovarna klingade mot stenarna som en skenande hästs, och den yrvakna
vinodlaren sprang till dörren ii sin koja.

- Vem rider där så ängsligt? sporde han.  kdet en stackars eftersatt
desertör, må ban då stiga in under mitt tak, och min kvinna och jag
skola lörborga honom och bädda honom på hal

- Vakta dig du, far, för den ryttarens värja!  svarade Düring. Den
sitter ii dag löst ii skidan.  Det är en officer som blivit utmanad av
en otrogen vän och anförvant och som är ivrig att möta honom . . .

Men för sig själv viskade han:

- Den anfärvanten heter svenska folket...  Så skulle då det bli vår
sista strid!


Med den förseglade trumman bland korgarna och kantinerna på kuskbocken
skakade Grothusen under tiden mot Stralsund. Hans hjärta bultade som
en ynglings, när han första gangen läste stadens namn på en lutande
vägvisaretavla. Snart hörde han timslagen fran Nikolaikyrkan. Han
urskilde de enstaka Ijusen hos vakande och sjuka, och på vindbron
sprang hari ur vagnen och ropade till vakten:

- Kungen, kungen! Var är han? Vilka nyheter?

Vakten visste ingenting, och var morgon spejade Grothusen från vallen
efter sin hemvändande herre. Med de klaraste månljus över sina drag
anlände så konungen en natt till Dükers hus, och redan nästa morgon,
när stövlarna bortskurits från hans uppsvullna fötter, steg Grothusen
in ii hans kammare med den glada hälsningen:

- Majestät! Bin verliebt!

Konungeu tog honom hjärtligt vid handen.

- Käraste Grothusingen, vi låra här få annat att bestyra än uppvakta
demoiseller.

- Det är heller ingen demoiselle! Hon är säkert både mor och
farmor... Känner henne för övrigt inte... Men nu liksom till förene
ber jag ödmjukast att ii alla mina tokenskaper få behålla ers majestät
till hemlig förtrogen.

Grothusen framlade sina papper för konungen och pekade ibland på en
sifferkolumn, men för att göra arbetet lätt och lustigt berättade han
under tiden om sitt äventyr.

- Det var en middag, just när jag skulle begiva mig hit till
Düker. Vid Kniperthor låg ii solbaddet ett hus, som var så vitt att det
stack mig ii ögat och tvang mig att se upp. Där satt hon i
fönstret... Nej, nu är ers majestät på orätt sifferkolumn... De två
tusen gyllen som här mankera, har jag rumlat upp för egen
räkning... Jo, där satt hon ii fönstret under en gardin med vita
fransar. Också hennes hår var alldeles vitt men vackert uppkammat, och
ansiktet var smalt och överglänst av en oändlig blidhet... Hon är
säkert över sjuttio år - men hon är ju ändå kvinna!  Det finns
ingenting så förnämt och ädelt, nadigste herre, som att tillbedja en
gammal dam. Man längtar inte att närma sig henne. Hon står uppe i
fönstret som ett minne, som en helig legend.  Man hälsar henne endast
vördnadsfullt med värjan, när man går förbi med sin tropp...

- Det är roligt att höra Grothusingen igen.  Min gamla adoration för
kvicka och stolliga människor tror jag tar til med åren. Den har
holsteinaren Görtz, som snart hitkommer, lärer också vara en mäkta
behaglig och vältalig herre med stora själsgåvor.

- lag har sjalv alltid anbefallt hans tjänster åt ers majestät, fast
jag vet, att jag och Feifen därmed själva också vackert få krypa ned i
skuggan. Ade! Ade! En sådan liten fusker ii finanserna som jag duger
inte längre ii dessa svåra dagar, då hela riket står pa spel. Här
behövs en stor avgrundsminister ii den utländska genren...  Gjörtzen är
djärv och snillrik, en krigare ii statskonst, och han har skaffat
administratorn av Holstein pengar som gräs. Han är slugare än tio
Grothusingar och femtio Müllrar eller Feifar. Men det som bryr mitt
sinne är spörsmålet hur man skall uppsätta en biljett d'amour till en
så ålderstigen dam som min sköna vid Kniperthor.

Konungen fick åter skälmen ii ögat och räckte Grothusen pennan.

- Stå där vid bordsändan och skriv, så skall jag diktera!

Konungen funderade en stund, därefter begynte han:

- Adelesta dam. En smutsig krigsbuss som jag törs visst inte tigga om
en audiens hos en så ädel dam som madame, men den ädela damen kunde
väl gunstigt skicka sitt konterfej, men snart, fär min kung säjer att
snart här alla skall utgå att stupa, så att det brådskar svåra med
konterfeiet . . .

Grothusen skrattade och skrev och skrattade och allt emellanåt talade
han om räkenskaperna och statens affärer och Gjörtzen. När biljetten
var färdig, vek han den samman och kysste den konungsliga vännens
hand, och icke långt efteråt gick han pa gatan ned mot Kniperthor.

Då hände det slutligen en dag att Müllern, som sent omsider också
anlänt till Stralsund, satt med Grothusen och arbetade ii konungens
förmak.  En lakej öppnade dörren och anmälde:

- Herr baron Georg Heinrich von Görtz!

Enögd, chevaleresk, med pärlemorfäste på kammarvärjan och ordnar på
den dyrbara sammetsdräkten steg Gjörtzen över tröskeln. Han fattade
Grothusens och den konfysa Müllerns händer och lade dem på sitt
bröst. På det sättet blevo de tre enögda herrarna stående framför
varandra.

- Säg mig uppriktigt, sade Gjörtzen och pekade med huvudet mot
konungens slutna dörr.  Hur länge är det egentligen sedan vår hjälte
sist badade?

Grothusen svarade:

- Låt mig si! Han badade sista gången förliden sommar i
Demotika... Men han låter ibland överhälla sig med isvatten... Om
sådant kan excellensen gott skämta med honom. Men en sak vill jag
råda. Tala inte onödigtvis om de svenske!

Gjörtzen slöt ögat och nickade och gick in till konungen.

En lätt skugga drog över Grothusens barkade panna och han mumlade till
Müllern:

- Medan hans majestät förskriver sig till Djävulen, tror jag att jag
går ned på marknadstorget och slår bort tankarna.

När Gjörtzen hälsat konungen, gick han fram till honom med belevad
vårdslöshet utan ett enda smickrande ord.

 - Förunderligt! sade han. Tappa ii en stor sal en slant, och den
rullar över hela golvet ända till dess den gömmer sig under skåpet.

Konungen, som ännu var halvt misstrogen mot den främmande
Iyckofriaren, tog då en dukat ur börsen, som händelsevis låg uppslagen
över papperen på bordet, och kastade myntet på golvet. Det rullade i
en ring och blev liggande mitt framför honom.

 - Sapristi! sade Gjörtzen. Sapristi! Viill man att slanten skall in
under skapet, då lägger den sig mitt på golvet.

I samma ögonblick råkade konungen av misstag att med värjfästet stöta
mot börsen, så att alla dukaterna klingarde tumlade ii golvet. Likt en
hjord av skrämda får jagade de med sina kullriga ryggar åt alla sidor
och gömde sig under skåpet och bordet och slutligen till och mcd bakom
ugnen.

Nu först började Gjörtzen att buga allt djupare och djupare.

 - Si där! Jag är klen ii trossaker, det bekånner jag ärligt, men
vidskeplig är jag ändock ii ett stycke. En bomb kan falla mitt ii en
tätt packad bataljon utan att såra en enda man, men ännu har det
aldrig hänt ii världen att en smörgås fallit till golvet utan att bli
liggande med smörsidan nedåt ii dammet. Det finns ii luften ett slags av
Den Lede själv exercerade småskälmar. Om de inte vore osynliga skulle
de likna små brunaktiga kringflygande bin. De vålla för sin del aldrig
ont ii stort utan bara sma förargelser, men där förargelserna bli för
mångå, kan det till sist sluta med en stor olycka. Det är de osynliga
småskälmarna, som retats och lockats av de blanka svenska
vapnen. Skall nu en flagga hissas, så brister tåten. Skall en soldat
ga över en frusen grav, så rämnar isen. Enklare talat, ers majestät
förföljs nu lika träget av otur som fordom av Ivckan.  IConungen
gnolade sakta:

- Hur trampar man då med klacken uppå de skälmarna små?

- Quilibet fortunae suae faber! Man skrämmer dem. Att börja med
bortvisar man ur sin närbet alla småaktiga människor, ty sådant folk
har lika många osynliga småskälmar ii böxlinningen som en trosskusk
loppor. Sedan drar man pliten mot bela världen och följer sin viljas
stjärna...

- De svenska herrarna försäkra, att där hemma snart inte ett runstycke
står att uppdriva.

- Så får man slå nya runstycken! Vad är pengar? Skuldsedlar på
befintliga värden. Månne det stycke kungarike, som ligger där uppe,
icke är ett värde, på vilket man skulle kunna utskriva snart sagt hur
många skuldförbindelser som helst?

- Jag har själv länge tänkt pa nödmynt.  Men vore det rättskaffens? En
suverän skall vara rättrådig. Det får inte finnas fläck på hans heder.
Minns det!

- Visst, visst! Nödmynt, det är att lana! ii nödens år växlar man med
det myntet till sig det äkta. ii segerns år lämnar man tillbaka det
äkta och kastar nödmyntet ii ugnen. Den högt vill sikta får heller inte
frukta att låta själva Lucifer smida pilen!

Konungens djärva tanke bröt sig genast in ii frågan som ii ett
handgemäng mot enfaidiga fördomar. Själv hade han icke ens ii ödemarken
någonsin stuckit sin hand ii fickan utan att kunna fylla den med
dukater. Mer likgiltig för sin rock och sitt härbärge än en tiggare
hade han dock aldrig sett ett föremål, vilket han verkligen längtat
att köpa. Sina dukater hade han aldrig använt till annat än att
uppmuntra och belöna andra. Penningen var för honom ett
statsmedel. Däremot såg han dagligen, att så snart han befallde de
andra att lämna sin fyrk till hären, började de knota och söka
undflykter, och hans förakt för dessa tjänare sammanslingrade sig likt
ormar med han} okuvliga längtan efter upprättelse, efter hämnd på de
fiender, vilka inför världen störtat honom ii ett sadant djup. Var han
icke en konung, en herre över millioner människor! Varför bands och
hindrades han då ständigt av de ii sig självt värdelösa sma
metallplatar, som på ena stället kallades riksdaler och på det andra
gyllen? Det var en uppfinning, med vilken lågsinnet avigvände
människovärdet och bedrog ärligheten för att sjalv leva kräsligen. Var
det väl en förbrytelse att på en sådan uppfinning flytta om några av
skruvarna. Rätteligen borde penningen helt och hållet ha avskaffats.
Efter en stunds begrundan sade konungen: - och betingelserna?

- Att jag förblir holsteinsk undersåte men fritt får välja mina
medhjälpare och endast svara inför eders majestät. Ambetsverken skola
omdanas till mer gagn för kungaväldet. Hären...

Konungen föll honom genast ii talet.

- Men inte en fotsbredd mark av det fäderneärvda riket får avträdas åt
fienderna genom fredsslut och köpslående. Hellre må vi alla dö och
hela Sverige brinna. Jag begynte aldrig krigen. Grannarna lade sig i
bakhåll, när jag ännu var ett oerfaret barn.

Nu först knäböjde Gjörtzen.

- Världen kan aldrig förstå hjälten, som hellre förblir vid besvurna
avtal än spelar slug politicus, men feg den som undandrar sig att
betjäna en sådan ståndaktighet. Det stod klena teckentydare vid ers
majestäts vagga. Lejonets stjärnbild sågo de väl, men de läste icke i
stjärnorna att det svenska storväldets brand redan då stod där bebådad
... oåterkalleligt utan miskund. Den kämpe som steg ur kumlet för att
samla de svenske ii den stora striden, han behöver män. Jag är en
främling, men så visst aag lever, jag talar av hjärta och sanning. Så
långt mina krafter räcka, vill jag från östan och västan hopdraga
virke till ett bålverk av det slag, som dess värre endast kan
upptimras med spikar av gott dukatguld.

- Den leken kan bli vågsam.

- Det vågsamma är det nBjsamma. En brav diplomat skall var dag stå
lika beredd för stupstocken som en krigare för sin kula. Misslyckas
allt, ja, då skall ocksa bålverket bli ett bål, som gor natten omkring
till Ijus dag och fienderna till blotta skuggor och komparser. Mig
aterstår då bara den aresjukan att själv på det bålet få fbrbrinna
bredvid min Hercules. Vår gode Luthers Wein, Weib und Gesang ha
bestandigt smakat mig alltför mycket av vardshus, och jag ville hellre
sätta orden: Wer nicht liebt Weib, Ruhm und Macht, er bleibt ein Narr
bis Todes Nacht!

Eldad av stundens uppriktighet och sin egen värme hade Gjortzen glomt
att stryka ordet Weib, men konungen aktade icke därpå utan gick honom
till mötes med Ijlmgande ögon.

- Min bild får inte sättas på nodmyntet!

- Vi kunna lu plundra hela Olympen på avdankade gudar

Konungen stod länge tyst. Därefter tillade han sakta och med svävande
rost:

- Där får heller inte sättas Sveriges rikes vapen!

aver hans rynkade ögonbryn lägrade sig ett tungt, mörkt svårmod.

Hapen, villrådig, brådskande, steg Gjortzen från golvet samt gick till
fonstret och pekade nedåt torget.

- Om bittra tankar någon gång överfalla ers majestät, gå då endast
till fönstret och se på människorna. Då blir det inte svårt att få ett
hjartligt skratt.

- Det var länge sedan jag skrattade av hjartat . . .

Nere på torget bland flickorna vid kringelståndet gick Grothusen av
och an, och bakom honom stod en trumslagargosse med den förseglade
trumman .

- Hamra nu en tapper virvel och trumma samman stintorna! befallde
Grothusen.

Gossen rorde pinnarna, och när alla flickorna nyfiket sprungo till och
stannade runt omkring, brot Grothusen förseglingen och spände av
trumskinnet. Därefter upplyfte han ur trumman allt mojligt kvinnligt
leksakskram, som han under den sista kvällen ii Demotika upphandlat i
basaren. Det var små dukar och slöjor och speglar och rosenoljeflaskor
och halsband med halvmånar och mynt.  Han viftade med dukarna hogt i
luften. Med nasborrarna ii vadret och svettdroppar på sitt pepparbruna
ansikte ropade han ut varorna och hall auktion. For den ena småsaken
begarde han en kyss, för den andra en livkramning, för den tredje en
dans på oppna torget.

- Titta, titta, fortfor Gjortzen, hur vårdverste stoppar sina hedniska
dukar till det kristna kvinnfolket! Han ar en bon garcon, var vän där
nere, men inte äro man av den sorten vuxna att tjana en Karl den
tolvte...

Konungen begynte nu buga sig till tecken att Gjörtzen borde avtrada.

- Bakdantare ha ocksa pastått att ni, baron, ar en svår skalk. En sak
vill jag säga. I'lär vi framdeles arbeta samman, skall baronen aldrig
tala illa om någon frånvarande, ty då tar jag alltid den frånvarandes
parti. Hur mycket ont har man icke försökt att viska mig ii örat om den
trumman där nere . . . Och vad innehåller den? Jo, harmlösa leksaker
och lappri! Om Grothusen också varit en verschwenderisk tjänare, så
har han åtminstone aldrig heller stuckit undan något ii sin egen påse
. . .  Nu vill jag genomgå ett par handiingar.

Gjörtzen bet sig ii läppen, men när han kom ned vinkade han med en
högdragen åtbörd sin van Grothusen till vagnsfönstret.

- Det kranka och blodande lejonet från Ukraina och Poltava har så
länge vilat sina ramar, att klorna blivit längre och vassare än
någonsin.  Tryck fast ha«en pa huvudet och knäpp rocken, go' herrar,
och håll er redo! Höststormarna begynna!


Den fåtaliga besättningen ii Stralsund hörde snart fiendens kanoner
speia utanför murarna.  Klämtslag kallade manskapet till vallarna
eller till brinnande hus. Mot morgnarna lade sig konungen med hatten
över ansiktet till en stunds viia på stenläggningen i
Erankenthor. Vaken stirradehan ii den mörka hattkullen, men knektarna,
som Iyste på honom med handlyktan, skönjde endast hakan och läpparna,
över vilka småleendet ännu satt kvar, fast sammanbitet och kaüt som
bade det endast hört till hans ansiktsbildning. Då viskade de, att de
aidrig sett en frimodigare bjälte, men avsides ii stjärnljuset stodo
många höga officerare och talade om att endast hans död kunde rädda
Sveriges rike.

Han visste varom de talade, fast han ingenting låtsades förmärka. Det
folk, om vilket han drömt sina största drömmar, väntade redan sin
frälsning ii hans död. När drabbade ödet förfärligare en konung? Hade
ban då endast blivit född till att anföra de svenske ii deras sista
stora strid och sedan bortkastas likt ett förslitet verktyg? Hans
systers gemål blickade redan mot hans krona, och hans bortgångna
älsklingssysters son höjde mot den sin barnhand.

Vid nattvardsgång ödmjukade han sig och badade ii uppriktiga tarar, men
aldrig grät han över sina egna olyckor. Voro de icke rätt och slätt
fiender som han hade att möta med en hämnares vrede? Han blev hårdare
och kallare mot officerarna och talade ofta med handen knuten, men han
befallde ocksa än strängare över sig själv och sina egna tankar. Väl
vårdslösade han än mer sin klädsel, så att han ii fjorton dagar kunde
bära samma nedsmutsade skjorta, men ban betvang sin haltande
gang. Hans hår skittade redan ii silver, last han bara var tre och
trettio år, men när ban vaken såg upp ii hattkullen, upprepade han för
sig själv: Det måste vara Guds vilja jag följer. Sedan reste han sig
som en utvilad yngling och räckte sin kappa åt nagon frusen gråhårsman
men nämndes om hemiandet och de svenske, då plockade han på
rockknapparna och teg.

En dag exercerade Grothusen med större iver än vanligt sina soldater
nedanför den skönas fönster vid Kniperthor. Orörlig som en bild satt
den gamla damen bakom blomkrukorna, och när Grothusen Iyfte sin hatt,
blänkte de nya galonerna.  Han vinkade sin trumslagare.

- Annu har din trumma inte fullt mål ii munnen. Låt oss öppna den. Här
ligger ett par de täckeligaste små guldstickade skor. Gå upp till
damen och säg att det är en avskedsgåva från Grothusen. Nu är trumman
tömd.

- Herr general! Det ligger ett turkiskt guldmynt på botten.

- Minsann! Det har kommit dit ii brådskan.  Det är kungspengar! Nu
skola vi ut till Rügen, där preussare och danskar ärna landstiga för
att ocksa instänga oss från sjösidan. Gå med slanten till konungen och
bed honom att mottaga den som en erinran om de år, då Grothusen hade
den Iyckan att få tjäna honom ii avlägsna land. Måtte det guldet en
gång ii fredliga Ar omstöpas ii degeln till en hederlig penning, på
vilken de svenske åter kunna betrakta både sitt vapen och sin konung!
Säg allt detta ii ödmjukbet från Grothusen!

När allt blev ordnat till uppbrott, saluterade Grothusen med
huggvärjan för sin sjuttioåriga dam.  Medan han red gatorna framåt,
vinkade han åt nyfikna flickor ii fönster och sönderskjutna salustånd,
och för första gången sedan ii Demotika dundrade hans trumma med full
stämma. Den slog sådant eko ii kyrkväggarna, att det liknade mullret av
ffendens fältstycken. Orädd, uppblossande, rad gjorde Düker nedanför
sin trappa med konungen.  Lyssnande till Bassewitz' förbittrade
viskningar om Gjörtzen, red Daldorff bland generalerna, och den lille
Cronstedt klappade sina styckjunkare pA skuldran. Än skyndade han till
ena sidan, än till den andra. Han granskade sina snabbskjutande
kanoner som en god stallmästare sina hästar, och ibland polerade han
med snibben av sin kappa de nyuppfunna Polhemska riktskruvarna.

- Det blir en bård strid, sade han, och först när hans majestät väl
star på svensk botten, vill jag kalla kungsritten Iyktad.


Höststormarna brusade med sin skymning över Rügen, och det kvidde och
stönade ii klyftor och kust. Ingen stjärna talade om Guds godhet, och
när tropparna blivit uppställda till korum, Ijodo från predikantens
mun det gamla testamentets hämnarord. Svenskarna hade nu så ont om
folk, att de som förposter läto utställa bundna hundar, vilkas
klagande tjut hördes genom suset frAn bränningen.

- Det bådar dod när hundarna kvida, sade soldaterna.

Lantfolket beväpnades med yxor och liar, men skyddade av regntjockan
närmade sig fienderna stranden och landsatte slutligen utanför den
nästan obevakade byn Stresow mer än tio tysen man.  Blåsten rev undan
dimmorna, och mAnen rann klar upp över den ödsliga trakten. Redan vid
tretiden på natten kröpo dock tiendernas utställda fältvakter
lörsiktigt tillbaka över sanden och mälde att svenskarna närmade sig.

Konungen stannade ett ögonblick för att avhäkta kappan, och han vände
sig till Daldorff och livdrabanterna:

- Aren ha lidit. Vi ha haft det gott samman!  Ho vet när det bly
sjuder ii stöpsleven, vilket blir vår bane.

Grothusen framdrog vid bröstet en gul handskkrage mellan rockknapparna
och svarade:

- aag tog den handsken vid Bender av min nådige herre, och ingen
frostnatt har varit så kall, att inte den handsken har värmt om
hjärtat.

Då blottade Daldorff sitt huvud:

- När jag får min kula... kunde då mitt sargade och arma stoft ännu
småle och tala, det skulle ii mullen vända sig efter de avtågande
trupperna och nedkalla en tacksam mans välsignelse över redliga
vapenbröder. . . Ack, att endast segern ännu en gång Iyste vår
väg. Liksom en lantman finner nyttigt att lägga igen en gammal åker
och beså en ny, så styckar Gud och förändrar riken och välden. När han
väl satt de nya gaänsmärkena, medgiver han ingen att bära
skiljestenarna tillbaka till deras förra rum. Vi förstå inte hans
vilja, vi skönja blott att han är oss emot.

Konungen svarade:

- Gud är med oss. Det kan inte vara hans vilja, att det svenska
väldet skall styckas. År det så, då må han giva oss tecknet genom att
slå oss med döden man efter man.

- Det är enkla och sanna ord! svarade Daldorff. De officerare, som
utanför Stralsunds stadsport avsides viskat ii stjärnljuset mindes icke
längre sina skumma tankar. ii stället trängde de sig fram mellan
livdrabanterna för att få gå konungen närmast. Det syntes dem, att de
i hans väsen igenkände något av Guds egen hårda och obarmhärtiga
kärlek till det rättrådiga och till sin egen viljas uppfyllelse.

Samtalet tystnade av. Trumpeterna spelade icke, trummorna rördes icke,
fanorna buros hoprullade och sänkta. Med värjan dragen gick konungen
framför sin skara. Han hade knappast tre tusen man. De skulle nu kämpa
tre mot tio och överrumpla fienderna och jaga dem ned ii havet.

Han tvärstannade:

- Vad är väl detta? Här stå spanska ryttare, och borta ii månljuset ser
jag en redutt! Fienderna ha tagit väl vara på tiden... Framåt!

Utefter skanskrönet sprutade ii detsamma en rad av eldstrålar, och den
första salvan brakade genom natten, men svenskarna stötte undan de
spanska ryttarna och stormade uppför vallen.

Cronstedts kanonkulor susade över deras huvud och uppkastade stenar
och sand, där de träffade förskansningen. Marken skalv, och från alla
sidor Ijungande musköternas eld. Det ven och skrek som hade en här av
hungriga glador seglat fram över stranden, krutskyarna skockade sig så
högt, att månens Ijus blott på enstaka ställen förmådde tränga igenom
och målade där på marken vita fläckar liksom av snö. Annu länge kunde
de kämpande, när bullret stundvis saktade av, höra ur fjärrar. de
bundna hundarnas tjut, men snart blev dånet så häftigt, att soldaterna
icke ens förmådde uppfånga officerarnas kommandorop. Med händerna
knutna om värjfästet störtade svenskarna framåt likt bärsärkar vid
holmgång. Där blev ej längre en ordnad drabbning med anförare och
Iydande bataljoner. Det var de sista kämparna av den här, vilken tågat
genom Europa, som nu ii sina bragders höst för sista gången söder om
det svenska havet offrade sitt blod. Det gällde att stå bröst mot
bröst ii ett handgemäng på liv och död om evärdlig hjälteära eller
skam.

Överste Jakob Torstenson låg redan fallen, men hans bror Karl Ulrik
bröt sig in över vallen med sina livgardister och fäktade mitt inne i
fiendens förskansning. Långsamt trängd tillbaka ropade han, med ryggen
tryckt mot jordväggen och den döende kapten Adlerfeldt mellan sina
fötter:

- Håll tappert stånd, kära kamrater! Min farfar förde an hela de
svenskes här, och jag sträcker inte värjan annat än inför Dessauern'
själv!

Barhuvad, med vredens och hänryckningens flamma på pannan, högg
konungen sig en väg mellan klingor och kolvar. Han gick de mördande
värjspetsarna till mötes med höststormar ii sitt sinne, förödmjukad,
likgiltig för smärta ocn död.  An en gång grinade fänrik Abergs
tandlösa och mannavulet fula ansikte vid hans sida, och Seved Tolvslag
bräckte hjässor och vapen. Muskötelden sprutade från alla sidor och
svedde konungens sönderslitna soldatrock. Han genomborrade och

” Preussiska faltherren lursl Leopnld as Anhall - Dersau

sköt. Han greps om livet av grova händer och brottades famn ii famn med
simpla, svärjande knektar. En dansk officer, som igenkände honom,
fattade honom med ena handen ii det glesa håret

gen ryckte pistolen ur bältet och sköt dansken genom livet så att han
föll död. Då framsprungo nya fiender, och Dessauerns ryttare och
fältstycken anföllo svenskarna från sidorna, så att de ii den stormiga
novembernatten omslötos med en ring av stingande värjor och flämtande
åskor.

Generalmajor Strömfelt gav konungen sin häst, men djuret fastnade i
dunklet på en spansk ryttare och stupade för en styckekula och blev på
marken liggande över konungen. När han prövade att göra sig fri,
träffades han för bröstet av en förlupen styckekula, så att blod
sprang fram pa läpparna.  Det svartnade för ögat, och han sjönk
tillbaka, sanslös och halvt begravd ii sanden men med handen ännu
knuten om värjan.

Överstelöjtnant Tranfelt stred mitt ii en svärm av danskar. ii vardera
handen svingade han ett vapen, och under hans upprivna rock och
skjorta Iyste tre sår på bara bröstet. När han icke längre förmådde
stå, kämpade han på knä till dess han föll och uppgav andan.

Cronstedt hade, sårad och blödande, blivit upplyft på ett av sina
fältstycken.

- Det är Nordens romare, sade han, som ii natt stupa för sina sista
provinser!

Framför honom låg en fallen styckjunkare med den ännu brinnande
luntan, och mitt genom slaktningens och stormens dån Ijdd helt nära en
bedjande stämma. Det var en fältpredikant som bakom de fäktande böjde
sig över sårade och döende.

- Du härars och konungars konung! Ropa icke till oss som till barnen
av Jerobeams hus: den som dör ii staden, honom skola hundarna uppäta,
och den som dör på landsbygden, honom skola himmelens faglar uppäta,
ty så har Herren sagt! Varför nekar du oss tecknet att du ännu är med
oss?  Varför unnar du mig icke att Iysa segerns frid över de våra, som
blöda, att den harda bädden må bli dem mjuk...

Bassewitz fördes redan pa två musköter döende ur handgemänget, och
Daldorff, veteranen, som ii så många strider mitt bland stupade
drabanter blödande frälsat konungens liv och som under hans ögon fört
sina småländska ryttare mot Holovzins dödar, låg på sin utbredda kappa
med likblek panna. Skotten kastade sitt plötsliga Ijus över de
huggande och korsade värjorna och över de skugglika, kämpande
soldaterna. Vid skenet fran ett fältstycke igenkände drabantkorporaler
Baumgarten slutligen konungen och Iyfte honon.  på sin häst och omgav
honom med de tillbakaslagna svenskarna.

Då trängde ett ihållande och häftigt trummande till konungens öra, och
när han forskande vände sig åt sidan urskilde han på avstånd i
gryningens dager en trumslagargosse, som med pinnarna ii handen ännu
stod kvar, vänd mot fienden.  Bredvid honom lag en officer på ryggen
med båda armarna rakt utsträckta. Den stora galonerado hatten satt
ännu ståtligt och förnämt på huvudet.  Halsduken av fransyska blonder
pöste ii blasten rödfläckad, och runt det uppslitna rockskörtet blänkte
om vartannat ii den daggiga Ijungen konfektsbitar och silverslantar.  -
Vem är den stupade? frågade konungen.  Ryttmästare Ridderstadt
svarade:

- Det är en tapper krigsman inför Gud men som många människor
smädat... Det är en av ers majestät omhuldad vän . . . Det är
Grothusen!

När Ridderstadt hade svarat detta, gick han själv tillbaka in i
handgemänget och Ijöt döden.


Det var mörkaste vinternatt, när konungen äntligen ii sin
sexroddareslup lämnade det under styckekulor och bomber rykande
Stralsund. Dü ring, som så outtröttligt delat kungsrittens mödor, hade
utanför stadsmuren fallit ii sitt blod, men hans bror satt vid styret
på aktersätet. En mängd arbetare gingo med sina klubbor och hackor på
båda sidor om den uppbrutna isrännan, och Rosen, som stod ii fören, var
konungen så levande lik, att det blev till honom de vinkade sitt
avsked.

Förföljd av fiendens kulor nådde slupen öppna havet. Fåfängt spejade
dock Rosen efter de två svenska skeppen Snapp - opp och Snare - Sven,
som blivit befallda att där möta men som kastats tillbaka av
stormarna. Då steg konungen med sina två följeslagare och en lakej
ombord pa en tung lastgalliot, som med röda klutar på sitt eländiga,
mörknade segel hissade ankaret. Var simmade väl nu den stolta flotta,
på vars däck han för femton år sedan, ung och segerviss, hört gamle
Pipers glada handklappningar! Den hotande rad av master, som Rosen
utpekade vid synranden, var Tordenskjolds. Först langt ute pa havet
mötte brigantinen Snapp - opp, och med vreda befalhaingar och dystra
ögon beträdde konungen det försenade skeppet. Var detta den nadige
herre, om vilken sjömännen hört förtäljas, att han med sirliga bug
ningar brukade sticka batten ii armvecket? Han Iyfte handen för att
hälsa besättningen, men den sänkte sig långsamt och knuten, och
straffande föllo hans första ord under svensk örlogsflagga:

- Skepparen på Snapp - opp skall slita spö!  Men skepparen pa Snare -
Sven, som alldeles uteblivit, han skall arkebuseras!

Stormen reste isilaken ii höjden. De sträckte sina vita halsar över
relingen som vålnader av drunknade, men ännu när mörkret åter bredde
sig stod konungen tigande kvar vid masten... Hade han icke varit en
förste, skulle han ännu kunnat vända och söka sig ett fredat gömsle,
men nu skulle människorna snart lupit efter honom och dragit honom med
sig. Han skulle kunna ha bevärat en kapareflotta och på den framlevat
sina år mellan värjor och skott, men nu beiallde honom hans undersåtar
att vända hem för att vakta deras gödselstnckar och fäbodar. Ju
närmare han nalkades den skånska vallen, dess klarare tycktes det
honom, att det gsllde en landstigning bland fiender. Han mindes den
tidiga morgon vid Karlbergs kungsgård, da han, innan farmodern och
systrarna ännu vaknat, smög sig utför trappan med Hultman och red bort
till kriget. Han ville icke återse de kända ansiktena.  Han ville icke
rida genom Stockholms gator och se folket med beckfacklor hälsa en
väderdriven och skeppsbruten konung. Väl såg han, att dessa svenskar
alltjämt läto sitt liv för honom och för det stycke land, som ännu var
deras, men han visste också att manga bland dem ii sina stilla böner
anropade Gud att giva honom en bråd död. Han såg det allt lika klart
som han förr gått skumögd.  Han tänkte icke på fred och försoning. Han
kunde icke glömma, att de tusen, som följt honom, fatt sin kula, att
hans folks gråt och välsignelser mjukt bäddat deras övervuxna gravar,
att de blivit heliga män, vilkas synder glömdes men dygder prisades.
För en krigare fanns det blott två vägar till försoning med Gud och
människor, och det var segern eller banesåret.

När han ii strömmande nattregn steg ii land på den skånska vallen,
knäböjde ban icke och drog ingen suck av vemod eller
lättnad. Brådskande och utan ett enda ord gick han till en stor sten,
som kallades Stavsten. Han, ryttaren från Demotika, soldaten, vilken
obekymrat lagt sig tiü sömn på snödrivan, glömde sig ii denna stund så
helt, att ban ii ls bakom en sten sökte skydd mot några menlösa
vattendroppar. Där blev ban stående.

Det ringde icke ii kyrkorna. Det fejades och eldades icke på
kungsgardarna. Medan nattregnet plaskade ii takrännorna, sovo
svenskarna ii sina hem och anade icke att deras konung efter femton år
av sagolika segrar och namnlöst elände och med misslyckandets vrede i
sin själ, nu trampade sitt rikes jord, mottagen och hälsad av
ingen. alan såg icke längre tillbaka, endast framåt. Hämnd! Det ordet
svingade hans tanke som en hammare, hämnd på löftesbrytarna, hämnd på
den värld, som gjort honom till en flyktig ömkling utan mynt, utan
makt... men en stor konungslig hämnd! Han visste att nästa dag många
av hans undersåtar skulle jubla men också att många darrande skulle
spå om galgar och stupstockar. Han log däråt.  Hans förbittring var
blygselns och den sårade kärlekens. Det var därför han ii de sista år
så und vikande hade talat om Sverige. Han ville straffa ochbesegra
dessa sista fiender, men icke på avrättsplatsen. Lugnt och befallande
ärnade han trampa den mark, som de varit nära att rycka från honom.
Han ville ställa sig bland de dystra ansiktena.  Lika sorglöst som en
herde bland skogens buskar ville han sova mitt bland de sammansvurna,
om där funnos några, och ännu en gång tvinga dem att sänka fanorna och
följa honom dit han gick. Han ville besegra de svenska fienderna genom
att visa dem, att de ännu voro honom trogna.

Dagen begynte gry, och några jordarbetare kommo på fåltet, men alla
färger Iyste så hårda och starka. Allt tycktes så kallt och främmande.

- Ar då detta Sverige, mumlade Rosen bakom sin uppslagna krage. Jag
känner det knappt längre igen!

- Era ögon äro röda av blåsten, svarade konungen. Därefter tillade
han: - Om vi inte känna igen allt här hemma, så skola andra känna igen
oss!

Han lät en av jordarbetarna visa vägen fram till Trelleborg. Med
lugnaste ansikte talade han om sin trängtan att få träffa de lärda
professorerna ii Lund och den store Polhem, som skulle hjälpa honom att
bygga en kanal tvärs igenom Sverige.  ii rikets nedersta hörn gingo de
tre herrarna mellan småstadens plank och sovande kojor likt
skeppsbrutna äventyrare som blivit främmande ii eget land, och under
den djupt neddragna hatten grät Rosen som ett barn.

När då konungen skulle giva vägvisaren hans lön, märkte han att alla
dukaterna blivit bortskänkta under färden. Han hittade endast det
turkiska mynt, som Grothusen fört med sig ii trumman och skickat honom
med en önskan, att det guldet en gång ii fredliga år måtte smältas till
en hederlig svensk penning. Det var konungens sista mynt, och det var
icke hans, ty det hade lanats av en turkisk jude.

Utan ett ord lade han det främmande myntet ii den svenske bondesonens
hand.

BLAND SVENSKA SKaREN.

Från värdshus till värdshus tågade de hemvandrande svenska krigarna i
dammiga kläder och söndertrampade skodon. På kärran framför dem
skakade de svenska kvinnor, som konungen friköpt fran turkarna och
bortgift med sina soldater, och bredvid ii halmen under vagnssätet stod
buren med kameleonterna, som magister Eneman hämtat från Asien. Kärran
med kvinnorna blev snart efter och djuren blevo döda, men mellan de
solbruna soldaterna och stallknektarna leddes ännu Brandklipparen,
fast trött av år och med stel gång och utan att längre bära någon
segrande hjälte ii sadeln.

Ett stycke före alla de andra gick beständigt en lång mager man med
fredlösa ögon och rynkig panna. Hans kind var mörk som bark, men
tänderna blänkte ii det gråsprängda skägget, som han icke gav sig tid
att låta bortskära, och själv hade han varken kniv eller sax. Den
uslaste vägstrykare skulle ha ratat hans nedstänkta rock, men allt vad
han ägde förde han med sig - och det var en säck och en pak. Väl hade
just han vid färdens begynnelse blivit kringskickad att uppnegociera
pen ningar, men de voro länge sedan strödda för vin den. För att icke
främlingar skulle peka finger åt hans fattigdom och åt hans land
kallade han sig simpel soldat, men han var livdrabant och hette
Ehrensköld. ii sin ungdom hade han en oktober natt nedstuckit en fänrik
Gyllenstjerna, och ännu fladdrade hans sinne så skiftande, att fast
han var den muntraste vid ölkannan, låg han om natten vaken ii oroliga
tankar. Knappast Iyste dagningen, innan han med sin träpåk bultade i
härbärgets golv för att väcka kamraterna.

När den uttröttade skaran om kvällen samlades kring bordet i
värdshussalen, förblev han stående och höjde lusteligen kannan för
alla de nyflkna, som utifran klättrade upp ii fönstren.

- Si, si! viskade åskådarna. Vart ärr på dessa mäns ansikten och
händer är en saga om en bragd.  Det är de återvändande hjältarna från
llion!

Därefter tillade de, när de på garden sågo Brandklipparens stela
skritt:

- Och trähästen ha de tagit med sig!

Men då berättade Ehrensköld att det var Brandklipparen, och medan
högborna grevinnor stego ur vagnen med bröd och socker för att kunna
fa berätta för sina efterkommande, att Brandklipparen en gång ätit ur
deras hand, tömde han kannan ii botten och bultade ii bordet till tecken
att kamraterna åter skulle bryta upp.

- För din hems jukas skull unnar du oss varken att sitta eller sova,
knotade kamraterna. Anrättas en måltid, ropar du strax åt oss att
stiga upp och gå vidare, innan köttet ens blivit förskuret...

Då blev han misstrogen och hatfull mot sina lorna vänner, och en
morgon smög han sig bort före de andra.

Han behövde knappast läsa på vägvisartavlorna eller spörja. Han visste
att han gick mot norr, att han alltid vek av den genaste vägen. Ar
efter år hade hemsjukan blivit bonom allt mer övermäktig, och då nu
vart steg äntligen förde honom närmare mot de bygder, om vilka han
aldrig talade men på vilka han beständigt grubblade, växte endast hans
längtan ii styrka. Ibland kunde han stanna med händerna korsade över
påken och stirra På vägen, men utan att han själv visste därom begynte
han så åter att gå och gå. Hände det en regnig natt att han med hårda
ord blev bortvisad från en dörr, där han ödmjukat sig och kallat sig
en fattig svensk trosskusk, som bad att få ett stycke bröd vid den
värmande brasan, då glömde han, att han icke längre var på
krigsstråt. Såg han då genom fönstret brödkakorna och mjölkskålen. på
bordet ii skenet från spiselglöden, höjde han upp blyremsorna och
plockade upp ett par tre små rutor och tog för sig så mycket av
anrättningarna, som han kunde räcka. Men bäst som han stillade sin
törst och stoppade säcken full med brödbitar, kom han ihåg att han var
god krigsman och stack, innan han gick, in påken och drev den så
dundrande hårt ii bordet, att skålar och kakor hoppade. Då förstod
husfolket, som sprang till från alla sidor, att det inte var någon
vanlig tjuv.

Före de andra kom han till Stralsund, men staden gav sig åt fienderna,
och deras flottor spärrade astersjön. Efter många äventyr hittade han
äntligen ii Amsterdam en holländsk smack, som lag färdig att avsegla
till Bohuslän, och var han då så medtagen att han bäddades under
skepparens lapptäcke pa halmen nere ii kajutan: laen så snart han hörde
ankarspelet knarra, stötte han med påken ii kajutstaket och kallade på
skepparen.

- Kära far, när ii far känning på de svenska skären, skall ii låta mig
därom veta, så att jag får ansa skägg och klädsel och gå upp på däck.

Skepparen lovade att göra honom till viljes, men knappast stod han på
däcket innan det åter bultade ii kajutstaket.

- Hemåt, hemåt . . . stammade Ehrensköld och tog skepparen vid
handen. ii har berest haven och prövat många ting, far. Säg mig, varav
kommer dock denna sinnenas villa, som vållar att man måste veta sig
hemma för att kunna hålla fred med sig själv? Där nere hos turken, när
salig Funcken blev död ii febern, anförde jag vakten vid begravningen,
men tro mig, jag kunde knappast halla pliten eller minnas
kommandoorden... Stenarna lågo så vita... cypresserna stodo så
likgiltiga...  Om jag själv blivit lagd pa det rummet, jag skulle inte
kunna sova roligt. Iag skulle riva upp mullen över mitt huvud och
anropa Herren Gud om barmhärtighet . . .

Skepparen svarade:

- Har inte samma fadershand skapat vart stycke av jorden och till och
med de svaga bräder, som nu bära oss ii stormen? Vand er mot väggen och
vila ut! ii krigsfolk till lands ären släta sjömän, och vi få hårt
väder.

Redan tidigt den nästa dagen, då skepparen stod hos rodermannen, hörde
han nya knackningar ii kajutstaket.

- Jag har en kula här under revbenen, sade Ehrensköld, och jag har
aldrig rätt förstått om det är den elier hemsjukan, som så medtagit
min sundhet att jag nu inte utan vedermöda kan halla mig upprätt. Just
vid denna tid på morgonen, då det är halvljust men solen ännu icke
upprunnen, är hemsjukans timme.

Det blev en orolig färd, och sjöarna danade_ En natt kom skepparen i
kajutstrappan med en hornlykta och Iyste på Ehrensköld. Han satt vaken
i balmen med påken bredvid sig och säcken som kudde, och hans hår var
nu så långt att det hängde över öronen.

- Nådig herre, begynte skepparen och fäste Iyktan på takkroken. Vi äro
nu vid de svenska skären utanför Uddevalla, men stormen ligger svårt
på och natten är disig och svart... Vi få vända och bålla till havs
och invänta klarare luft.

- aa, vänd smacken, du! ropade Ehrensköld så att det klang genom
kajutan. Jag vill inte hem!  Nej, nej... vad har jag väl hemma att
beställa! ii Kalmare kyrka ligger min far, och hans vapen sitter på
muren... bror min är ii fångenskapen...  smasystrarna ba blivit stora
och gifta och gamla...  De äro inte mer de samma... Småsystrarna
finnas inte längre till... Hemmet finns inte längre till...

IUed sådana ord svarade han skepparen, men då denne ville gå, höll han
honom fast ii rockärmen.

- Hör inte på mig! sade han. Håll ii tappert samma kurs som förut. En
brav soldat får inte efter lång och redlig tjänst hos sin konung komma
hem som en poltron!

enda ägodel, och över den har jag att befalla. Nog tycker jag mig se
båksken ii nordost, men skärgården är här farlig och full av kapare,
som sätta ut villeldar.

Ehrensköld var icke längre någon skröpling.  Han satt upprätt med ena
benet ur bädden och höll skepparen järnhårt fast.

- Aktar ii något en officers vilja, så segla på! Väl äger jag här intet
annat att giva er än de arma paltor, som jag ändock med heder skall
bära, när jag väl går ii land, men vid Kalmare stad har jag en liten
gard, så framt den ej blivit mig fråntagen. Den ska:l ii få som gäld,
om skutan går ii kvav.

Skepparen trodde, att hemsjukan släckt hans förstånd, och han visste
gott, att blev rodret icke omkastat ii tid, så voro klipporna nära. Han
brottades för att göra sig lös. Rockärmen brast vid axelsömmen, och
med naken arm sprang han till trappan.

En stot skakade skeppet så häftigt, att Ijuset föll omkull ii Iyktan
och slocknade.

- aesus! Där, herre, har ii de svenska skären!

- Då må denna stund vara välsignad. Sedan jag var barn har jag ingen
morgon med lättare sinne sprungit ur bädden.

Ehrensköld hörde skoat och handgemäng. Han tog säcken och påken och
klättrade upp till det islupna däcket. Sjöarna slogo över honom, men
dagningen bröt fram genom snödiset, och han såg, att fartyget strandat
på ett stenigt skär och att en svärm av män avväpnade besättningen.

- Giv hit vad du har! befallde honom ett rödskägg och höjde
musköten. Strandat vrak hör strandfolk till.

Ehrensköld knöt handen om påkskaftet och slängde tiggarsäcken framför
honom.

- Tag den, tag den! Den hjärtats ro, som jag nu hunnit, kunna era
kulor inte från mig taga, men hade du inte röret, skulle en lek av
detta slag sta dig dyrt... Jag är en kronans officer!...

Eftertänksamt sänkte rödskägget musköten.

Overst pa skäret glödde en nedbrunnen villeld, och längre bort bakom
klipporna låg en galliot utan flagga. Där satt bredvid den släckta
akterlyktan en sjuklig gulblek ung man insvept ii en präktlg
rävskinnspäls och med två kryckor ii knät.

- Vad är det, Norcross? ropade han med en stamma, som var tunn men
gällt genomträngande som en visselpipa. Skynda på nu, skynda på nu!

Rödskägget svarade:

- Mannen här säger att han är kronkarl, och då lärer det väl vara
bättre att ge honom en kula än att låta honom slippa ii land och föra
talan...  Na, karl, säg ut vem du är! Nog ser jag dina trasor men
intet kronans livere. Har du varit så länge borta att du inte hört
talas om Lasse ii Gatan? Där på gallioten sitter han. Det är kommendör
Gatenhjelm, du!

- Mitt namn, sade Ehrensköld, det skall du få veta, om du först
skaffar mig en klädsel efter mitt stånd, men litet frågar jag efter
det onda du kan göra mig, om jag bara ännu en gång ii detta jordeliv
får trampa den svenska botten. Väl skönjer jag, att ni äro gudlösa
kapare, och väl återser jag ett annat land än det Ijusa och Iyckliga
som jag lämnade... men likafullt är jag nu hemma... Jag ar hemma! Mitt
liv kan jag nu glatt låta, men neka mig inte att först stiga neder på
det svenska skäret.

- Det är billigt talat, svarade Gatenhjelm.  Men skynda på nu, skynda
på nu!

Han knackade allt otåligare med kryckan ii relingen.

Ehrenskold kastade sin påk ii däcket som en sträckt värja och trädde
ned på skäret. Några steg gick han långsamt framåt, som hade marken
gripit fast om hans fötter. Så knäföll han och strök och smekte med
händerna över klippan och böjde sig ned med kinden intili den.

- Pris ske dig, bimmelske fader, viskade han, som från så långa och
främmande vägar återfört den husville sonen. Din, din vare äraa!

Da gav Gatenhjelm ett tecken, och Norcross lade musköten till ögat och
sköt från relingen Ehrensköld genom huvudet.

När dagen rann upp, styrde redan kaparna med sitt byte in mot
bohuslänska stranden, men ute på skäret låg den hemkomne krigaren med
armarna om klippan.

I MARSTRANDS KYRKA.

Oroliga borgare rådplågade på Marstrands torg, och en fiskare
beråttade, att Tordenskjold, snart ärnade styra med sina skepp mot ön
och intaga fästningen.

Martin Rosengard, klockaren, kom över torget med nyckelknippan och
gick mitt genom trängseln sin raka väg till kyrkan utan att tala med
någon.

- Han är klenhörd och gammal, sade folket.

Martin Rosengård svarade sakta för sig själv:

- Men han är minnesgod den gamle Martin.  Han är mycket minnesgod. Han
glömmer aldrig den dag som gav honom glädje och mod för ett helt
liv. Han glömmer inte Baggen, fast den mannen nu fem ar legat ii sin
grav med en fullmakt från Bender under huvudkudden. Han var vår
lärare, och ännu ur mullen skall han lära oss. Det är därför vi ii dag
skola minnas honom. Han hör till oss, om ock hans gärning prydde
gångna dagar.  ii våra hjärtan finns en fästning, som inga fiender
kunna if rån oss taga. Vrid ni händerna! Det är söndagsmorgon och
gamle Martin har sina sysslor.

Hans förtorkade gestalt blev huvudet högre och han smånickade så
innerligt förnojt, nar han hade låst kyrkdörren bakom sig. Han satte
svärdsliljor ii stakarna och vecklade upp altartäckets knypplade
vadstenaspetsar. En hågkomst från hans ungdom fyllde så helt hans
tankar, att han nästan tyckte sig höra röster och slammer av sporrar i
den tomma kyrkan.

Det var också en sbndag, och Gyldenlöw, som med sina danskar nyss
erovrat ön, hade befallt kyrkoherden Fredrik Bagge att halla Te Deum
och uppläsa den ii Danmark brukliga bönen för konung Kristian och hans
segrande här. Gyldenlöw satt själv ii kommendantstolen med sina
officerare, och på gången stodo främmande soldater ända ned till
dörren, så att Bagges mässkrud föreföll urblekt och torftig bland alla
de glittrande dräkterna. De svenska männen och kvinnorna ii de nedersta
sto larna stirrade stelt framför sig, och många bland dem viskade
bittert, när de vid altaret sågo hans trygga ansikte ii solljuset från
det öppna fönstret, dar sparvarna flögo in.

Han sjöng med klarare stämma än någonsin förr, och då mässan var
förrättad och han stod ii predikstolen, föll honom Gyldenlöw sakta i
talet.

- Bagge, Bagge, du blir oss en god predikomästare!

Han förkunnade om segerns storhet med sådan Ijungande eld, att de
stränga knektarnas ögon fuktades, men när han kom till kungsbönen,
knäppte han händerna högt framför sin panna och bad sin gamla bön för
svenskarnas konung.

Då sprang Gyldenlöw ur stolen, och ii den lilla kyrkan blev ett larm
och svärjande och ett klirrande av sporrar och vapen som under ett
handgemäng, men överröstande bullret hördes hela tiden Bagges lugna
bön.

Soldaterna trängde sig upp på predikstolstrappan och ledde ned honom,
men han fortsatte ånda till bönens sista ord.

- Har du inte annat att säga, ropade Gyldenlöw, så väntar dig
dödsstraff eller livstids fangelse.

- Jagllar ännu något att tillägga.

Snyftningarna tystnade av ii de nedersta bänkarna, och danskarna
hejdade sig väntande.

Då begynte Bagge att bedja för den svenska hären, för de oansenligaste
männen ii ledet och för segern, segern åt de svenske, så att de skulle
återvända och befria hans ö.

Gyldenlöw gick några häftiga steg framför altarskranket och smällde i
luften med handskarna.

- Tag hit handjärnen, som hanga utanför kyrkporten vid skampallen!
befallde han.

Två soldater gingo ut och återkommo med de släpande kedjorna, som
skrällde ii stengolvet.  Gyldenlöw stannade framför Bagge.

- Jag vill tro, att du är en rättskaffens herde och att du handlat av
enfaldigt nit. Därför vill jag än en gång låta pardon gälla, så framt
du ångrar dig... Men vid Gud! Tredskas du på nytt, har du intet annat
att vänta an ståndrätt och dom. Du har hus och hem... Besinna dig väl!
Jag skall gtva mig till tåls, medan du rannsakar dig själv.  Släpp
honom, soldater, och låt honom än en gång sttga upp ii predikstolen!
Och ni, gott folk, där nere ii bänkarna, ni ha hört mina ord!

Bagge makade sin kappa till ratta som för att Iyda och begiva sig upp
i predikstolen. Så vande han sig åter mot församlingen.

- Jag har nagot att ångra. Det ar riktigt talat. Men jag kan yppa det
här, där jag står, och behover därför inte ånyo betrada predikstolen.

Gyldenldw skot de narmsta officerarna tillbaka och stallde sig vid sin
plats, men hans fingrar spelade otåligt pa varjfastet, och alla
åhorarna stodo redan ute på gången eller ii bänkdörrarna.

I stället att knäppa händerna räckte Bagge dem framför sig, och ingen
visste rätt vad han härmed menade.

- Jag ångrar, sade han, att jag alltför lange tovat med den bön, som
kanske narmast låg mig på hjartat.

Darmed begynte han bedja för arsväxten och vaderleken, för
timmerflotten på alven och bolasset vid stugan och för hela det
svenska land, vilket han lovade trohet, om han an därför till kommande
dagar skulle försmäkta ii den djupaste och skummaste fängelsehåla.

Då förstodo knektarna, varför han framrackt sina hander. Medan han
ännu talade fastskruvade de klovarna och ledde honom sedan mellan sina
dragna värjor ur kyrkan och upp mot fästningen.

     KATERINUSCHKA, MOR LILLA...

Det var en vinternatt med det kalla stjärnljus, som kommer den ensamme
aff gråta utan att han själv vet varför. Den bekransade sup - påven,
som nyss förts genom Moskvas gator, hade av folket hälsats tystare än
annars, och mitt under smörveckans lössläppta upptåg viskades om hat
och sammansvärjningar och fängelser. Var två människor möttes ohörda,
förbannade de tsaren. Poperna mumlade vid sina rökelsefat, att han åt
kött ii fastan och dyrkade romarnas gudar ii stället för
helgonen. Bojarerna klagade, att de icke fingo SOVI ii fred om nätterna
utan blivit arbetsslavar, som måste ombygga hela Ryssland från
källaren ända upp till tornhuven. De berättade, att han blivit
vansinnig. Satt han icke ii resvagnen eller vid sitt mikroskop så
botade han sjukdomar som en läkare, gjorde stövlar som en skomakare,
båtar som en skeppsbyggare, elfenbenspjäser som en svarvare, eller
också avhögg han huvud som en bödel.  Efter ett sådant dagsverke hade
de ibland vid taffeln sett honom gå bort och sätta sig bland
musikanterna och sla trumma med en sådan skicklighet, att icke heller
i den konsten någon annan fick bli hans överman. Köpmännen knotade vid
sin disk över de långa krigen, och bönderna sleto förbittrade ii sina
tjocka rockar och gömde ii fickan sina heliga avrakade skägg.

Ju senare det led på natten, dess vassare glindrade stjärnorna, och
Alexei, tsarens son, satt ensam ii sin kammare, som var välvd ii taket
och helt och hållet scharlakansröd och bemålad med gröna
lövslingor. Runt omkring honom på golvet lågo teologiska verk och små
tunna bdcker med fromma helgonsågner. Han höll ännu pennan dver ett
halvskrivet brev till sin Affrosinja, den rödhåriga finska trälinnan,
men arbetet tröttade honom och pennan sjönk. Han glömde att man
fråntagit honom hans värja och hans arvsrätt till riket. ii de forntida
tsarernas styva sidenpäls och små turkosbesatta stövlar tyckte han sig
i sitt avstängda slott granska hovguldsmedens arbeten och samtala med
lärda munkar. Sedan drömde han sig gå ned ii kapellet och i
vinterskymningen förrätta sin andakt under valvets stirrande
kristushuvud, men vida omkring bredde sig ett gammaldags rike, där
byklockorna sjöngo och där man sent steg ur bädden och bittida släckte
Ijusen. Så sprang tsar Peters blod honom åt pannan, och han inbillade
sig sluta kvällen ii ett dryckeslag och slunga tömda tennkrus ii hjässan
på tacksamt jublande bojarer.

Dörren öppnades bakom hoaom, men han trodde att det var tjanarna och
förblev sittande ii sitt grubbel. Först när han hörde steg och skratt i
gångarna, vande han sitt magra och gråbleka ansikte med de infallna
kinderna och sluga ögonen.  Det var fadern. Det var tsaren, som kom
med sina nattgäster, och mellan sig buro de ett långt bord, pl vilket
tio brinnande vaxljus stodo faststuckna ii lika många brödbullar. Hur
ofta hade ej Alexei tagit medicin för att bli sjuk och slippa infinna
sig vid hans taffel! Hur ångestfullt hade han icke med sin Affrosinja,
förklädd, rymt ända ned till Neapels vinbcrg för att gömma sig undan
denne fader, som nu höjde käppen över hans huvud! Han gick baklänges
mot vrån.

- Alexei, befallde tsaren, du skall vara värd ii natt. Sätt dig mitt
emot mig!

I samma stund alla satte sig, gav tsaren sin närmaste man en smällande
örfil och ropade:

- Låt den gå vidare bordet runt! Ingen tror, hur väl sådana här stora
herrar, som sitta samman med en förste, förtjäna en örfil.

arfilen flög av hjärtans grund med slag på slag kring bordet ända till
adjutanten Wjasemskij som var tsarens närmaste granne på andra sidan.
Det var en helt ung och ånnu oerfaren officer, och med handen halvlyft
bleknade han och såg stelt på tsaren. Det fanns ingen ii laget, för
vilken tsaren fattat en sådan tillgivenhet som för denne gullockige
yngling, men ett rykte hade ii natt viskat, att han anslutit sig till
sonen och upprorsmännen.  [Järför ville tsaren pröva honom, och med
Ivan den förskräckliges raseri ii blicken och en moskovitisk
hantverkares godmodighet ii skrattet sade han till honom:

- Wjasemskij, min gosse. ii mitt eget rike törs snart ingen nämna mitt
namn utan att förbanna mig. Här är min kind. Vid Gud och hans enfödde
son ålägger jag dig uppriktighet. Skänker du belackarna rätt, slå då
till! Jag förtjänar då inte heller bättre än de andra. Vad jag begär,
det är sannfärdighet... och jag skall tacka dig.

Wjasemskij reste sig och makade stolen åt sidan för att knäböja, men
så fäste han sin blick ii Ijuslågan och viskade:

- Mina händer äro orena. Låt mig först få tvätta dem.

Tsaren jakade med en tungsint nick och såg efter honom.

- Också han! Annorlunda hade jag väntat.

Han höll den tomma bägaren framför sig ii luften, och tsarinnan, som
hela dagen förstulet iakttagit honom, inkom ii en enkel blå dräkt och
satte sig på den lämnade stolen. Han lade sin hand på hennes arm och
vände sig mot Alexei.

- Nå, varför skänker du inte ii och dricker oss till? Så där, ja. En
gång till! Och ännu en! Ställ dig upp! Fortare! Nej, ni andra skola
sitta, men du skall stå. Du skall stå till svars.  Ar det sant att
munkarna intalat dig, att du är hela folkets kärlek och hopp?

Alexei stod på andra sidan bordet, skakad av frossa, och hans veckiga
ansikte blev askgrått och gammalt. Tsaren såg ut som hans son, och för
var ny fråga snodde Alexei den långa spetshalsduken allt hårdare om
fingret, men svarade icke ett ord.

- Ar det sant, att du hatar mig, ditt livs upphov, att du
längtansfullt väntar min dödsstund för att få omkasta mina dagars och
nätters verk?  År det sant, att din biktfader uppmanat dig att bli en
martyr för folket. Ack, det finns andra martyrer ii världen än de, som
för folkets sak låta sitt blod på torget! lag ville för er alla vara
en fader och välgörare... Men vem kan säga, att han nedhämtat ur
himlarna en guldtavla, på vilken det står ristat att hans värv var det
rätta? Kanske skola ni en gång ropa, att denne dåre, ii vilkens ådror
mitt blod förskämts, är den man, som ni behövde för er sällhet. Men ni
skola ropa förgäves. Det liv jag tänt kan jag ock
släcka. Katerinuschka, mor lilla, vad har jag gjort för att bli så
ensam?

Han lutade sig framstupa med de slutna ögonen mot tsarinnans
armochskrattadegråtande, så att bordsgästerna en efter en begynte
stiga upp och smyga sig åt sidan bakom tsarinnan. Det var så godmodigt
och varmt hans skratt, att de aldrig hade hört ett sådant, om ej i
någon hederlig stuga på landet, men de kande sedan gammalt det löjet,
som steg för steg bräddades med förtvivlan och förakt, och de fruktade
för sina liv.

 - Katerinuschka, barnet mitt... Var över hela Europa man slår en
minnespenning eller trycker en flygskrift, där kläder man mig till
narren! Vad har jag gjort för att bli ensam?  Det är en lika ensam
man, som ii Sverige nu samlar sina troppar och för dem mot norska
bergen... Därhän skulle vi då båda komma pa så skilda vägar... Varför
dröjer adjutanten? Jag längtar se om bland er alla inte finns en, som
är nog hederlig att öppet visa mig, huruvida han älskar mig eller
icke. Ma han slå till.

Han höjde det förgråtna och skrattande ansiktet, men tsarinnan strök
smeksamt blitt över hans krusiga har och halvsjöng pa en folkvisa med
tunn och länge sedan bruten stämma:

- De store ha knektar och följen, som vakta, men ensamt likt tiggarn
på heden de gå, när änglarna alla ii skymningen sakta få spela till
samns de ringa och små.

- Jag frågar efter WjasemskijJ adjutanten.  Ar han en stackare, som
rymt, därför att han inte törs slå tsaren? Eller står han utanför
dörren och tvekar? Eller kanske... Ålskar han mig?

Mensjikov, som förblivit sittande, reste sig med sin stora pudrade
peruk och sina ordensband.

- ii gamla dagar, när jag bara var en sockerbagarpojke, som bar omkring
mina pastejer på Moskvas gator, då kunde jag få dig glad, far lilla,
när jag talade. Jag kunde styra ut mina historier så, att du tyckte
dig se ohyggliga ugglor och uvar flaxa framför dig eller tokiga
dvärgar gå på händerna, men vi ha blivit gamla, både du, min
välgörare, och jag... Jag har att Iyda din kejserliga befallning.

Han gick ut ii gången utanför kammaren, och tsaren ropade efter honom:

- Varför tövar adjutanten, säger jag? Voro hans händer så orena, att
han så länge behöver två sig? Det tvättvattnet skulle Iysta mig att
se.

När Mensjikov kom tillbaka bar han ett stort

kupigt tennfat, fyllt till halvs med en röd vätska, som liknade
fradgande vin.

- Din adjutant Wjasemskij är död, sade Mensjikov. Han tvättade sina
händer ii sitt eget hjarteblod.

Tsaren slöt åter ögonen och lutade sig över tsarinnans arm, och medan
hon strök hans hår och kammade det mellan sina fingrar, hörde hon
honom viska:

- Han älskade mig icke.. han endast fruktade... Katerinuschka, mor
lilla!

DEN MoRKA JULOTTAN.

Det var julkväll. ii Undenäs' prästgård satt kaplanens änka med den
avlidnes räkenskaper på knät. Klanningslivet var sytt av hans nötta
och många gånger vända kappa, hans stärkta handnäsduk hade hon bundit
kring huvudet med knuten ii nacken, och hennes blåfrusna smala fingrar
lågo utsträckta på papperet. Till växten var hon längre och magrare än
andra kvinnor, och alla hatade och baktalade henne för hennes girighet
och elakhet.  Redar. ii de goda tiderna hade aldrig ett talgljus tänts
i prästgården Tjänarna drev hon ur sängen klockan tre om
vinternätterna, fast de icke sågo vid det knappa skenet från
fyrstickan eller spisen utan satte sig att gäspa och prata på
loftet. Mitt ii gatan mellan ladugården och stallet kunde hon säga åt
drängen, att han skulle hänga träskorna på ryggen och spara dem till
sabbaten, och dömdes någon till kyrkoplikt, alltid hölls hon för den
lönliga angiverskan.

Det skymde redan, och hon stirrade oavvänt genom de halvt igensnöade
rutorna mot den spånklädda träkyrkan och klockstapeln. Bredvid henne
stod en man med yvig lockperuk och ett rödsprängt, men ständigt
småleende ansikte. Det var förvaltare Trulsson nere från bruken.

- Tron ii att han kommer? frågade hon ångestfullt, Han var min enda
dräng och sedan han gick in till staden, har han blivit borta. Det är
nu tre dagar sedan. Agas skulle han! Säkert blev han om måndagen
funnen på krogen och darför enligt det nya plakatet tagen till knekt.

- Jag fruktade att det stod illa till här ii sorgehuset, svarade
Trulsson vänligt. Därför red jag hit upp. Klaga inte, mor Ingebritt,
ty igrunden är det inte så stor skillnad mellan Iyckan och olyckan som
vi tänka. Bådadera bli det, som vi göra dem till. ii skulle blott se
den vackre gamle Soopen, min nådige herre, när han rak och utan ett
ord star vid matbordet ii salen och räknar hop de stoTa högarna av mynt
till sin årsskatt. Sex hundra daler silvermynt ii överflödsavgift för
fruntimrets utländska sidentyg, sextlo daler för spetsarna, fyrtio för
sobelpälsen, tjugu för finare hattar och kläden, fyra för te och
kaffe, fyrtio för de gyllene beslagen på karossen, fyrtio för all
tobaksrökningen och så sjättepenningsavgift, durchtågsgärd och
kontributionsgärd för gods och underlydande. Besinna därtill, att
jarnet måste hembjudas till staten, som ingenting har att betala med,
och att det på hela bruket knappt finns tre arbetsföra karlar att
skicka ned ii smed jorna. Och ändå står den gamle Soopen så grann och
vacker och skakar Gjortzens koppargudar ur påsarna. ii är för girig
efter världens goda, mor Ingebritt. Det mena alla.

- Fattigdomen föder omtanke, mumlade hon strävt. Aldrig har en sådan
nöd gått över ett folk. Sedan november ha vi ätit barkbröd, och för
att kunna hålla dragon gick salig Vibelius själv på åkern som en
gårdskarl ända till dess han dignade och uppgav andan. För fem daler
kan jag knappast få ett skålpund socker, en tunna strömming knappast
för femtio, och saltet kostar över hundra. ii morgon ha vi julotta, men
inte talg till ett enda Ijus. Vi ha ingen prästman, som kan föreläsa
Herrans ord, och ingen klockare.  Hbstarna äro tagna till trossen, och
kommer inte drängen tillbaka, är jag förlorad, ty då står gården utan
man. Vid Guds nåd, säg mig att han kommer!

Hon tryckte pannan mot rutorna, stammande och rådvill.

- Han kommer! svarade Trulsson. Jag hör steg ute ii snön.

I detsamma stöttes dörren upp med slammer och larm. Några högröstade
knektar ii trasiga uniformer stapplade över tröskeln, och bakom dem
följde en flock av utmärglade vägstrykare, mest ynglingar och
gossar. De voro hemskt svartnade och hoptorkade ii ansiktet av
barkbrödsföda och hade klutar av fårskinn bundna om benen och
fötterna. ii den bortersta ynglingen igenkände hon drängen, och hon
förstod att han var tagen till krigsman och bortfördes med de andra.

- Duka nu upp vad huset har att bjuda, befallde den ene knekten och
blåste ii de stelnade handerna.

- Här finns intet, platt intet! svarade hon orörlig.

- Vad som inte bjudes får tagas! ii sju timmar ha vi irrat ikring på
Tiveden från ödehemman till ödehemman.

Huggvärjorna och sporrarna klingade, rösterna sorlade, och mor
Ingebritt vaggade fram och tillbaka och plockade med händerna på
förklädet.  Hon gav drängen en frågande blick. En lång stund hörde han
på trätan och strök sig tafatt om nacken.  Slutligen såg han ned i
golvet och yttrade helt sakta:

- ii var alltid hard och girig, mor. Därför stal jag ii somras fyra
kakor svartbröd och gömde dem ii dragkistan pa svalgången. Dem vill jag
mitt för era ögon dela med de andra, ty ii en sådan nöd finnas inga
ovänner.

Knektarna ryckte stojande nyckelknipporna från mor Ingebritts
bälte. Skåp och kistor öppnades. Tegelskålarna fylldes med undangömda
läckerbitar, och svärjande tinade knektarna framför brasan ett stycke
skinka, där maskarna sutto dödfrusna utefter benet.

- Varen blott stilla, mina goda män! förmanade Trulsson faderligt och
vänligt. Liksom vinterfrosten dräpt maskarna ii köttet, så skall det
elände, som nu går över oss och vårt land, döda många onda maskar,
vilka ätit på vårt hjärta.

Medan han talade såg han på mor Ingebritt, liksom hade han riktat
orden enkom till henne, men hon prövade att tysta honom och såg bort.
Han talade nästan prästerligt och predikande, och med ryggen mot elden
stannade han framför henne mitt på golvet samt knäppte händerna och
fortfor:

- Varen blott stilla, mina goda män, och låten oss icke spisa utan att
först bedja! En sådan olyckans natt som denna, giver Gud den
allsvåldige människorna för att göra dem goda och stora och för att
ett litet folk skall komma att synas skönare och härligare ii sin
fattigdom än alla de andra ii sin gyllene ståt.

flyttade skålarna slamrande fram och tillbaka för att slippa höra
honom, men åter vände hon sig.

- Trulsson, jag trodde er ha ett välmenande sinnelag . . .

- ii för hårt regemente ii stugan, mor, men vår bordsbön kan ingen oss
förtycka.

De vilda sällarna makade sig utefter väggarna och knäppte
händerna. Alltjämt betraktande mor Ingebritt med sitt lugna öga och
dröjande på vart ord, begynte han med stark stämma Fader vår.

Hon plockade ångestfullt på förklädet och darrade och ville se åt
sidan, men åter och åter tvang han henne med sin mildhet att möta hans
blick, och för var gang andades hon allt häftigare.  När han slutligen
kom till orden: ¯Vårt dagliga bröd giv oss ii dag¯, föll hon honom
besinningslöst ii talet.

- Inte mer! mumlade hon. .

- Vad? Skall jag ej läsa Herrans bön?

- Inte ii natt! ii morgon skola vi läsa den.

Hon grep honom ii armen och drog honom med sig ut ii förstugan.

- ii kallade mig girig och hard, sporde hon med en röst så underlig som
hade icke hennes tunga utan själva hjärtat talat.

- Det gjorde jag.

- Och ii sade, att en nöd sadan som denna kommit över oss för att göra
oss goda och stora.

Han nickade.

- Följ mig då! viskade hon, och de stego ut ii qinternatten.

Skaren lag så hård, att den bar, och stjärnorna fladdrade ovan de
mörka längorna, där ingen

boskap råmade och ingen kärve var utsatt åt sparvarna. En dundrande
nordan virvlade kring knutarna. De tryckte sig tätt utefter
ladväggarna för blåstens skull, och inkomna ii skogen höllo de sig fast
vid granarnas kvistar.

Förskräckelsen har berövat henne vettet, tänkte han och ropade efter
henne ii handen, men hon uppfattade icke hans ord ii stormen. Hon pekade
endast framat och gick och gick. Han tilltrodde henne intet gott
uppsåt, och han begynte

att frukta, men ban blygdes att lämna kvinnan allena ii natten, och han
visste, att ulvarna blivit allt fler sedan människorna blivit allt
färre.

Genomisad av köld och ängslan ökade han sina steg för att gripa henne
om livet och hålla henne tillbaka. Da såg han, att de hunnit till ett
förfallet ödehemman, där husfolket dött ii pesten och sonen i
fält. Logen stod sammanstörtad ii drivorna, och ii stugans svalgang yrde
snön mellan spjälorna. ii den vidöppna dörren Iyste den motsatta
väggens fönster tvärs genom den tomma kammaren. Han överfölls av fasa
och stannade.

Lutad mot stuguväggen stod en skrämmande skepnad, en bög gestalt,
liknande en man svept ii grå päls och med en stor, uddig krona full av
snö.  Var det den pestdöde bonden, som rest sig ur sin hastigt
igenskottade grift för att jula ii den gård, där han så ofta ii salig
Carolus' den elvtes dagar låtit välkommorna fyllas och nyckelharporna
surra?

Mor Ingebritt darrade av ångest, och med händerna tryckta mot ögonen
för att icke se, sprang hon in ii stugan.

Hans hjärta stod stilla, och han böjde sig långsamt fram mot
skepnaden. Han såg, att det var en dödfrusen älg, som ledd av minnen
från andra vinternätter, då han vid samma vägg funnit skydd och
utströmmande värme, lutat sig mot den övergivna boningen, där inga
sovande längre andades ii den djupa lucksängen och intet glöd glimmade
genom rutan.

- Gud förbarma dig! stammade Trulsson och steg in ii kammaren. Icke
blott människorna, utan också djuren ii skogarna förgås.

Men mor Ingebritt hörde honom ej. Hon hade redan Iyft några plankor ur
golvet och ii det bleka snöljuset blottat en kista, som höll vid pass
en halv armslängd på tvären och två armslängder mellan
gavlarna. Kistan var blåmalad med vita slingor och blad och med
handtag av järn.

Mor Ingebritt tordes icke vända ryggen mot kammarvrån och den tomma
lucksängen, utan ställde sig alltid så, att hon hade Trulsson tätt
bakom sig. Han förstod ännu ingenting, men då hon fattade det ena
handtaget, grep han det andra, och oupphbrligen seende sig om åt alla
skrymslen och hörn buro de kistan ur stugan och hem mot kyrkan.

De nedsatte den på gangen ii kyrkan några steg innanför vapenhuset.

- Gå till manbyggnaden, sade mor lugebritt, och sätt dig vid bordet,
som värd för mina objudna gäster! Själv måste jag stanna bredvid
kistan och begrunda mångt och mycket, ty nar vi församlas här tidigt i
morgon, är det mig som Gud lärer kora att hålla julottan.

Han Iydde henne och gick över kyrkogården upp till prästhuset, men han
tankte, att olyckan hade släckt hennes förstånd och nästa morgon
skulle nbdga honom att föra henne till ett helgeandshus.

När det nu blev morgon och stormen saktade av, klingade inga bjällror
som eljest, och inga vslbärgade sockenbor nalkades ii klövjesadel på de
oskottade stigarna. Från de milsvida sträckorna av hemskt förfallna
ödehemman hördes varken piska eller rop. Ett par ensamma fyrstickor
Iyste mellan träden, och några kvinnor och orkeslösa gubbar med krycka
och kapp samlades ii vapenhuset. Män funnos där icke, och de
kyrkbesokande voro sammanlagt blott tolv sjalar. Gravarna voro fler än
de sörjande, och ingen julmorgon hade dagats under djupare tystnad.

De släckte fyrstickorna under sina snöiga träskor, och nar de sågo mor
Ingebritt sittande på kistan, men ej ett eoda tant Ijus, hälsade de
dröjande och undrande. Då hon förblev sittande med hakan ii handerna
utan att nicka eller giva dem ett ord, kände de, att de hatade henne
bittrare än någonsin.

Så småningom mötte nu också de yrvakna gästerna fran prästhuset, men
ingen ringning hdrdes över moarna, ty stapelns klockor hade längesedan
omgjutits till en fältkanon, vilken låg förnitad och förstummad på
botten av ett träsk ii Ditmaren.  Ingen präst steg i
predikstolen. Ingen klockare knackade med stämgaffeln, men den
tjänstepiga, som sedan lange skött hans syssla, väntade redan i
dörren.

Då reste sig mor Ingebritt och strök hårtestarna ur pannan, men det
var så morkt ii kyrkan, att hon sökte med handen för att finna stöd mot
bankdörren. Varken takkrona eller dopfunt kunde urskiljas, varken
målningar eller väggtran.  Endast kopparstaken på det avlägsna altaret
blänkte ii snoljuset.

 - ii går, sade hon, slutade vi bönen med orden: Vårt dagliga bröd giv
oss ii dag.  - Därefter tillade hon sakta och stilla, nastan viskande:
- Förlat oss våra skulder!

I detsamma kom ett spökaktigt, gulblekt litet barn på kyrktröskeln med
en brinnande fyrsticka.  Vid skenet öppnade hon kistan och knäböjde
framför den på gravhällen.

 - Olyckan gör under, sade hon, och det tycktes alla ii den mörka
julottan, att där tändes ett klarare sken över kyrkogången än från
hundra bågar av de skönaste vaxljus.

Sex bägare av silver och sex skedar av silver Iyfte hon fram och
fördelade dem lika mellan knektarna och deras utblottade
följeslagare. Fyra digra pungar med nödmynt tömde hon och räknade noga
lika manga mynt ii var framsträckt hand, så att ingen av de närvarande
skeddes orätt, och ii vart förkläde lade hon bröd och salt och många
fingerringar och andra ting, ända till dess kistan stod tom och
fyrstickan slocknade.

FREDRIKSHALL.

Landshövdingarna hopkallade nu befolkningen och uppräknade på bordet
femtio daler åt var och en, som godvilligt blev ryttare, och hundrade
åt var och en, som blev soldat till fots. Många tred skande avhöggo
sina fingrar eller skuro sig med kniven för att bli odugliga till
krigstjänst, men de dömdes till femton par spö eller sattes till
livstids straffarbete på Marstrand. Vilda knekthopar drogo
våldgästande genom bygderna. När bonden hörde deras röster vid
haggrinden, lämnade han nycklarna ii lasen och gömde sig under
höstabben eller flydde med folk och boskap uppåt vildmarken. I
Stockholm stängde rådsherrarna sig inne på sina rum för att slippa ses
och tillspörjas.  Följda av gardister strövade rannsakningsmännen från
port till port och uppbröto källrar och visthus, och vargarna gingo
ända in på gatorna. Det fanns inga varor ii handelsboden, ingen säd i
kvar nen, inga händer, som Iyfte hammaren, inga glada stämmor, inga
trygga vinteraftnar kring hemmets brasa.

Då genombävades hela folket av en profetisk aning. Vid kyrkdörrarna
eller på den stängda kammaren talades om att Gud, som satt martyriets
krona uppå, snart skulle låta törntaggarna bortfalla och löven slå ut
i skön och nyvårad grönska och att konungen nu skulle dö. Dag från dag
väntades bådskapet att han stupat, och man undrade endast, att det
dröjde. Alla visste att han kämpade ii envig vid grindar och
gärdesgårdar som den simplaste knekt De flesta inställde sina dagliga
göromål och gingo ii förfäran och dyster väntan. En rådman ii Stockholm
klagade redan, att han icke visste var man skulle få sorgtyg och
penningar till begravningen. Till och med Gjörtzen låg var morgon
sömnlös, när hans tjänare kom in med veden till ugnen. Sverige liknade
det sammanstörtande kungshuset vid Bender, men över denna brinnande
ruinstad, där jämmern dog bort ii väntande tystnad, stego likt
stjärnskott snillrikt Iysande framtidsplaner och förenklingar, om
vilka fjärrsynta spåmän förutsade, att de först efter århundraden
skulle förverkligas och fattas.

På den tiden levde ii Uppsala en tiggande studiosus, som ville bli
prästman men som aldrig kom sig för med annat än att dobbla och slåss
och vid bröllop eller begravningar författa verser på både svenska och
latin. Han hette Tolle Arasson. Händerna och fötterna voro alldeles
för spensliga och fina till hans stora kroppsväxt, men hur han svalt,
blommade hans skägglösa barnaansikte alltid lika runt och skärt. Han
ville ingen människa för när, bara han fick leva fri som fågeln och gå
sina egna vägar och sova ii ro om morgnarna, men kamraterna menade, att
han icke kunde skilja mellan gott och ont. När värvarna en vacker
söndag begynte sitt rumor ii staden, blev han med ens ganska gudaktig
och stack sig undan ii kyrkbänken med de tomma pärmårna till sin
grammatica latina. Det var ii Trefaldighetskyrkan. Mitt under
gudstjänsten inträngde värvarna hotande och dönande med en knippa
handklovar på axeln, men Tolle Arasson lutade sig över sina tomma
bokpärmar. Han vaggade fram och tillbaka och sjöng med sådan andakt
och innerlighet, att ingen tänkte på att gripa honom, fast han just
hörde till det odugliga läsfolk som enligt kungligt plakat skulle
uttagas för hären. Efter den betan fann han dock rådligast att hänga
väskan på ryggen och gå på äventyr. Förfärad såg han sig kring ii det
kära fädernesland, som pesten och kriget så förött och förvandlat. Var
detta Sverige, det rike hans fäder byggt och vårdat som sin ögonsten,
Nordens storvälde, det älskade, det fruktade?  På vägarna mötte han
klagande bönder, som ii långa tvångsforor måste forsla sin spannmål
till högkvarteret ii Norge eller ända upp till Järpe skans i
Jämtland. Stjälpta lass och döda hästar lågo ii var backe. Uppe på
skogarnas ödehemman tittade trasiga kringstrykare ur stugfönstren, och
han bar ständigt sina penningar gömda ii stövelskaftet. Vid
bondgårdarna stodo fållbänkar, skrindor och husdjur uppradade på
gräsplanen, och under gråt och rop Ijöd auktionsklubbans dunk mot
dörrträt. ii herrskapsköken berättade tjänarna, hur husbondfolket
nedgrävt sitt silver, ty Gjörtzen hade nu befallt, att icke blott alla
äkta penningar,

lbb raARoLlNERNA utan också bohagsting av ädel metall skulle utlämnas
mot nödmynt, så att konungen fick undersåtarnas hela egendom. Tolle
Arasson försporde att icke ens prinsessan ii Stockholm hade nog med
silver för sin taffel och att konungen själv åt på järnbleck. ii de
övergivna smedjorna, utanför vilka ån fritt forsade mot havet förbi
stannade hjul och oppnade dammluckor, språkade han med den enda
kvarlämnade smeden, som var för gammal och skraplig till fältliv. Där
fick han veta, att smiddes något järn, så skulle det genast mot några
påsar nödmynt uppläggas ii rikets förrådshus. Helst satt han dock och
värmde sig ii pråstgårdarna, där hans bibelkunskap och latin gjorde
honom väl sedd, och ibland kunde prästen samspråka med honom ända till
dagningen. Där viskades det, att det var fråga om att taga skolkassan
och fattigkassan, ja, själva banken, och att det icke fanns
skrivpennor och papper, utan ämbetsverken måste stängas, så framt ej
herrarna ville doppa fingret ii bläckhornet och skriva på bara
bordet. En granad kaplan sade honom, att landshövdingarna blevo
avsatta eller ställda under uppsyningsmän, så ingen längre visste
vilka som skulle Iyda eller befalla, och den gamle beskrev, hur han
själv fått pantsätta bibel och kappa och hälla svagdricka på
nattvardskannan.

På det sättet vandrade Tolle Arasson från bygd till bygd och
förtjänade ibland en slant genom att medtaga brev och
ämbetsrapporter. Postkarlarna hade nämligen befallts till hären, och
de oregerliga gästgivarna blevo postmästare men förstodo ej sin
syssla, utan fåfängt trängdes dagligen omkring dem mödrar och
faderlösa och ropade efter brev fran sina anhöriga ii Sibiriens
urmarker och gruvor. Mitt bland knotande bondemän fick han ii Slätthögs
kyrka stryka med fingrarna på en av sultanens guldstickade
hederspalsar, vilken hängde som altartäcke. ii Kalmare stad blev han
dubror med artilleristen Edstedt, som nyss äktat en piga, men som
själv icke var någon man utan en förklädd froken Stålhammar. På
Visingsö slog han tärning med de trasiga ryska krigsfångarna, och i
Karlshamn tumlade han om med polacker, armenier och judar och ryckte
de högtidliga turkiska fordringsägarna ii turbantofsen. Han narrade dem
till och med att smaka vin men slog sedan sönder det förorenade
glaset, så att det klang mot stenläggningen. ii Lund åhörde han bland
de väpnade studenterna professor Ihres upproriska tal och sköt efter
professor Rydelius, som ville besvärja stormen. Efter att ha strövat
halva landet runt, stod han slutligen en afton ii Göteborg, där
konungen vid sin genomresa tagit in som gäst hos sjörövaren Gatenhjelm
i hans hus vid Stigbergstorget. Dammig och törstig satte sig Tolle
Arasson ii Dorotea Eks kaffestuga, där borgarna gråtande och
storskrattande som bäst omfamnade varann och berättade, att de
förfärliga sjörövarna på Madagaskar nu skulle få tillåtelse att komma
med sextio rikt lastade kapareskepp och bosätta sig ii staden för att
bättra upp näringarna.

Då kunde han icke längre hålla tand för tunga utan lät sitt Ijus Iysa
och omtalade på både svenska och latin sina rön och äventyr under
färden.  Snart märkte han, att två män, som med uppslagna kappkragar
sutto honom näst intill, själva tystnade för att åhöra hans tal, och
det gjorde honom än mer meddelsam.

- Nu få de svenske smaka järnhandsken såsom aldrig tillförene sedan
hedenhös, sade han och beskådade sina skinande naglar. Konungen har
fört sitt svärd mot folk efter folk och nu vänder han det mot sina
egna. Kunde det väl annorlunda sluta? Men det viskas hemska aningar
runt om ii landet. Han lämnar ingen son. Vad skulle också en sådan man
med en son? ii rådsherrarnas pulpet ligger redan utkastet till en
engelsk författning. Aldrig skola vi tåla av en annan vad vi nu
villigt fördragit. Kanske ii morgon... kanske ii afton, medan vi här
samspråka, att en munter knekt sitter framför en glödhog vid en
bergvägg och smälter bly ii stöpsleven...  Kanske häller han just nu i
kulsaxen den tunga droppe, som till evigt skall söva den störste bland
hjältar.

En redan tungt bedagad köpman med det vitaste har och de sorgmodigaste
ögon klappade honom på handen.

- Vi människor döma allt efter svedan ii våra egna sår, men låt nu en
gammal man tala. Om än vår hårde järnkonung aldrig blivit född, de
ständigt allt mäktigare grannarna skulle ändå begynt att stycka det
svenska väldet... Långsamt, år för år, dag för dag skulle våra barn
och barnbarn ha mäklat och förödmjukats och avträtt provins efter
provins. Det skulle aldrig ha fatt lugn och dock aldrig någon
heder. Ett lumpet skådespel att se ett bundet lejon, från vilket
blodet sakta tappas av ii små fingerborgar! Så viit jag då hellre med
ens se lågan ii skyn och en man framför oss! När befallde han oss att
offra mer än han själv offrat?  Har han inte hungrat, har han inte
frusit, och nu breder sig över oss den aningen att han också skall med
oss falla.

Tolle Arasson skiftade röst. Han ville ingalunda förställa sig, men
beständigt syntes det honom, att den som sist talade hade rätt.

- Skattade jag inte friheten och en bäddad säng, jag skulle kunna
smyga mig efter konungen för att trycka min mun mot hans fotspår ii den
norska snön. Snart kan det vara för sent och kulan gjuten...

I detsamma han uttalade dessa ord, reste sig på ett hemligt inbördes
tecken de bada männen, som sutto honom närmast, och hans rädsla för
soldatrocken var så stor, att han bleknade av, då han märkte blanka
mässingsknappar under deras kappor.

- Min gunstig junker! ropade de honom ii örat och ledde ut honom vid
båda armarna som en fånge. När han kan tala så prydligt, är det icke
heller för mycket, att han får stå ii närheten, där den kulan
visslar... Nu fingo vi en stinn fågel på spöet! Vi äro värvare, vi,
munsjör...  Förstår han? Och nu, marsch till Norget!

- Jag har ii alla mina dar aldrig längtat efter annat än att få bli
krigsman! svarade han genast

med så mjuk och vänlig bestämdhet, att han till och med själv trodde
sina ord. Lägg mans vackert värvningspengarna ii min hatt!

Så måste han då äntligen pådraga den blå rock, för vilken han hyste en
sådan skrämsel, och för var dag upplevde han nya och oväntade
händelser mitt ii det land, där plogen fordom lugnt skurit sin fåra i
jorden. Knappt kom han ett stycke ovanför Strömstad, innan han fick se
stora galärer uppe på torra marken. Själv spändes han framför stäven
samman med bönder och hästar och oxar för att släpa fartygen vidare
över näsen två och en halv mil till Idefjorden. Tum för tum drogos
skeppen över kavelbroar och rishögar, om natten vid beckfacklor, om
dagen vid julisolens hetta.  En liten man ii gredelin sammetsrock och
yvig peruk och med breda guldspännen på skorna gick uppmuntrande fram
och åter bland folket. Det var Emanuel Svedenborg, och åt honom hade
Polhem uppdragit att utföra den sällsamma daten.  Då han fick syn pa
Tolle Arasson, skuggade han med handen över sina svaga ögon och sade:

- Det var den mest feta och blommande hälsa jag sett på många år. Mina
snälla korporaler, farer ändå inte för hårt med mannen, ty jag skönjer
gott att han ingen rätt kraft besitter ii lemmarna!

Det var det första ord av medlidande, som Tolle Arasson hört allt
sedan han klingade med sina kamrater ii Uppsala, och strax måste han
med tarade ögon sticka fram den runda handen och tigga.

- Jag är en förolyckad stackare, viskade han på en blandning av
svenska och den lärdaste latin, QCh jag skulle välsigna och tacka för
en enda nypa snus.

- Snusa är ctt och tjäna kronan ett annat!  svarade Svedenborg
allvarligt och gick bort, men redan samma afton, när det blåste till
avlösning, kom han med sitt snushorn.

- Tag hela snushornet och behåll det och tala inte vidare därom!
viskade hin och var åter borta likt en vandrare, plötsligt mött på
vägen.

Människorna äro goda, tänkte genast Tolle Arasson och prövade att
finna sig ii sitl öde. Snart hade han dock gjort över med sina sista
hopsparade koppargudar och allt innehållet ii snushornet för att ibland
muta sig till en stunds längre sömn om morgnarna. Strax menade han
åter, att människorna voro onda.

När äntligen det sista skeppet med sin gyllene segergud ii förstammen
gled ut över Idefjordens mörka vatten, blev han på nytt befalld att
marschera. Flera främmande och inländska officerare slöto sig efter
hand till skaran, och från gård til!  gård gick det långa tåget av
landets sista utskrivna söner.

Då hände det en middag vid ett gästgivareställe att Tolle Arasson satt
och sov bakom vagnslidret med hatten ii knät. När trumman gick och han
vaknade, låg ii hatten en blank specieriksdaler på ett hopviket papper.

Det var en oväntad syn, och han gnuggade ögonen och undrade om han
drömde. Han slog med knogen på myntet och vägde dct ii handen.  Till
sist uppvecklade han papperet och läste:

- ii Tistedahl vid Mollerstugan står en Hängbjörk, Ljusastaken kallad,
ty hava den Tre Armar uppå en Stam. Om Hans Kongeliga Majestät för
Fiende Kuhlor stupar, Du skolen samma Natt thet Under bevittna att en
Pung med so Ducater tätt invid Ljusastaken ii Mullen ligga.

- Den svenskan har någon utländsk djävul skrivit! framstötte Tolle
Arasson nästan jämrande och kvidande och rev sönder papperet ii små
bitar, som han strödde omkring sig. Han makade jord över dem med foten
och trampade på dem. Sedan stack han specieriksdalern ii bvxsäcken för
att ga till de andra, men knappt hade han tagit ett par steg, innan
han åter ryckte fram penningen som hade den bränt hans kropp och
kläder. Han kastade den långt ifrån sig utåt kärret.

När han hade spänt sin packning på qggen, begynte han åter att
marschera med sitt vanliga gosseleende som om mycket ii världen nog
vore ganska underbart och dock aDdeles likgiltigt, men nästa natt
drömde han om den vita björken med de tre höga armarna.

De skogiga fjällåsarna blevo allt mer molnhöljda, vägarna allt
brantare, marketentarens grytor allt tommare, men inga vedermödor
kunde borttaga hullet från Tolle Arassons runda kinder och
lemmar. Stövlarna föllo söndergångna från hans fötter, och kronans
byxor, som blivit tillskurna åt en svältande här, voro åt honom så
otillräckliga, att han på magen måste knyta hop dem med ett
snörc. Hans välmåga och blanka panna retade de avmagrade kamraterna,
så att de lovade att prygla honom, men därför att han också gick
huvudet högre än varje annan, vågade till sist ingen stiga honom för
när.

Fast han ingenting förrådde, grubblade han från morgonen till sena
kvällen på den besynnerliga skrivelsen. Varför önskade onda människor
att just välja honom till sitt verktyg? Han kunde icke tänka på
annat. När den dammiga skaran omsider tågade in bland tälten och
riskojorna ii Tistedalens högkvarter, tvärstannade han, och utan att
längre veta vad han gjorde pekade han på en avlövad hängbjörk.
   - Bjorken, björken där! Det är Ljusastaken!  ag vet det... Den
maste heta så!

- Här har du att tiga och Iyda, svarade korporalen och ställde honom
genast ii ledet som flygelman för att mönstras.

När korporalen då grep honom ii armen, kände han att senorna voro mjuka
och att den storväxta rekryten utan kraft vacklade för hans tag.

- Den hade vi hellre varit förutan! betygade korporalen. Det är mört
och mjukt alltihop på karlen!


En novemberdag gjorde några troppavdelningar halt ii ett bergspass, och
fast klockan endast visade på tre, rådde skymning. Brunsvedd av
stäppens sol och ännu med en turkisk tobakspung vid bröstet betraktade
undrande mången åldrad officer det vinterrike, ii vars skogiga obygder
hären nu tågade in mot nya äventyr. Fångade buskskyttar förtäljde
vilda sägner om troll och huldreskrik, och manligt högväxta kvinnor
med lingult hår kommo om nätterna till lägerbålet och nedhöggo
uttröttade och sovande svenskar med sin yxa.

Det snöade, och lågt nere från klyftan kastade solen ett gult sken
över fjällväggens marskog och hängande klippstycken.

Det var en här av bleka femtonåringar, av halvvuxna barn, som vid sina
vapen stod ii drivan.

De små västgötarna med vassa näsor och snurrande ögon viskade till
varann:

- Konungen lärer säga, att vilja vi inte svälta, så få vi grava födan
ur de norska bergen...

- Så få vi väl grava då, svarade smålänningarna långdraget och
klagande.

Dalkarlar och bohuslänningar stödde sig mulna över muskötpiporna, men
Södermanlands bataljoner begynte knota. Då höll överste Rutger Fuchs
in sin häst och stannade framför fronten.  Hans ena fot satt snett i
stigbygeln, ty vid Gadebusch, där han bars från slagfältet, bade han
fått benet krossat av en kula.

- Hut, sörmlänningar! ropade ban på sitt skånska mål. Få ni inte sovel
till kronans kaka, ni smörpiltar, genast börja ni knorra. Jag bör att
ni alla äro modstulna, men nu gäller det att tappert bärda ut, ty det
säger jag er, att aldrig mer ii tiden få svenska män tjäna en sådan
hjälte som vår konungslige herre, och Ijuvligt låter jag för honom
mitt blod. Se på mig! Hur kallas jag? Nåå, fram med det!

- Rika Fuchsen! svarade alla soldaterna med en mun, och deras drag
Ijusnade.

- Det är riktigt. ii all min dar har jag hetat rika Fuchsen... Nå ja,
vari ligger Fuchsens rikedom? Den, som kan stiga fram och svara, får
två runstycken.

Ingen vågade sig fram.

Då tog rika Fuchsen sin plånbok ur bröstet och slog och bläddrade i
bladen samt höll följande tal:

- Va' djävlar vill det säga att vara rik. Det är en bokföringssak,
gossar. Tror ni kanske, att all egendom är räntegivande? Jo, försök'tl
Hör nu på vad jag läser! Skulder: noll, noll. Det är första hälften av
Fuchsens rikedom. Så ha vi salig Schlippenbachs nattrock.. Ha ni platt
glömt salig Schlippenbacb, er förra överste, som testamenterade mig
både sin nattrock och sitt regemente, de två käraste ägodelar han hade
i denna världen? Den nattrocken är mig så dyrbar, att inte skulle jag
vilja sälja den för mindre än fem tusen riksdaler. Då är den också för
mig värd just den summan. Alltså, hör nu på! Tillgångar: Salig
Schlippenbachs nattrock, fem tusen riksdaler, Sörmlands regemrnte, tio
tusen riksdaler, min älskade hustru Greta, där hemma, sjuttio tusen

riksdaler, hundrackan från Holsten, tusen riksdaler, min konungslige
herres nåd, åttio tusen riksdaler, värdshuset Gullåsnar., två tusen
riksdaler.......  Tag mig fanen är det inte allt lågt beräknat, men så
är det också det enda jag har ii livet. Nå, vad är värdshuset Gullåsnan
för något?

- Det är nådig överstens buldanstältl sorlade alla soldaterna om
varandra.

- Just det, ja! På det vardshuset får vem som helst frukosten gratis,
för där finns inte ett grand att få . . . Låt oss nu räkna! Summa
tillgångar: riksdaler ett hundra sextioåtta tusen. Men var nu noll
noll skulder hälften av min rikedom, då måste ju hälften också vara
värd ett hundra sextioåtta tusen. Följaktligen och bevisligen har jag
alltså sammanlagt tre hundra trettiosex tusen riksdaler. Ser ni,
pojkar, deHa är vad Gjörtzen kallar finanser, och sådant är nyttigt
att kunna, begriper ni. Lär er ni bara att föra bok och sätta rätta
värden på allting, så få ni nog se, att ni äro vackert rika och inte
beböva hänga huvudet, om magen än skriker.

- Vivat! Vivat rika Fuchsen! skallade det utefter leden, men i
detsamma flögo alla värjorna ur skidorna. Musköterna skyldrade och
trummorna dundrade. ii skenet på fjällväggen framskred den höga,
förstorade skuggan av en haltande man med rund pälsmössa på huvudet
och en knotig påk ii handen.

Det var konungen.

Han kom mellan tallarna, följd av drabanter, som med dragna hugvärjor
i lång rad ledde sina hästar. Sjalv gick han främst och trampade upp
vägen ii snön. Hans ärriga och sammanbitma ansikte hade av sol och
frost med åren blivit mörkt till färgen, och mellan ögonbrynen låg ett
djupt veck. När ban stack pälsmössan under armen och åt alla sidor
besvarade tropparnas hälsning, föll snön över den kala
hjässan. Generalerna samlades efter hand omkring honom, och
drabanterna avhöggo med värjan några grankvistar och bredde dem på
marken. Under hela tiden stod han barhuvad ii snöyran, och de grånade
och vid tinningen uppstrukna hårtestarna liknade till sist en krans av
rimfrusna blad. Han befallde soldaterna att koppla musköterna och
upptända risbål, men musikanterna blevo ställda vid fjällväggen med
order att spela intill solbärgningen.

- Norrbaggarna äro ett lustigt följe att stångas med, sade
konungen. Sådana män som deras Kruse och Kolbjörnsen borde, när de
falla, begravas ii guldkistor.

Fältmarskalken Mörner svarade:

- Vi ha just nyss infångat några norska snapphanar, som här legat
gömda ii buskarna för att skjuta ers majestät. Skola vi hänga upp dem?

- Nej. Giv dem var sin dukat för bortspilld tid och bed dem ej vidare
fuska ii knektars yrke.

Mörner sänkte stämman.

- Det finns också andra mer högtbetrodda buskekrypare. Jag har nyss
fran prosten Brenner fått ett nytt angivelsebrev om hemliga konspira
tioner mot krona och liv. Finge man tro honom, skulle farliga fiender
i detta nu stå här omkring på knappt fem armslängders avstånd.

- Så må de stå, ifall de inte behaga sitta.  ii krigsdagar är inte tid
att rannsaka.

Mörners dvärg, Luxemburg, iramkom nu med vattenflaskan. När konungen
hade druckit, räckte han dvärgen sin blankslitna enpak liksom för att
rusta den lilla mannen och sade till honom:

- En turk har spatt mig, att jag skall vakta mig för narrarna. Du kan
nu pröva, om jag är rädd.

Luxemburg tog enpåken och knäppte och spelade på den som på en guitarr
samt uppstämde en fransysk kärleksvisn.

Mörner steg då konungen närmre och viskade bakom hatten:

- Manskapet svälter.

- Mätt soldat gör trögt sin tjänst.

- Men ihjälhungrad soldat tappar musköten.

- Om man smälter snö, blir det vatten. Om man tuggar pa en grankvist,
kan hungern mycket vil bedövas ii långa timmar.

- Folket här ha vi åtminstone under våra ögon... men sinnena där
hemma... Prästerna lära nu ii predikstolen öppet nedkalla hämnd från
ovan. De mena, att sedan Gud slagit de svenske och givit tecknet att
deras välde måste styckas, fäktar ers majestät för egen ära allena.

- Blev då deras ära och min två skilda ting?  De trotsade, och jag
svarade. Jag vill tvinga dem att halla ut till det yttersta. Ar det
inte likaväl För deras egen skull som för min? De säga, att jag
frestar Gud. Jag svarar, att jag följer honom.  Det är mitt kungsord!
I rättfärdighetens namn, det är min ed! Ho är skiljedomaren?

Med dessa ord pasatte konungen pälsmössan och slog upp kappkragen och
lade sig så roligt till sömns på grankvistarna, som hade ingen ovän
funnits ii världen.

Düker ropade med hetta sina befallningar till officerarna. Mörner
somnade stående, lutad mot cn fur, utan att längre orka Iyssna till
lille Cronstedts infall, och den förslagne Stjernroos, som varit ute
och spionerat, kom förklädd ii fårskinnsjacka och träskor och med en
kutting på ryggen. Själv sov konungen redan orörlig, utan en tanke på
brev och hotelser. Han hade anförtrott sig åt sina soldater.

Men det fanns två ögon, som följde honom.  Tolle Arasson, vilken den
föregående dagen blivit instucken ii Södermanlands regemente som
korporal och förman för vedhuggarna, kunde icke betvinga sig att se
bort från den sovande. Rika Fuchsens ord lago ännu ii hans hjärta.

- Jag skulle kanske ocksa kunna föra hushållsbok, tänkte han. Femtio
dukater ii mullen vid Ljusastaksbjörken!

Han stirrade med sina klara och vänliga ögon så stelt bort mot
konungen att han icke märkte, hur rika Fuchsen kom honom ända in på
livet.

- Vad går åt honom? sade Fuchsen och klappade honom hjärtegott på
skuldran. Här är en rapport till Tistedalen, för nu skola vi upp mot
Fredrikstens fästning och fyra på. Tag med två man och en bunt
tyrstickor att Iysa med... och löp raskt! Den, som har ett så präktigt
matsäcksförråd under skinnet, behöver varken bivuakera eller spisa mer
är. var tredje natt, om han bara rätt förstår att hushålla med guds
gåvor.

Tolle Arasson begav sig nu åstad inåt skogen med två soldater, men
ännu långt på avstånd mellan granarna vände han sig och såg på
konungen .

Då han mot dagbräcket kom till Tistedalens by, stannade han under
Ljusastaksbjörken och stack där den sista tyrstickan ii marken med den
brinnande änden nedåt.

- Jag har strövat vida kring för att studera och lära, sade ban till
knektarna. Jag har mött både goda människor och onda. Månn också att
djuren och träden kunna vara goda och onda. Var middagsrast, när jag
har varit ute med vedhuggarna, bar jag lagt mig här att sova men
aldrig fått en blund ii ögat. Det är förbannelse med det trädet! Ser
ni, där uppe ii den ena grenen har jag huggit fast en yxa. Det skall
komma en morgon, då jag sätter den yxan till roten...

Han stod kvar och betraktade den slocknande tyrstickan.

- Goda människor och onda, sade jag...  Aldrig såg jag en härligare
man än vår store konung, men åren göra honom allt strängare och
hårdare. Han har varken ömkan för djurs eller människors kvidan. Ett
jammerskrik kan icke ens locka honom att vända på huvudet. Hans vinter
är kommen med den långsamma döden. Hur skulle vi inte begråtit honom,
om han fått falla ii sin ungdoms år! Ingen tid skulle ha hälsat ett
större och renare namn än hans. Si denna tyrsticka, hur långsamt hon
slocknar, hur hon ryker och förpestar med sin sura brandlukt! Varför
inte hellre med en enda liten rörelse av handen trycka benne djupt
ned, hastigt, utan väntan... så att hon kommer ännu klart glödande i
mullen...

Soldaterna förstodo honom icke utan svarade endast:

- Måtte aldrig något ont hända vår älskade herre och konung!

Han tog ett par steg för att följa dem, men Ljusastaksbjörken sträckte
besvärjande sina grenar over honom, och ban förblev stående och talade
vid sig själv.

- Vem tänker på ont? Tolle Arasson fattar musköten, han den föraktade,
den utstötte, som fått gå från gård till gård och tigga nådebröd. Han
fattar musköten och lägger fingret på trycket. Det skottet skall ropa
hela folk till försoning. Qm än alla Fredriksstens kanoner den natten
dundra, ingen skall bora dem. Soldaterna skola tycka, att det är så
tyst som på en avlägsen och frusen fjällsjö. De skola bara höra det
enda skottet. Det skall genljuda från natt till natt, från dag till
dag så länge människor leva på jorden. När jag uppgrävt de femtio
dukaterna, skall jag gå fram till generalerna och kasta alla
guldslantarna över deras hattar och peruker och säga: Fram med
handklovarna, go herrar! Där ha ni drickspengar för omaket. Töm min
skål ii äkta rin! Det är jag, som har skjutit Hans kongliga majestät!
Om er skall ingen tala, men så länge hans namn lever, så länge
lever mitt. - Och så bli handklovarna bopskruvade. Jag blir aatt på
bodelskärran och åker Götgatan uppfar ii Stockholm, men det skall inte
finnas ett fonster, en trappsten, ett tak där det inte skall vara
svart av nyfikna, som vilja se Tolle Arasson. Och på herrgårdarna, där
jag fick spisa vid köksbordet, och ii prastgårdarna, där jag fick buga
för en tallrik olsupa, där skall det heta: ii den stolen satt Tolle
Arasson, ur den pipan rökte Tolle Arasson, på det låsvredet holl han
det finger, som tryckte av skottet.  - Studenterna ii Uppsala, de
högmodiga, de falska vännerna, som till sist höllo sig för goda att
vilja hysa mig över en regnig natt... de skola åldras, de skola vitna
över hjassan, men aldrig skola de trottna att säga: Vi kande Tolle
Arasson, vi kallade honom du.  - Så skall det komma att gå. Och så
ofta en resvagn åker in mot Stockholms stad, skall den ene herren peka
genom fonstret och säga: Där ar galgbacken!  - Det kan ligga hundra
avlivade ii den åkern, men han skall endast säga: Där ligger Tolle
Arasson, den eländige uslingen! - Och då svarar den andra herren: Den
folkbefriaren!

Tolle Arasson hdjde armen för att stodja sig, men ii samma stund han
lade handen mot björkstammens slata kalla naver, ryckte han den
tillbaka med ett kvåvt rop av fasa.

Soldaterna stannade och vände sig. Han vinkade åt dem att gå och
följde efter dem, men han hade bleknat av som en död man.

Konungen hade låtit bygga sig en bradbydda vid löpgraven framför
fästningen på bergåsen, och en säng, ett bord och en stol blevo
ditflyttade.  Inga soldater posterade vid dorren med laddade musköter,
och den vakthavande adjutanten blev ofta bortskickad ii olika
ärenden. Konungen övervann till och med sin forna skygghet för nattens
ensamhet och tillät icke längre någon page att sova bredvid
bädden. Trött av dagens mödor, somnade han ibland ute på vallen mitt
för fiendens kanoner och de ii löpgraven arbetande soldaterna. Vem som
helst skulle ii mörkret kunnat smyga sig fram och med en varjstöt
släcka hans liv. De sömnlösa och ångestfulla nätterna ii Ukraina efter
motgångens första krossande slag kvarstodo endast som ärr ii vecken
mellan hans ogonbryn. Hade han ej härdat sin sjal ii olyckor, liksom
sin kroPp ii strapatserl Han grubblade aldrig en minut på faran, men
han visste, att hon narmre än någonsin hängde sitt tunga moln över
hans huvud, och detta fyllde honom med en försvunnen ungdoms trygga
ro. Hans röst hade hårdnat, men det befallande lugnet tände sin
föryngrande glans ii hans ögon. Allt, allt, vad elände och undergång
gomde av mörker, reste sig omkring bonom, och stodd mot sin enpåk och
ofta otåligt bannande, ledde han soldaternas arbete.

Stundvis betraktade han himmelen och uppletade de stjarnbilder, som
han kände, men när dimman bredde sig och morkret fbll djupare, slot
han ibland ögonen och räknade på fingrarna:
Trehundra... trehundraåttiofem... nittio... nittiofyra . . . fyra
hundra tusen riksdaler!  - Månn Gjörtzen verkligen skulle kunna driva
upp så mycket till december. Hur skulle väl hären annars hållas i
stånd? Och månn Gjörtzen redan inom två dagar skulle anlända? Var det
icke hans väntade ankomst som spred sadan oro ii lägret? Vad var dock
nu att göra därat? Konungen kände inga skrupler, ty han hade blivit en
stigman, som föraktade penningar och egendom. Hade icke de svenske
kallat honom en galning och sträckt handen efter hans krona? Na väl,
det förlät han dem, sedan han hade givit dem svar, men till det
yttersta ville han hålla dem samman, om än gård och grund skulle
brinna. Var det icke värvet, var det icke gudsbudet, som han ii sin
själ besvurit? Det var ickc nu en tid för maklingar, som helst lage
hemma ii lucksängen. Och Gjörtzens plakat, som på var sockenstuga lät
hans konungsliga namn pråla under meneder om fred och undersatars
bästa? Var under sina fälttåg hade han väl sett förstarna ii nodens
timme handla annorlunda? Och ändå, hade de icke kallats visa och goda,
så framt de Iyckats? När stormen var över, ville han hålla räfst och
ställa till rätta. Stränghet hade han befallt, aldrig medveten
orättradighet. Nu gällde det att erövra fästningen Fredrikssten, som
framför honom på fjällasen med sina grå murar och de vassa hörnen
stängde vägen uppat Norge. Var icke utanverket Gyldenlöw redan taget
med värjan ii hand?

- Med värjan ii hand? Han slöt ögonen som han ofta brukade, då han var
osedd, och upprepade sakta orden. De mena att jag frestar dig, evige,
underlige Gud, heltga andn, min fägnad, min glädje, min
vederkvickelse. Alltid säga de: stanna på halva vägen, där vi stanna,
annars frestar du; sätt dig ned, där vi tröttna, annars kalla vi dig
icke längre vår Gideon. - Du, som är skiljedomaren, inför dig ödmjukar
jag mig ii min nöd, jag förkrossade syndare. Har jag nu gått vill på
jorden, slå mig då död nedl

- Konungen har somnat på sin post, sade soldaterna, när de sågo honom
med huvudet sänkt och hatten neddragen.

Han hörde dem och såg upp och svarade:

- Icke ännu!

Första söndagen ii adventet steg konungen till häst och red genom
dimman ned till möllerstugan ii Tistedalen. Han var tung till sinnes
och för att övermanna sitt svårmod satte han sig på bänken vid
spiselelden och genomögnade sina papper. Det var suppliker och gamla
brev och bverkorsade räkenskaper, ända från vistelsen ii Lund. Hans
ögon stannade slutligen på två halvark, som voro hopfästa med en
mässingsnål och fulaskrivna med hans egen svårtydda handstil. Han
läste.

- Anthropologia Physica. Alla levandes naturliga drift är det, som
kallas Passion, eller Vällusts åtnjutande. Vällust är av tvennehanda
slag, nämligen Själens och Kropsens vällust. Själens vällust kallas
den, varuti kroppen ingen del hava kan.  Men Kropsens vällust kallas
den, vilken Kroppen tillika med Själen känner... De Tre Delarna utav
Kroppen äro: Den materialiske skapnaden, varigenom Kroppens Figur med
sina yttre och inre delnr formeras; Den flytande Materien, som består
av Blodet med vad därtill hörer; Den materialiske Spiritus eller
Anden, såsom de aldrafinaste delar av det materialiska väsendet, är
kraften och levnaden uti själva blodet och undfar levnaden och känslan
av den levande anden eller Själen samt verkar densamma uti hela
Kroppen. Denna förgås ock av sig själv, så snart någon kropp eller lem
bortdör... Ordsaken, varföre Själen utav alla bägge huvudvållusterne
är delaktig och at kroppen endast och allenast känner de kötsliga
vällusterne, är denna, at levnaden är egenteligen en egenskap utav
Själen, vilken kroppen, som ii sig själv är ett dött väsende, genom
Själens verkan undfår... Dct, som gemenligen under namn av fem Sinnen
bliver räknat, består allenast uti et, som kallas Känsel och är en
verkan utav Själera, vilken, efter vars och ens Kropps och des
skapnads beskaffenhet, sig på femhanda sätt framter...

Han steg upp från bänken och fattade den inträdande fältmarskalken
Mörner vid bältet.

- Vore Mörner inte en lika slät filosof som han är god hushållare,
skulle han här få en hård nöt att knäcka. Nej, läs inte det skrivna...
det är bara nagot lappri, som jag satte ihop en afton där nere i
Lund. Alltid märker jag, att när jag efter någon tid aterser en
tankebyggnad, som jag prövat att uppresa, får jag lust att förkläda
mig till fiende och själv storma min egen redutt.  Månn tankens nöje
ligger ii själva fäktningen?

Mörner svarade:

- Ers majestät är en svår envigsman ii de lärda disputationer, och
aldrig hör jag min nådig herre så vältalig som ii sådana fejder, men
jag kan inte som salig Grothuscn bjuda spetsen.

Han slet upp sin rock med hetta och räckte konungen några förseglade
brev.

- Betänk, majestät, också den lumpnaste angivelse kan vara sann och
för åratal slå dödmannen lien ur handen.

Konungen kände på förhand dessa skrivelser, som med präntade
tryckbokstäver och utan underskrift svärtade hans närmaste och
förutspådde en bråd död. Hotetsen om död ängslade honom icke mer än
vinet av en kuta. Hade han icke ända sedan gosseåren snart sagt varje
morgon vaknat beredd att innan mörkningen ligga bland de stupade på
fältet. Han kastade de tre breven obrutna ii elden, ett efter ett, och
stod ii den låga möllerstugan så lugn, som hade hans sista här av
trötta och utsvultna ynglingar medfört alla Europas kronor på en
trossvagn.

- Svara mig uppriktigtl sade han efter någon tystnad. På hur många kan
jag ännu lita... jag menar inte ii en träffning... men om allt går oss
emot?

- Måste jag svara? Ar det befallning?

- Ja, på hur många kan jag ännu lita?

- På inga!

Trummorna mullrade utanför stugan, där tropparna uppmarscherade till
gudstjänst, och Hultman inträdde sägande:

 lo raARoLlraERNA

- Jag får ödmjukt anmala att högmassan nu skall begynna. Dagens text
handlar om vår Herres Jesu Kristi inridande ii lerusalem.

Konungen avtvattade nu allt sot från ansikte och händer samt påtog
alldeles nya klader av blått tyg och nya gula älgskinnshandskar. Under
det att hans hår pudrades av Hultman, så att det blev vitt som en
gubbes, stodde han ena foten på veden ii spiseln och sade helt sakta
liksom mest för sig själv:

- Den texten är mig ganska kär . . . Men folket utbredde sina kläder
på vagen och andra skuro kvistar av traden och strödde på vägen. Och
folket, både dc som gingo före honom och de som foljde efter, ropade
och sade: Hosianna Davids son! Valsignad vare han som kommer ii Herrans
namn!  Hosianna ii hdjden!

- Ja, ja, nådigaste herre, svarade Hultman nästan viskande, så lära
ock de heliga ropa, var gång en råttskaffens hjälte av gudi rider in i
det himmelska Salem.

Då vände sig konungen från elden och steg ut till tropparna. Med
huvudet blottat stälPde han sig under Ljusastaksbjörken. Soldaterna,
som vant sig att alska hans enpåk och flackade dräkt, kände knappast
igen honom.

Hela dagen stannade han ii lägret, och först efter aftonsången, när
dimman började sjunka, red han på sin häst Englandaren uppåt skogsåsen
till brädhyddan vid lopgravarna.

Tolle Arasson arbetade med sina knektar ii den yttersta graven. Anförda
av fransmannen Maigret kröpo svenskarna framåt med sina spadar, och
steg efter steg rullade de risknippen och skanskorgar framför sig till
värn mot kulorna från fastningen. Genljudet av fiendens eld dundrade i
fjället som slammer av riglar och bommar, som klubbslag på järnportar
till underjordiska häkten och valv.

För att kunna rikta sina skott och skydda sig mot överrumpling utsatte
besättningen långa stänger med brinnande beckkransar, och de
kringslungade Ijuskulorna kastade sitt pldtsliga sken dver
hallarna. Eld och rök sprutade från Fredriksstens fästningsmurar, och
ovan svenskarnas torvbelagda vall igenkände Tolle Arasson konungens
stora hatt och lilla huvud.

Dold ii skuggan nere ii graven ryckte han till sig en stupad kamrats
musköt och gick hukad ett stycke tillbaka mot jordvaüen. Först nar han
kommit så nära, att han kunde höra konungens ord till de officerare,
som stodo ii graven på andra sidan vallen, stannade han.

- Förunderligt!tanktehan. Häriapprocherna stupa nastan var natt en
mängd soldater... Varav kommer då den makten att kunna tvinga
hundratals människor att här stanna och falla utan att de våga
tillropa varandra de enkla tre orden: Vi Iyda icke!...

Han ville knäfalla och bedja himmelen om tillgift och intala sig
själv, att hans gärning vore rättfärdig, men han förmådde det
icke. Han visste aldrig vad han själv ville, och om ett barn hade
ropat till honom att kasta musköten, skulle han ha Iytt och berömt
rådet. Men ingen tilltalade honom och ingen sag honom, och han
fruktade endast att töva, att förlänga sin egen ångesffulla ovisshet.
Han spände hanen. Han lade musköten till ögat.  Han siktade mot den,
för vilken han sett sina landsmän undergivet falla och förblöda - men
fingret låg darrande och lamt på trycket.

Steg närmade sig. Det var den gråhårige Hultman, som ii knäppskor och
vita strumpor och med hatten vördnadsfullt stucken ii armvecket kom
över hällarna mitt bland de susande styckekulorna.  Framför sig bar
han den med en servett täckta bleckskål, som innehöll konungens
kvällsvard. Så snart han kommit upp på vallen, bredde han servetten
över hatten och ställde sedan skålen ovanpå samt bjöd konungen, som
spisade stående och allt emellanåt grep trotjänaren i
rockknappen. Tolle Arasson sänkte musköten och hörde honom säga:

- Hultman begynner bli lika stel ii gången som Brandklipparen var på
sina sista dagar. . . Men ingen har trofastare följt mig vart det
burit, och därför utnämner jag honom på stället till köksmästare. Det
blir med åren allt färre kvar av de gamla från fordom...

- Gud, barmhärtige Gud! mumlade Tolle Arasson och vaggade fram och
tillbaka med musköten ii famnen.

Han såg hur Hultman åter gick sin färde ii kulregnet, och konungen
lutade sig över vallen med kinden stödd mot vänstra handen. Månen, som
stod ii sitt fylle, höjde sig nu klar och stor ovan tallskogen.

Svenska, tyska, italienska och franska officerare samtalade ii narheten
på sina olika tungomål och rådslogo om hur de skulle kunna locka
konungen ned från hans blottställda plafs. Maigret, som nu också
kommit till, drog honom sakta ii krppan och sade:

- Detta är inte ett ställe för ers majestät...  Kartescher och
muskötkulor ha ej mer aktning för en konung än för ringaste knekt.

Då Iyfte åtcr Tolle Arasson musköten ii sina båda händer.

Han kastade den ii marken, så att skottet brann av och knallen dog bort
i braket från fiendens eld.

- Aldrig, stammade han. Aldrig! En svenskfödd man kan det aldrig,
vintade ock femtio dukater under var björk ii Norge! Hellre då
desertera eller själv stupa! Vad frågar jag efter dukaterna . . Det
var hans ii iv jag ville taga . . . och jag förmår det inte! Jag skulle
först kunna dct, om jag blundade. Finns här ingen främmande storskytt,
som kan skjuta en konung blundande?

Tolle Arasson märkte icke, att månen redan sken in ii graven och
sträckte hans egen skugga med de trinda lemmarna och de leende
gossekinderna högt upp på vallens sluttning.

- Vad gör du här, min gosse? frågade konungen. Gå på framåt, rätt
framåt mot fienden!

Tolle Arasson spratt till och vände på klacken och begynte marschera
framåt mot fästningen.  Bakom sig hörde han ännu officerarna uppmana
konungen att stiga ned.

Konungen svarade dem:

- Frukta intet!

Då grep Tolle Arasson om hatthörnen utan att längre veta vad han
gjorde och begynte springa över skanskorgar och risknippen rätt framåt
mot fienden, endast framåt. Många svenska soldater, vilka sågo honom,
reste sig för att följa efter och desertera. Han stannade och slog åt
dem med handen, och för var gång han vände sig, igenkände han konungen
på vallen. Varför fattade han då icke en spade och begynte gräva. Det
var väl dock så konungen hade menat. ii stället sprang han allt
häftigare och blindare, och till sist visste hsn icke längre, om han
gjorde detta för att Iyda eller för att desertera. Han tog skydd bakom
stubbar och ii skrevor, men alltjämt kom han närmare fästningen. Hans
mjuka lemmar blödde redan ur tre sår, men han aktade icke på de varma
dropparna, som runno ned under handsken, utan uppläste böner och
psaimer och kallade sig en evigt förtappad ogärningsman, som ruvat på
att sälja sin själ.

Han kom till ett sönderskjutet utanverk av ringa storlek och som
tycktes övergivet, men när han hörde röster av norska soldater, gömde
han sig inne mellan skanskorgarna.

Några steg från honom stod ett fältstycke på trasiga hjul, brunr&tt av
rost och med mynningen mot konungens vall. Det var laddat med grus och
gammalt järnskrot. Där funnos anfrätta muskötkulor, som hundra år
tillbaka ii tiden en drucken kapare likgiltigt stöpt ii sin kulsax,
medan han gnolade en liderlig visa för sin frilla. Där funnos
snedvridna nycklar och spikar, som länge sedan fallit ur en bondes
lada, och innerst låg där en hopböjd kläpp, som en gång på det soliga
högfjället klingat ii koskällan vid jäntornas vallrop.

Långa sönderrivna moln ilade vita över manen, och Tolle Arasson lag
inne mellan skanskorgarna, blödande och med knäppta händer.

himmelen står vidöppen och Gud betraktar jorden ii så djupa tankar, att
människorna känna hans blick. De må fly undan... de ma fördölja sig...
de må vara uslingar som jag eller härars ledare, de förnimma ändock
hanb blick... En hjälte... vad är en hjälte? Det är ståndaktighet
intill det sista, ståndaktigbet mot vedersakare, mot vänner. Men du
där ovan, du är både din och människors hämnare, och när din miskunds
timglas är utrunnet, höjer du ii allmakt ditt finger, och hjälten lutar
sitt huvud mot mullen... och ligger försonad...

Tolle Arasson böjde den närmsta skanskorgens vidjor åt sidan och han
hörde den norska konstapeln tala med soldaterna.

- Gossar, det båtar till intet att längre spilla manskap och artilleri
på detta skansverk, men efter det gamla fältstycket är för bräckligt
att släpas härifrån, har kommendanten befallt mig att fyra av, innan
vi gå. Alltid kan väl ändå det skottet vålla de svenske någon skada,
så framt pjäsen inte springer ii bitar.

Medan han talade, lade han försiktigt luntan på fältstycket, och följd
av shla min atervände han sedan mot fästningen med snabba steg - och
sjungande.

Tolle Arasson följde med ögat luntans gulaktiga flamma, som ringlade
sig allt närmare mot fänghålet. Han stötte undan risknippen och
jordsäckar för att bryta sig fram och rycka bort luntan, och han
talade högt som till natten.

- Jag ville döda den mannen... och nu vill jag fralsa honom, bara
därför att jag nyss har sett honom och hört honom tala! Så gör han oss
då alla med en blick till sina tjänare! Mitt vett slocknar och jag kan
inte längre tänka.

Han högg ii sär vidjorna med knuten hand, men pålverket stängde honom
ute, och hela tiden såg han lågan vid fänghålet. Ibland tynade hon
bort och var nära att blåsas ut, men slog sedan åter ii höjden, klar
och stor.

Det var ett tecken, menade Tolle Arasson, att människorna ej mer den
natten skulle pröva att handla, och han steg ned ii klyftorna, som
stupade mot dalen och de svarta skorstenspiporna ii det avbrända
Fredrikshall. Annu på avstånd sag han lågan. Klar brann hon långt
borta mellan skanskorgarna, men han steg allt djupare ned bakom
hällarna. Då hörde han knallen av skottet, och klippan darrade.

Hans krafter voro tömda, och hans förstånd omtöcknades. Han mindes
icke längre varför han gått mot fienden. Han fruktade endast dunkelt
att bli sedd och gripen. Han stirrade upp ii natten, och likt Asa -
Tors vagnar rullade fästningens åskor över fjället.

Han visste icke hur länge han vacklade kring bland enbuskarna och icke
vart han gick. Till sist förnam han steg av tunga järnskodda stövlar
och hörde grus och stenar rasa. Tolv soldatcr av gardet kommo ii den
branta backen med en bår.

Han höll sig stilla bakom enarna och väntade.  På båren låg en fallen,
omhöljd ii två simpla soldatkappor och med en vit lockperuk
sammandragen över ansiktet undcr den ii pannan nedtryckta galonerade
hatten.

- Vem är den stupade? viskade han så lågmält, att löjtnant Carlberg,
som framtill stödde bårens hällande sida, ingenting förmärkte.

- Löjtnanten säger, att det är en käck officer, svarade den eftersta
bäraren, men då han därvid vände på huvudet för att betrakta den
ensamme nattströvaren, snavade han och segnade på knä under bördan.

Den lånade peruken och hatten halkade från den dödes huvud, så att
månljuset klart föll på ansiktet med den genomskjutna tinningen.

- Konungen! Vår store, älskade konung!  sorlade bärarna och ville
nedsätta båren.

Den fruktade, som nyss blivit tillviskad, att han på inga längre kunde
sig förlita, låg där avväpnad, och gamla krigsmän, nedsölade av ler
och sot, vredo sina frostbitna, grova händer över hans lik och kvidde
och stönade:

- Vår store, vår älskade konung!

Löjtnanten måste hota dem med hårt tilltal för att de skulle tystna
och icke genom sin jämmer förråda, vad som skett.

Tungt och långsamt buro de konungen åter vidare på samma ohyvlade bår,
där han under de föregående nätterna sett så mången namnlds och redan
förgäten soldat, vilken Iytt hans vilja och dött.

Midnatt var redan liden, när båren nedsattes på en dppen gräsplan
mellan stugorna ii Tistedalens öde by. Sedan bärarna fått tre nödmynt i
drickspengar, avlägsnade de sig alla. Officeren blev kvar, och
grubblande och högt suckande, satte han sig på den ena
bårskalmen. Salvorna gingo ännu ii Ijärran på skogsåsen, men annars var
allt tyst, och kvarnhjulet nere vid älven stod stilla. Alla rutor voro
mörka, och samma iullmåne, som Iyst den förklädde ryttaren genom
Stralsunds stadsport och till det dystra handgemänget på Rugen, sken i
natt över det gräs, där en ensam krigare vakade hos sin fallne konung.

Steg för steg hade Tolle Arasson smugit sig efter och stannade först
tätt invid gräsplanen under Ljusastaksbjörkens orörligt nedhängande
kvistar.  Halvhögt talande för sig själv gick han runt den vita
stammen ii allt trängre varv och skakade över tuvorna de stora
dropparna fran sin sårade arm för att besvärja till evärdelig sömn och
förgätenhet dc onda dukater, som dir lågo nedmyllade.

- Sova, sova ii förbannelse!... Varför röras intc trummorna? Den star
så ensligt den båren där borta. Inga kvinnor gråta där, inga barn,
inga förtrogna vänner. Ack, du måne, som kom och gick och beskådade så
mycket, aldrig skall jag se dig över en svensk skog utan att minnas
den båren!

ttan ryckte lill sig den yxa som satt ii en av grenarna och som han
några aftnar förut visat soldaterna. TrafJisorna stänkte, och hans
hugg mot Ljusastaksbjörkens stam Ijödo vida genom stillheten.

Så hejdade han åter sin hand, och en ny glimt av förståndets Ijus drog
genom hans själ.

- Allsvåldige, hämnande Gud! Han, inför vilken löndråpare kastade sina
vapen, han, som leende mdtte otaliga dodar, han faller stilla som ett
trampat ax vid vägen, då du fyllt hans ödens mått. Han stupar nära nog
i ensamhet en natt på vallen likt en ringa knekt på sin post. Han dör
för kulan från ett utdömt och förrostat fältstycke, på vilket några
soldater, likgiltigt och sjungande, kastat sin
lunta. Eller... varifrån kom väl på ditt bud den kulan? Vad vet jag,
en simpel man ... Jag vet bara vad jag nyss bevittnat och därför måste
tro... Men det var så många främmande rbster dår uppe ii mörkret.

Alltjämt satt officeren på bårskalmen hos den ii soldatkapporna
omhöljde dbde, och allt tröttare follo ii nattens ro yxans hugg mot
björkens tjocka stam. När slutligen trädet störtade, satte sig den
okände vedhuggaren tyst på stammen.

Timmarna blevo långa. Det led redan mot morgonen, när ett par
efterskickade tjänare närmade sig för att bära in sin stupade
herre. Mellan dem gick en kapten med konungens värja och berittade,
att handen ii dödsögonblicket så häftigt omfattat fästet, att klingan
till hälften dragits ur skidan.

Lyssnande till vart ord böjde Tolle Arasson Ljusastaksbjörkens grenar
åt sidan.

- Den värjan... frågade hnn sig. Var det cn förhärdad, en ii förtid
grånad gubbe, som drog den värjan mot minnet av den Ijusens förste,
som en gång bar hans namn? Eller månne...

Han steg fram rätt ii kaptenens väg och viskade kvävt:

- Den värjan... mot vem drogs den värjan?  Uuder mina blodiga
korporalskläder står en jämlike, en kanske kunnigare man in l, fast
djupt sJunken inför manniskor. Visa mig däriör inte bort, utan svara
av barmhärtighet.

- Min vän, jag förstår inte din fråga.

- Mot vem, säger jag? Mot vem drogs den värjan? . . . Jag vet det nu
själv. Mot vem, spörjer jag? Mot alla! Ar inte det svaret oss nog? Är
det inte så en hjälte måste db?... Han trodde.  Han trodde på sitt
värvs rättfärdighet... Sådana trotsare förlåter Gud, Herren... Sådana
trotsare iörlåta till och med människorna!

TAGA GJoRTZEN.


Att taga Gjörtzen blev nu som att mota räven ii spelet, men arvprinsen
av Hessen hade ii högkvarteret en oöverträfflig lakej, som hette
Pihlgren och som efteråt på gamla dagar ofta brukade berätta, hur det
tillgick. Ännu många år efter Pihlgrens fromma och ii allo uppbyggliga
död förvarader på en av Värmlands prastgårdar en gammal handskrift,
dsr allt noga stod upptecknat och beskrivet. Ingen visste rätt,
varifrån handskriften kommit, men prosten läste flitigt ii de gulnade
papperen, och han brukade berätta följande.

Den natten då konungen blev skjuten, satt arvprinsen av Hessen till
bords med några officerare ii Torpum. Fransosen Siquier steg då in och
viskade ii brat på prinsen, och prinsen visknde ii örat på den, som satt
honom näst intill, och då dc hade viskat, fällde prinsen gaffel och
kniv.  Sedan befallde han fram en häst och en lakej.  Pihlgren, som
den natten hade vakt hos prinsen, inlade då med stor hast hans kappa i
sadelsäcken och red bakom prinsen och officcrarna till approchen, där
konungen låg fallen.

Båren hade nyss blivit hämtld, och prinsen befallde ofiiccrarna att
Iyfta den glorwurdige herren på båren, men så hårt hade den
oförliknelige hjältcn ii dödsögonblicket fattat om huggvärjans
handkavle, att generalerna hade stor möda att uppbryta fingrarna. Då
de svenske herrarne äntligen hade avväpnat den store döde och
bemäktigat sig det svärd, som ban så motsträvigt ville lämna if rån
sig, blev hans hand länge kvarliggande ii deras, och menade då alla,
som stodo däromkring, att Gud sJalv ii den stunden beseglade det
handslaget till evigt.

Så snart nu båren blev förd undan, sammankallade prinsen officerarna
till krigsråd vid det ställe, där konungen hade stupat, och runt
platsen stodo pa något avstånd trettio soldater med eldsbloss.

Bomgarten, som då var överste vid adelsfanan samt kammarherre, gick
slutligen avsides merl överstelöjtnant Björnschiöld och under hela
tiden betraktade han Pihlgren förstulet. Därefter kom Björnschiöld
till Pihlgren och berömde dennes kloka förstånd och många färdigheter
samt anmodade honom ii prinsens namn att medfolja på en långritt, om
vilken han först skulle få veta besked, när de val voro på viigen.

Pihlgren blev ganska undersam, men när han om morgonen red i
Bomgartens och Bjdrnschiölds medfölje sade de till honom: Nu skola vi
åstad att tag lgjörtzen!

Då gäller det, svarade Pihlgren, att vara kvick både ii tungan och
handen, men vad på mig ankommer, skall jag redligt göra min tjänst,
det veta nog herrarna. Var är då den syndarn?

Sade de: Han lärer inte vara långt borta, men hinner han fram till
Tistedal, så anställer han ett vackert spektakel.

När de hade färdats vägarna framåt ii ännu en natt och en dag, mötte de
vid femtiden ii skymningen Gjörtzen, som kom ridande med röd kappa på
Raballse gärde.

När Pihlgren pekade åt gärdet, gjorde Bomgarten och Björnschiöld narr
av honom och ropade honom lusteligen ii örat: Menar han, att den stora
herren lärer rida?

Men Pihlgren svarade: Ta mig fan är det inte Gjörtzen! Jag känner nog
igen hans betjänt Petter Berg, som rider bredvid och som är min
redlige gamle vän och dubror.

Då de nu kommo närmare och märkte att Pihlgren talat sanning, steg
Bomgarten ur sadeln och beneventerade hans excellens ganska odmjukt
samt försäkrade honom att hans majestät aldrig befunnit sig bättre än
just nu.

Och vart ärnar ni nu styra? sporde Gjörtzen.

Bomgarten, som hatade Gjörtzen för allt det onda han gjort honom,
bugade sig med stor munterhet allt djupare och djupare, så att han
skrapade med den avlyfta hatten mot vägen. Därvid slog han llpp en
behändig lögn. Jag skall resa till Göteborg och köpa stövlar åt mitt
regemente, sade han.

Gjörtzen vände sig nu till Björnschiöld, med vilkens tyska hustru han
var ii cousinage: Och ni kusin?

Bjornschiöld blev röd ii pannan men grep modigt fatt ii första bästa
osanning: Jo, jag skall till Göteborg angående ett strandat skepp, på
vilket arvprinsen hade saker.

Bomgarten begynte nu åter skrapa och buga och var så glad, att det
sken om ögonen, och så slog han upp en ny lögn: Det besynnerliga är
att vi just nu måste vända. Vi skola bara först skafla oss friska
hästar ii Raballse. Kanske är det fråga om någon stormning. Arvprinsen
har skickat den här enfaldiga lakejen efter oss och befallt oss att
komma tillbaka.

När han talade på det sättet, klippte han med ögat åt Pihlgren, som
han ii hjärtat höll för en lika rättskaffens som knepig karl och mer
värd än tio andra. Hade han inte fått en så förslagen lakej ii sitt
medfölje, skulle kanske Gjörtzen gått lös och ledig än ii dag, och ho
kan veta, om ej den gudsförnekaren, som var så hemma ii både svartkonst
och varjehanda förbjudna ting, sedan förstått att uttänja sitt usla
och syndiga leverne, så att han varken avfallit med åren eller gått
hädan. Det var därför visserligen Guds mening, att Pihlgren var till
reds, fast den lön han sedan fick hette otack.

Därför att Pihlgren var dubror med Petter Berg var han dock nära att
rida fram och ärligen förråda alltsamman, men på en kort stund fick
han höra så många osanningar, att han måtte le vid sig själv, och
snart blev han lika tokig som de andra.

Dc vågade icke angripa Gjortzen strax på öppna gärdet, men han
tillsporde dem med mycken förbindlighet: Var tänka ni taga
nattkvarter, go' herrar? Vill ni inte komma efter tiD Tanums prostgård
och spisa aftonmål med mig?

Det var vatten på deras kvarn, och de tackade av falskt hjärta och
tryckte händerna för bröstet, men sinsemellan menade de, att de nog
skulle bli gäster som visste att taga för sig av det bästa inkråmet i
gåsen.

Gjörtzen red nu förut till Tanums prostgård, men en kornett och en
adjutant följde ii smyg ett stycke bakefter för att akta på, att han
höll den väg han sagt och icke vek av åt Glommen, ty då skulle de
skjuta honom en kula genom huvudet. Bomgarten och Björnschiöld
Iröjdade sig emellertid åt den goda vändning saken tagit, oaktat de
icke ii Raballse gästgivaregård kunde lå några Iriska hästar, ty alla
voro uppbådade att forsla Gjörtzens myckna bagage. Ensamt Pihlgren
förstod att behändigt förskaffa sig en häst, som stått ii spiltan ii tre
dygn.  Han talade nämligen med pigan och ställde sig så som ville han
locka henne utom husknuten för att glamma med henne, och då hon icke
kunde motsta ett sådant anbud utan följde honom ut ii regnet, blev han
med ens helt allvarlig och lovade henne er, vacker penning, om hon
genast kunde få fatt ii en utvilad häst.

Bomgarten och Björnschiöld blevo svåra häpna, när de sågo hur Pihlgren
kom ledandes med en bläs, som var så kry, att han stegrade och fnyste,
men de voro nu så uppspelta, att de genast befallde Pihlgren att
spränga åstad förut till prostgården och där ii all tysthet bcdja
kyrkoherden om en kammare med eld på spisen och Ijus på bordet.

Det var kallt och hela natten föll ett stritt regn. När Pihlgren kom
till prostgården, där Gjörtzen tagit kvarter, påträffade ban kornetten
och adjutanten, som höllo sig dolda ii det mörka vagnslidret. De trodde
icke sina egna ögon, när de sågo hans travare, som ännu var så yster,
att de knappt kunde hålla den, och de rosade Pihlgren och gladdes att
ha med sig en så skicklig lakej.

Det dröjde länge om innan de andra hunno efter på sina utridna
kampar. De ställde med tysthet in alla hästarna ii vagnslidret, så att
ingen på gården skulle bli dem varse. Det Iyste ii alla fönster, men
utomkring radde djupt mörker, och innan de gingo upp på kammaren, som
Piblgren med mycken försiktighet beställt ii sidobyggningen, togo de
med sig var och en sina pistoler.

De voro genomvåta ända in på skjortan men så heta att de icke märkte
det, och när de viskande och sakta stego in på kammaren, sade
Bomgarten till prosten: Det ar vårt ärenrte att vi vilja här arrestera
Gjörtzen, ty nu är konung Karl dödsk juten.

Prosten, som var en liten smal man med det blidaste ansikte och glest
vitt hår, gick ett slag över de granrisade golvtiljorna och strök och
makade på kalotten: Gud välsigne herr översten, sade han, som vill
stäcka den elake landsplågarens stora makt och myndighet. Han är en
Akitofel och ho vet om icke djävulcn själv för att pa spott härma en
upphöjd förebild tagit mänsklig kroppslighet ii hans person och på så
sätt ii afton sitter och spisar ii mitt eget oansenliga tjäll. Allt
sedan den förtappade uslingen kom ridandes ii regnet, brinner det och
dönar ii köksspisen, så att gnistorna stå ur skorstenen, men ändå är
det som kunde flamman inte värma pannorna utan vore alldeles iskall.

Bomgarten svarade då: Var trygger, min snälla prost! Ni skall nu
ställa era drängar med yxor under fönstren och sedan skall Pihlgren,
rom är en slugare persedel än vi alla tillsammanlagt, ii all stillhet
locka Gjörtzens betjänter hit in, cn efter en, tills vi ha dem alla
inom lås och vägg.

Pihlgren gick då sakta ut och fann ii en bod shl gamla vän och dubror
Petter Berg, som han ombad att följa med och taga ett hemligt brev
till lilla hertigen av Holsten. Berg, som ii boden hade något att
beställa med Gjörtzens många medförda kantiner, bjöd Pihlgren ett glas
gott vin och tackade för redlig och trogen vänskap allt från det de
varit små. Men när Berg kom in på kammaren och såg kornetten och
adjutanten med pistoler och blanka värjor innanför dörren, begynte han
grata och ropade: Aldrig hade jag trott Pihlgren OQ något sadant!

Under tiden visiterade Bomgarten Bergs fickor och hittade hundra
speciedukater, men då stackaren bedyrade att det endast var
drickespengar, som han mottagit, när han tjänade hos Feifen och bar
bort fullmakter, fick han l,ehålla dem mot villkor att bekännr vad han
annars hade sig bekant.

Jo, berättnde han d:i helt sakta och ängsligt, det är nog både fr:mskt
och ungerskt vin på några av kantinerna ii boden, men de andra äro
fyllda mcd Gjörtzens klingande pengar!

Då tvärstannade prosten mitt på golvet och slog hop sina hander, och
Bomgarten skakade på huvudet och knackade och trummade mot bordshörnet
och slutade icke att ropa: Vi få här en bättre fångst än vi någonsin
kunnat drömma!

Pihlgren gick nu tillbaka ut ii mörkret för att fiska efter flera med
samma lögn som nyss, och snart voro alla Gjörtzens lakejer instängda i
rummet, med undantag av kammartjänaren, som var inne hos sin
herre. Den hade Pihlgren värst att få på limstången, men han förlitade
på sin konst och ställde sig lurande utanför köksfönstret, som var åt
gården.

Det regnade så starkt att det susade och han såg hur pigan, som lagade
Gjörtzens mat, flyttade pannorna fram och åter på spisen utan att ens
kunna få de största flammorna att hetta som de skulle. Till all Iycka
kom kammartjänaren snart ut ii köket, men som han var mäkta förnäm i
alla siml vanor, förstod Pihlgren gott hur han skulle hantera honom
och gick ej längre fram än till den öppna köksdörren. Mein leiber
Herr, begynte han bugande, jag skulle demödigst spörja om han täcktes
vara så gunstig att folja mig över gården och tala några ord med
överste Bomgarten?

- Det regnar ju, svarade kammartjänaren.

Nu visste icke ens PiHgren vad han längre skulle slå upp för påfund
utan stod ute ii störtskuren och stirrade. Mein lieber Herr, sade han
slutligen, det är visst något om excellensens kantiner.

Då fick kammartjänaren med ens brått att följa honom över gården, men
när han kom på kammaren och såg de blanka värjorna, ville han vända
och för ut mot Pihlgren ii vrede. Nu brukade Pihlgren ej längre det
ordet ¯mein lieber Herr¯ utan gick honom in på livet och sade: Tig du
vackert stilla! Jag är en synnerligen rättskaffens människa och kanske
en ädlare, en bättre, en modigare... kanske också en klokare... ja, en
bättre tjänare har aldrig uppassat sin herre. Därmed jämnt!

En skrävlande dräng, det är vad du är! genmälte kammartjänaren.

aa, den karlen är odräglig att höra, sade prosten om Pihlgren.

Men Pihlgren hade icke velat skryta utan endast sagt det om sig ajälv
som var rätt och billigt, och Bomgarten, som sett vad han gick för,
han slog kammartjänaren med aviga handen på muDnen och sade högt, så
att alla hörde det: Pihlgren är en långt styvare karl än du, och står
du inte skont stilla, så bultar jag dina ben mora.  Och nu, go'
herrar! Håll noga vakt och uppsikt med dessa gynnare, så att ingen
slipper ut, medan vi andra gå till verket!

Pihlgren fdljde därefter Bomgarten och Björnschiöld över gården och de
sågo, hur det Iyste ii prostens stuga, där Gjörtzen satt allena. En blå
duk var upphängd för fönstret. Ljusskenet föll jamnt och stilla, och
ingen skugga rörde sig pa duken. Hela prostgället låg så tyst som hade
det redan varit sen natt, och det enda som hördes var ett sakta
slammer, när pigan ibland flyttade pannorna över de kalla lågorna.

Pihlgren betänkte de många underliga även tyrligheter, som han ii sina
dagar varit med om, och det syntes honom att detta sista var det
märkvärdigaste. Han kände först nu att kläderna voro genomvåta, och
all värmen försvann så hastigt ur hans kropp, att han började frysa
och hacka tänder.

När de kommo ii förstugan, stucko de värjan ii skidan och inträdde så
till Gjörtzen.

God afton, begynte Bomgarten.

Gjörtzen, som satt ii djupa tankar och med glasögon på, rörde endast
vid den granna nattmössan utan att avlyfta den. Det var eld ii spisen,
och på bordet brunno två vita vaxljus.

Bomgarten stod framför honom mitt på golvet: Jag tillsäger berr
geheimerådet arrestl - Vem?  mig? - Ija!

Gjörtzens ganska fagra och fina anlete skiftadc hy och han knäppte med
fingrarna och rörde läpparna: Nu är kung Karl död! Lever kungen ännu?

Svarade Bomgarten: När jag sist talade med honom, levde han.

Gjörtzen, som inte var mindre slug än själve Pihlgren, blev dock vid
att fraga och sporde: Har ni sett honom? Därtill svarade Bomgarten:
Jag Såe honom som ung, när han ii det erövrade Thorn, blyg och förlägen
i medgangen, satt med hatten ii handen.

Jag menar, sade Gjörtzen, när sag ni honom senasth Vartill Bomgarten
svarade: ii olyckans skymning, då han aldrig avtog hatten, om inte
någon gång inför den hungrande hären eller vid gudstjänst.

Gjörtzen utropade då aningsfullt: Död är de svenskes konung!

Bomgarten steg fram till bordet och knot ihop en stol röd
silkesnäsduk, full med skrifter, ii vilka Gjörtzen nyss läst, och
räckte dem till Pihlgren vid dörren. Emellertid sökte Björnschiöld
efter Glortzens värja och hittade den slutligen bakom honom vid
bänken, där han satt, och gav den åt Pihlgren.  Det var en värja med
stort infanterifäste av purt dukatguld.

Sa snart nu Gjörtzen reste sig från bänken, begynte Bomgarten visitera
hans kläder för att se om han hade några papper eller några
giftflaskor eller några sömnpulver åt vakten, ty han menade, att en
sådan fågel måste bursättas med stor försiKtighet, om den inte snart
igen skulle vara puts weg. Han vände ut och in på böxsäckarna, men
fann ingenting annat än ett pennknivsetui av guld och en utgammal
specieriksdaler samt en och en halv dukat. Men när Gjörtzen kom intill
spisen, rev han hastigt ett dokument fram ynder kläderna och kastade
det på elden, där det snart skulle ha blivit aska, om icke Pihlgren
med sådan brådska karat det ur glöden, att han bränt slna fingrar.

Stå, karll dundrade Bomgarten och nappade Gjörtzen ii axeln. Du är nu
inte langre den du varit haver. Du var min värsta förföljare i
Sveriges rike, men nu ar jag din mastare.

Gjortzen, som fick höra så ovanliga komplimenter, liksom bet ihop
tänderna och skiftade sin hy många gånger och sag stint på Bomgarten
med sitt enda öga. Prosten, som var värd ii huset, kom då på tröskeln,
och rörd av den förvandling som han fick bevittna, tilltalade han
Gjortzen med mild stämma: Eders excellens är en gudsförnekare och
aktar långt mer på sina hedniska filosofer an på de olyckliga
svenskarna, vilkas sinne kan liknas vid ett svärd, lagt över en oppen
bibel. Men ii olyckans stund tillkommer det varje kyrkans tjänare att
erbjuda sin tröst.

Gjörtzen ratade nu upp sig till sin fulla längd och stod belt stolt
medan han svarade: Tror jag inte på Gud, så tror jag dock på både
bibeln och svärdet! Ni hätske och enfaldige svenske, litet förstå ni
vad jag tror eller icke!

Sade prosten: Eders excellens har byggt på sin jordiska förstes nåd.

Svarade Gjdrtzen: Han som levat ii främmande land långt från era
dårskaper har hedrat mig med sin nåd. Vill ni predika, min rara prost,
så vänta till sdndagen! Manniskan är ii livet en vattenbläddra, ii döden
maskars föda.

Så har jag intet vidare att säga, menade prosten, utan vill endast
spörja om eders excellens gunstigt befaller, att maten nu skall tagas
in?

Bomgarten gick emellan och svarade helt kort ii Gjörtzens ställe: Ja,
jag är rätt hungrig. Låt strax bära in matenl

När anrättningarna, som väl kunnat anstå den störste konung, blivit
framdukade, satte sig Bomgarten och Björnschiöld till bords med
Gjörtzen, men de vågade icke låta honom begagna kniven utan skuro för
honom på tallriken. Det ordet excellens, som brukats på Raballse
gärde, hade Bomgarten nu glömt och frågade honom: Geheimerådet har väl
också något vin med sig?

Gjörtzen blev ganska bestört: Vin... Ja!  Både rött och gult? -
Både... Ja!

Bomgarten viskade till Pihlgren på finska, som ingen annan förstod,
att han skulle hämta in från boden ett par vinkantiner och även
kantinerna med Gjörtzens penningar, men högt sade han: Hämta nu in
rött vin och gult. Ett glas Volnay skall smaka förträffligt... och så
litet guldgult på konf ekten.

Prosten och Pihlgren hjälptes nu åt att Iyfta in de tunga och
sällsamma kantinerna. De ställde dem på golvet bredvid bordet och
Bomgarten vinkade åt Pihlgren: Kära Pihlgren, giv mig nu rätt ett gott
glas vin, ty jag behöver det ganska väl och har det ock väl förtjänt
isynnerhet ii dag! Och själv skall ni också taga er ett glas, kamrat,
för utan er vet jag knappt hur det gått.

Gjörtzen, som satt vid bordsändan utan gaffel och utan kniv, orkade
ingenting smaka, oaktat de bästa bitarna blevo förskurna på hans
tallrik. Då vinkade Bomgarten omigen Pihlgren från dörren: Kära
Pihlgren, kom nu hit och sätt er och spisa.  Ni kan vara lika hungrig
som jag, och jag vet, att ni inte fåft ett guds iån sedan ii Torpum. Va
ba?  Petit - sale åla choucroute, faller det inte munsjör ii smaken
kanske? Eller ett stycke kapun? Eller sviskontårta? A, det är
förträffiigt! En riktig liten fransyPk souper för utsvultna bussar som
vi här.  Inte på två år har jag ätit så väl. Si så, stå nu inte och
skrapa och krusa!

Jag får allra demödigst betacka mig för en så ofantlig ära, svarade
Pihlgren, som såg att Bomgarten talade på det sättet endast för att än
mer förödmjuka den högmodiga Gjörtzen. Att skryta eller komma med sött
beröm för egen del ligger ju platt intet för mitt sinne, men det vet
nog herr översten, att ii fråga om att skicka sig och veta vad sig bör
fblns ingen lakej på hela armen, ja, inte ii hela Sveriges rike, ja,
inte i...

Håll han snaggen, ärkepratare, och sittl skrek Bomgarten.

Då till och med Pihlgren nu blev hanterad på sådant sätt, fanns ej
annat än att Iyda, men han log förnöjt ii sitt sinne, ty han hade flera
gånger förr ii tiden passat upp på Gjörtzen och aldrig hade han drömt
att själv få sitta till bords med en sådan potentat.

Björnschiöld satt för cousinagets skull ii början något häpen och tyst,
men som ingen av dem hade fått något att förtära på två hela dagar,
åto de av den delikata maten så mycket de behövde och drucko snart av
hjärtans lust. Gjörtzen sade intet enda ord utan stirrade stint på
Pihlgren, som hade bundit ett kläde om den brända handen, men Pihlgren
lät det föga bekomma och visste mycket gott, hur han skulle sköta
gaffeln och kniven eller fatta om glaset.

iintligen gav Bomgarten omkring av konfekten och Gjörtzen tog två
eller tre bitar samt doppade den ena ii ett glas ungerskt vin, som stod
framför honom, men då han fick tuggan ii munnen, måste han åter lägga
ned henne på tallriken. Sedan drack han ut glaset till hälften. Det
var allt vad han förtärde den aftonen.

Bomgarten lät då Pihlgren slå upp den tyngsta av kantinerna och
fattade den ii händerna. Allra kärasfe herrar, sade han, vi få Inte
glömma att nu till sist tacka geheimerådet för denna fransyska och
utmärkta måltid. Det här är ett tungt vin, som ger stor mage och lätt
slår åt huvudet, men ii vårt utarmade och olyckliga land är det nu mer
högeligen sällsynt och lärer det visst vara geheimerådets favoritdryck
och dagliga husmedicin.

Under det han talade på det sättet, började han hälla upp, och alla de
blanka speciedukaterna runno ur kantinen ned ii glasen, så att det sken
och klang

Gjörtzen höll händerna under bordet utan att svara ett enda ord och
såg framför sig rätt ut ii mörkret mellan de båda vaxljusen. Vid
riörren stod ännu prosten kvar och gned och kramade sina fingrar, och
pigan, som hade hjälpt Gjörtzens kammartjänare att laga maten, stod
bakom honom ii förstugan med uppfästa kjorUar.

Men Björnschiöld blev då icke längre sittande, blek och tyst, utan
sprang upp och var röd ända till hårfästet. Han grep fast ii alla
glaseo och kastade deras Dllene innehåll tillbaka ii kantinen:
Förbannat vare det vinet! ropade han. Och förbannad var och en som
fått smak på en sådan drick!  Amen, amen, sade prosten.

Därmed reste sig alla från bordet, och prosten tog det ena vaxljusel
och Iyste Gjörtzen in ii kammaren, dår han skulle ligga. Efterst gick
Pihlgren med den kostbara värjan och med de ii silkesnäsduken inknutna
papperen.

Gjörtzen gick ganska förnäm men kastade peruken och västen på en
karmstol och ville sedan lägga sig ned med sina sporrstövlar i
prostens säng, som var bäddad med de skönaste sängkläder. Därför blev
prosten illa till mods och tog för den skull till att vilja draga av
honom stövlarna, men bomgarten hindrade honom sägande: Ni är en
alltför rättskaffens man, min snälla prost, för att draga av så orena
stövlarl Men vill ni låta er piga komma titl och draga, så må hon
gärna!

Hämta in min kammartjänare, bad Gjörtzen.

Jag är en ärlig svensk, svarade Bomgarten, och kan nöja mig utan både
kammartjänare och dräng, om det tränger. Ni må tacka herr prosten, som
vill låta sin piga draga av er stövlarna...

Pigan kom strax men kunde icke få av stövlarna, och Bomgarten förbjöd
ännu en gång både Pihlgren och prosten att hjälpa henne. Slutligen
måste hon sätta sig på stövlarna och rida av dem, men det gick mycket
langsamt, och Gjörtzen grimaserade och såg allt ondare ut, men sade
icke heller nu ett enda ord.

Om geheimerådet nu vackert vill läsa sin aftonbön och tacka för ett
gott dagsverke, så möter det intet hinder, sade Bomgarten och stack
till honom på täcket en av den hedniske Cartesius' latinböcker, som
han fått fatt ii bland Gjörtzens tillhörigheter. Men han rörde inte
boken utan viskade endast helt sakta vid sig själv:

je sors d'une grande tragedie; le heros et sa belle patrie, les amants
malheureux, sont morts.  Allons nous coucher, c'est fini ii Allons nous
coucher, c'est la nuit!

Ja, nu är spelet vårt, sade Bomgarten. Tidigt ii morgon få prostens
drängar hjälpa kronobetjänterna att forsla mannen till Uddevalla, och
sen vidare med kavalleri till Stockholm! Men före allt annat måste vi
uppsätta en berättelse om förloppet och genast ii natt skicka den till
högkvarteret ii Norge. Det finns ingen annan än Pihlgren, som jag törs
anförtro det brevet.

Det känner herr översten, svarade Pihlgren, att om någonsin en tjänare
troget påtagit sig varje möda och redligt och omtänksamt och kanske
också dristeligt . . .

Kan ingen få den egenrätffärdiga människan att hålla sig tyst, viskade
Björnschiöld, men Bomgarten, som hade bättre besked, blinkade åt
Björnschiöld och sade: En sådan karl som ni, Pihlgren, det finns
inte. Skaffa er nu en häst... und leben Sie wohl!

Fast Pihlgren var genomvåt och så rådbråkad och mör, att han knappt
längre kunde hålla sig uppe, steg han nu åter ii sadeln och red ii mörka
natten tillbaka till Norge. Sedan fick Bomgarten till lön för sitt
besvär Gjörtzens stora guldvärja och Björnschiöld fick en häst med
full mundering, men Pihlgren, vilken, så att säga, tagit både Gjörtzen
och hela hans anhang, han fick inte ens så mycket som ett runstyckes
värde.

t nHJaLTES LIKFaRD.

På galgbacken utanför Stockholm stannade ii vinterskymningen en man
utanför bödelns stuga och knackade pa fönstret. Då ingen svarade,
vände han sig om och Iyddes inåt staden mdhanden vid örat. Därefter
gick han ett stycke framåt mot skogsbrynet, där Gjörtzens utländska
betjänter viskande stodo med sina spadar.

- God afton, kamrater! sade han. Det år bara Duval, köksmästarn. Tag
fram Iyktan utan fruktan. Mästerman är borta. Aila människor äro nu
församlade inne ii Stockholm för att beskåda hans majestäts likprocess.

Den ena av betjänterna framtog under kappan den tända Iyktan och Iyste
ned ii en kista, som utan lock stod bredvid den hemligt öppnade graven.
Där låg på ännu grönskande granris ett lik ii svart sammetsklädsel med
det avhuggna huvudet mellan fötterna.

Duval skakade den knutna handen mot staden och mumlade mellan
tänderna:

- Ni hämndgirige svenske! Så är då detta de jordiska lämningarna av
den stolte baron Görtz, vår nådige husbonde! Men minns, minns, som en
filosof och riddersman gick han till blocket och ryckte på axlarna åt
er blodsdom! Verktyget slogo ni sönder, men konungen, som höll det i
sin hand, honom föra ni ii detta nu under sammetshimmel till hans sista
vilorum... Mena ni, att hans sömn blir lugn?

- Nu börjar begravningsringningen! sade betjänterna och hotade med
spadarna mot staden, där Iyseldarnas sken redan färgade natthimmelen.
Hör hur fåfängt klockorna nedkalla frid!

Duval svarade:

- Frid kunna de inte nedkalla över en grav, där människorna ännu
strida... ii går afton förklädde jag mig till dräng och gick in på en
krog och sade till folket: Kasta ii morgOn sten på bårtäcket! Stå inte
era blodiga sår ännu vidöppna?  Förde han inte värjan mot sina egna
undersåtar?  Ropa över liksläden den folkförtryckarens rätta
namn... Kung Hjärtlös, Kung Gudsfrestare, Kung Dåre!

- Och vad svar fick köksmästarn?

- Hatar du då honom? svarade männen.  Vad skulle jag väl därtill säga,
jag utländare?  Ar det inte undret med den försten, att ingen kan hata
honom? Två förbittrade människor kunna inte mötas och tadla honom,
utan att de begynna tvivla på sina egna ord, när de åtskiljas, och
nästa gång de träffas, tala de om honom med blottade huvud. Aro da vi
själva dårarna?  Tusentals människor stå ii afton tysta utefter
gatorna, men där finns inte en som hatar honom.  Vid första hotande
ord skulle de samln sig om liksläden och försvara den utan att själva
rätt kunna säga varför. Ser ni, kamrater, ibland lägga vi en människa
på den ena vågskålen och all vår klokenskap på den andra, men ändå
märka vi att vågen står lika stilla. Vet ni vad det betyder?  Det
betyder att hos den människan finns en droppe av den eviga
rättfärdigheten, ty den droppen är tyngre än guld och bly, och vi ha
inga vikter att väga den. Må vi till järnlod omstöpa allt vad vi mena
att den människan förbrutit, klar ligger dock den droppen på hennes
panna - och vågen rör sig icke. Jag talade om bårtäcket...  Skulle jag
väl själv nännas att kasta en sten på det bårtäcket? Vad jag hatade,
det var ödets hårdhet mot min egen stackars husbonde.

Betjänterna avlyfte nu hattarna och började snyfta.

- Vår stackars olycklige husbonde! Vem skall väl ringa ii en klocka för
hans själ?

- Go' bröder, det år ett ömkligt skådespel när skepparen dör och alla
råttorna springa fram och gnaga på Ijusan dag... Vi skola nu gömma vår
husbondes jordiska lämningar ii en kappsäck och på så sätt lönligt föra
dem med oss ur landet.  ii nödfall få vi skära av benen vid knät. Sedan
begrava vi honom ii hans fäders grift och tvätta hans ansikte och lägga
ordnarna på bröstet. Då skall det också finnas någon barmhärtig hand,
som för honom ringer ii de arma syndarnas klocka . . .

Medan Gjörtzens betjänter på galgbacken gräto vid sina spadar, låg den
stupade konungen mellan vaxljusen på Karlbergs kungsgård. Likt den
ringaste bland knektar låg han ii en snygg vit skjorta av grövre
slissing, men om hjässan och det grå håret satt en lagerkrans. Leendet
bade ännu ii döden stelnat på hans mun, så att tänderna voro något
synliga.

Ett hyende med kryddor lades över ansiktet, och när kistan blivit
tillsluten, bars hon av tolv väderbitna överstar utför trappan och
sattes på den svartklädda släden under en himmel av kronsammet. Till
höger vid huvudet gick Gierta, och trettio mörka och allvarliga
drabanter omgåvo släden med dragna bardisaner. Tätt bredvid bland
hovtjänarnas svarta långkappor ledsngade ännu den gamle Hultman sin
herre såsom han följt honom över Ukrainas snö och Poltavas askfält.
Det tycktes honom, att allt, som ii världen var heligt och stort, hade
fått sin bane, och när nattblåsten brusade ii de avlövade lindarna,
mindes han den stund, då han utanför den stängda kammardörren
knäböjande hörde konungen läsa sin aftonbön som barn. Det skymde för
hans blick, men överst på bårtäcket igenkände han den riksens krona,
vilken han ännu bland de av ler och blod fläckade soldatrockarna ii en
löpgrav beständigt sett sväva ii luften över konungens huvud.

När liktåget gick genom Karlbergsgrinden, hadc redan alla Iyseldarna
utefter Drottninggatan och broarna ända fram till Riddarholmen blivit
tända, men februarinatten ruvade stjärnlös och molnig över
staden. Efterst bland drabanterna marscherade en helt ung man. Hans
rosiga ansikte med den stränga pannan hade en sådau Iikhet med Sankt
Görans bild ii Storkyrkan, att kamraterna sinsemellan kallade honom
Broder Göran. Den föregående dagen hade han spisat hos nksrådet Tessin
och hört många av de missnöjdas viskningar, och oroligt spejade han
över åskådarna.

- De ctå tysta, tänkte han. Det måste så vara. Det atr en olycklig vi
föra till graven, en av Gud och människor övergiven ensling... en
hjälte!

När de främsta härolderna blevo synliga på Drottninggatan, där
borgerskapet till fots bildade häck, utträdde från Wredes hus
hovstaten ii långkappor och anförda av Düben. Han kom lika stel som när
han ii Bender exercerade lakejerna med musköten, men när han på avstånd
urskilde baneret, ii vilket blåsten slet med sådan häftighet att det
var nära att sänkas, böjde ban huvudet.  Han gick så lutad, att hans
anförvanter ii fönstren icke kände igen honom. Hairefter utträdde
ridderskapet och adeln ur Cronhjelms hus, och lantmarskalken Per
Ribbing, vilken med vedermöda steg nedför de hala trappstenarna, vände
sig till hälften och sade:

- Jag är tröst att jag är barnlös, ty ii afton skulle jag annars minnas
de stupade söner, som inte kunde stödja min darrande arm.

Men när han omkring sig igenkände de slakter, vilka glesnat som en
skog, där vartannat träd fallit för yxan, tillade han helt sakta och
som för sig själv:

- Hade jag haft stupade söner, kanske skulle då min cnsamma gång kants
mindre tnng. Dulce et decorum est pro patria mori!

Eldskenet Iyste på människorna ii fönstren och på kyrktornen, där
ringarena böjde sig fram ur de dppna luckorna. Steg för steg rörde sig
tåget iramåt vid pukornas och de fbrstamda trummornas muller, och
liksläden vaggade ii snön. Kring Norrbro skummade Strömmens svarta
vatten, där en gång Liten Karins fastesven blivit nedkastad, insydd i
en sack, och där gyttjan täckte de sjunkna ökstockar och koggar, som
fordom ankrat under ekarna vid Agnefit. På Riddarholmens kyrkogård,
dar landets hbvitsman ii de gamla dagar betalat femtio lödiga mark för
att få sin gravstad under hallarna, paraderade det nyuppsatta
livgardet.  Mellan var sjunde man var ett mörkt tomrum med en Iyseld
liksom hade där brunnit ett Ijus för de stupade och försvunna. Folket
viskade därom, men ödmjukt och sakta. Ingen grat och ingen
hotade. Alla de svenske anade, att årtusen skulle stirra tillbaka på
den aftonen. De kande att de nu gravsatte hälften av sitt eget vasen.

Den underliga kyrkan, kring vilken var tid byggt sina olika tempel åt
avsomnade storman, Iyste som vid julotta, och från tornet Ijöd den
malm, som tillförene svav:lt ovan den översta skyttegången ii Tre
Kronor. Broder Göran hade lange sedan glömt att speja över folkmassan
och han grep den narmaste hovjunkaren ii kappan.

- Aldrig hörde jag en klockringning, som så gick mig till sinnes
. . . Det är en bedjande gl idje ii vart klockslag som gällde det en
kröning. Och kanske är det så. Kommer han inte ii afton hem till sin
huvudstad efter aderton ar? Ar det inte det väntade, det langtade
segerintåget?  - Och segern?

- Hans viljas ståndaktighet segrade den natten vid Fredrikshali, då
Gud slog honom dod ned.

- Den ståndaktigheten vande han som ett gissel mot oss.

- Aro då dina ögon annu inte öppnade, så att du ser, att det var vår
egen förtegna vilja och lust, som han försvarade mot vår egen tvekan
likt ett standar mot en upprorisk vakt.

Det tycktes icke längre Broder Göran, att han följde en övergiven
ensling till graven. Han skönjde, att nar hjalten låg fallen och
tvekampen var andad, då Iyfte honom de på sina armar, som hårdast
lidit under hans ståndaktighet.

Nar Broder Göran steg in genom kyrkporten, blandades han av de fem
hundra vaxljus, som burna av förgyllda bilder brunno ii pyramid i
högkoret. Han mindes icke laangre, att det var en
begravningshögtid. Han menade att musiken spelade julsången, att det
var jutotta, att det var midvintermorgonens fest far hemmet, för
landet, för de döda eller frånvarande anförvanterna. Han tänkte på de
stupade, på de ii Sibirien fångna och på allt det som varit.

På en svart tavla till höger beskrevos ii guldbokstäver de nio år, då
Iyckan beledsagade de svenske, men på tavlan till vanster lastes om de
nio år då Iyckan beständigt vek undan.

Där församlades nu de sista efterlevande krigarna.

Hovmännen ordnade sig vid de vårdar bakom Ijustemplet, där Magnus
Ladulås och Karl Knutsson orörliga lågo med sina stenspiror. Hör
slamret av riddarkedjor och muntert tornej, hör vassens sorgsna sus
vid Fogelvik!

Den tappra Axel Roos och hans vän Aberg, som nu av gikt och sår var så
krank och svag, att han stödde sig pa krycka, stodo på den äldsta
Vasaättens gravsten. Se hetkindade herrar, stolta, arelystna,
vältaliga, snara att hota och ater bjuda handen!

Var hall ii golvet, vart tegel ii muren upplystes av sagor som Iyktor av
sin låge. Hur pingla icke kappans bjallror genom kyrkan, nar kung
Albrecht med fingrarna ii skägget och de rödhariga ögonen halvslutna,
omgiven av bredbent gungande Hättebröder, talar sin tyska med de
svenskes rlksmarsk!  - Men vem kommer ii dorren framför baneret med
leoparderna? Drottning Kristina av Danmark är det, och, utmagrade
under belägringen som benrangel, bära hennes tjänare klädeskistor och
tapeter och silverkannor och alla de kostbarheter, som icke kunnat
stilla hungern. Hornstötar skaka fönstren. Blek, med händerna för
oronen, stiger hon upp på den största klädeskistan och stirrar fran
koret uppåt staden, där likt ett vårflöde av smält is och snö Sten
Stures häraböljar med sina kullriga stormhattar - och hela tiden
skallra rutorna.

På den sidan koret, där riddaren Karl Nilsson Färla ii det grå fordom
nedfallit genomstungen och med en spillra av altarskranket ii handen,
stod baneret, men kronan nedsattes på andra sidan, där kung Gösta hade
rackt Lahrentius Petri herdestaven och där Torkel Knutssons ben
vilade. Hör sången, hör sorlet ii de karelska urmarkerna, där korsfanan
fladdrar över sejdare och trollmän och över Jumalas blodbestrukna
gråstensskepnad!

Utefter gången pek - ade från båda sidorna drabanternas bardisaner mot
det golv, under vilket Sankta Birgittas fromma biktfader sov sömnen.
Salve Regina! Se Jerusalems stad, där ii pilgrimskläder ditt
skriftebarn hor helgonens harpslag ii himmelen!

Fotstegen och sporrarnas tunga kringlor slogo ekon under den hall, där
Göran Perssons hemska blod blivit gravsatt med hans sons. Hur hacka ej
galgbackens kråkor prastsonens hand, som stott de båda kungabroderna
fran varandra - och andock sitta de ej ii fägnad samman! Grå ii håret,
grå ii de hångande trasorna står dåren vid fangelsegallret, men fram
och åter genom kapellet ii Stockholms borg gar Johan med bläck på
naglarna och en handskrift ii bältet. Ensam är han, och natt är det,
men på läktaren sitter musikmastaren, och orgeln spelar och spela!!

Vaxljusens vita sken Iyste över de mörknade, de nästan svarta
krigaransiktena, och ovan ii valvet varslades ii det brustna murbruket
röda streck som av gisselslag på människohud. Det var den gamla
munkskriften, självhotelsen, domen, inärrad på de svenskes panna: Sex
hava orsakerna varit, äro och bliva till Sveriges olyckor: egennytta,
lömskt hat, förakt för lagarna, liknöjdhet för allmänt väl, kortsynt
benägenhet för främlingar, envis avund mot landsmän. - De sista orden
Iyste blodröda, endast orden om föraktet för lagarna hade bleknat och
voro nära nog utplånade. Vad, skulle månne en dag alla orden stå
utslätade?

Mellan de svarta sorgtapeterna banade sig Ijusskenet in till de
uppsatta fanorna och släktvapnen, till Oxenstjernska sköldens eldröda
horn och Lewenhauptarnas blå lejon. Då Iyddes de döda till flöjterna
och pukslagen. Torstenson mindes, när han med fältkartan satt pai sin
bår, och Baner när han red utefter fronten med sin brud, ett barn, som
inför så många mäns blickar skrämt såg ned på sadelknappen... och
höljd ii det svepe av drap d'or, som kvinnohänder, våta av otröstliga
tårar, sista gången lagt till rätta, låg deras konung med slutna ögon,
och ii psalmerna hörde han milda sommarvindars sus över
Iagerskogar. Alla för stodo de, att ii natt nedsteg åter en svensk
förste till deras boningar.

I mörkret utanför kyrkan, där bland det tysta folket räntmästare
Råfelt kringkastade de med nöd åstadkomna minnespengarna, dundrade
Cronstedts fältstycken, och krutröken inträngde genom fönstren.

Så var då nu den karolinska hjältesagan Iyktad, och vart sinne kände
en tomhet, som intet mäktade fylla. Utanför dörrarna tände redan
betjänterna sina facklor för att Iysa hovet hem till kungshuset.

Broder Göran stod med vidöppna och drömmande ögon. Han rörde läpparna
och, ohörd av andra, viskade han:

- Må vi ii stormiga vinternätter med facklor fira hans minne! Var såg
jag en gravskrift så stor som den, vilken vårt slagna folk nu ristar
över honom: han gjorde oss ej Iyckliga, och dock begråta vi honom som
ingen!

Drabanterna skyldrade.

Nu tystnade orgeln och flöjterna och pukorna.  Det blev så tyst, att
minsta rassel av ett vapen förnams. Med sträva och kvävda röster
uppstämde krigarna den sista dödspsalmen, och långsamt och tungt och
steg för steg buro riksråden kistan ned ii valvet.

Trappan till Karlarnas grift stupade vid sidan om koret. Guldspira i
handen, guldkrona, guldäpple, guldnyckel, guldsvärd - så låg han
rustad den tionde Karl, segersäll och mäktig. Utan smycken lag den
elvte. Se kullornas träskodans ii Mora, hör trygga ord om lag och rätt
och skörd och frid!  - Vart veko de väl hän de gyllene dagarna? Var
stodo nu de låsta ladorna?

På samma rum, där kistan nu nedsattes, brukade fordom pater
Hieronymus, barfota och följd av gråmunkarnas långa rad, knäböja
framför Sankt Franciskus' altare. Tidigt före gryningen kom han
ständigt lika troget och lika stilla. genom den iskalla kyrkan, men en
morgon blev han borta. Han hade gått till Rom och satt påvekronan på
sitt huvud. Hör silverklangen av Lateranens klockor, hör prasslet av
menighetens palmkvistar!

Sålunda hade sagan redan helgat det rummet.  Där altarljusen brunnit
för Sankt Franciskus, vilken predikat evangelisk fattigdom och
försakelse och haft marken och klyftan till läger, där sov nu den
herre och konung som gjort de svenskes armod till deras prydnad. I
skuggor ur det längst förflutna, det ii jorden nedstigna, det i
stjärnljus sovande! ii ekon av en sjungen saga! Hören l?  Hören ii vem
som nu ii natten bultar på era boningar? Det är en konung, det anen l,
men märkten ii den trängtan, med vilken han länge klappat?  Sagan,
henne älskade han... det under stora stjärnor sovande. Han längtade
att bli ekot av en sjungen saga.

Två hällar framlyftes ii sina järnringar, och graven blev tillsluten.

SKF.PPEl .

Sommarnatten bredde klar sin skugga, men långt ute ii skärgården
samlades på Korsö beväpnad allmoge och skärkarlar.från Sandhamn och
Harö.

En vinter hade snögat sedan den söndag, då ii Tistedalen de slamrande
musköterna sista gången skyldrade för konungen. Flera av de äldsta och
mest giktbrutna karolinerna bade redan på sin knappa pension dragit
sig tillbaka till sina små gårdar och knölo sitt fisknät vid fönstret
eller ögnade ii sina gamla dagböcker. Allvarliga, gudfruktiga, vördade
möttes de om söndagarna vid kyrkan, och utan åtskillnad till rang
omfamnade generaler och överstar med fuktiga ögon sina krigsbröder
från de långa fälttågen. Annu var dock icke freden undertecknad. När
ryska flottans kanoner åter dundrade mellan skären, knäppte
veteranerna sina slitna blå rockar lika stramt som förr och spände
huggvärjan från sängstolpen.  Sedan gingo de ut var och en att till
det yttersta iörsvara hem och härd.

Kapten Resslöf hade själv nämnt sig till anförare för den på Korsö
samlade skaran. Redan trött vid kammaren, stod han helt trygg bland
folket. Saxen och rakkniven hade vintern över fått vila ii lådan. Hans
hår var så långt, hans skägg var så vitt, och det var en sådan fägnad
att se honom, att till och med de mulna och tungsinta skärkarlarna
Ijusnade upp så ofta han vände sig till dem.

Dyningen rullade ännu efter dagens storm mot öns klippiga havsstrand,
men ii dalsänkan vid det blanka sundet strök knappt en fläkt över
tallarna, under vilka männen, väntande och oroligt, räknade de
avlägsna styckeskotten.

Skälvande på rösten framsteg en prästson från Djurö. Han kramade sin
mössa, och hans blekhet vart än gråare ii nattljuset.

 - Kapten! För att hämta mer folk har ni skickat inåt skärgården de
skutor, som förde oss hit. Två gistna roddbåtar, det är allt vad vi ha
att rädda oss på, om fienden landstiger, men vi äro mer än fyrtio
man. Dölj inte längre sanningen!  Vår fåtaliga skara kan här ingenting
längre uträtta.  Väl ha vi förnummit att Rika Fuchsen med sina
sörmlänningar redan marscherat till Södra Stäket för att slå fienden
eller sätta livet till och att Düker med sina dalkarlar och
västmanlänningar snart följer efter, men vi veta också, att vid Boo
och över hela Värmdöns och Södertörns skärgård snart intet annat står
att uppleta på hällarna än svarta askan. Tillgiv mig mitt tal, men
alla ha vi försport, att Trosa är skövlat och att Nyköping brinner, så
att eldskenet synes langt uppåt Stockholm. ii Norrköping plundra
svenska bönder och soldater pa öppen gata fiyktingarnas lass. På
Vikbolandet ger allmogen de ryska skeppen tecken med lakan och
blekvävar för att dagtinga och svärja tsarcn tro, och pa Marstrand har
Tordenskjold hissat sin danska duk. Vart vi än se, står luften full av
mordbrandslågor och rök... Det är ute med Sverige, vårt hem, vårt hem!

- Jag fördöljer intet, svarade Resslöf, men förliten er däruppå, att i
elvte timmen få de svenske alltid hjälpen. Sällan få de henne förr.

Prästsonen log hånfullt och svarade, medan han bortgick:

- Det är nu natt, och tionde timmen är nyss liden. Låt oss hoppas!

Folket slöt sig tatt omkring Resslöf under stor oro. Annu dundrade väl
styckeskotten, men svagare och fjärmare ute på havet.

Då kom på nytt den bleke prästsonen över hällarna. Han snavade och
balkade. Han sprang.  Han trängde sig in bland menigheten, utan att
låta sig hejda.

- Det står inte rätt till, gott folk! Där ute på havet kommer ett
skepp, som har Iyktan tänd på galeonen, men varken mast eller segel
eller åror. Och ingen människa kan jag spåra på däcket.  Ingen står
vid styret. Men framåt går skeppet likafullt... om än långsamt,
långsamt.

Ett sorl av vidskeplig fasa drog över allmogen, men de knappordiga
skärkarlarna följde Resslöf till den översta klippan vid inloppet. De
menade, att prästsonen hade sett ii syne, ty de kunde ingenting
upptåcka på det vida havet, kring vilket natthimmeln glödde.

Helt plötsligt uppgåvo de alla ett rop av förundran, och det andra
folket, som följt efter dem på avstånd, började åter sorla. Bakom den
bergiga udden framskot ii dyningen tungt och långsamt en brigantin utan
segel och rigg, men med vitmålade skottluckor, och ii förstammen under
den tända Iyktan stod ett gyllene lejon med ramarna Iyfta som till
språng.

- Dct är ett spbkskepp! mumlade allmogen.

Tvekande befallde Resslof några av de modigaste skärkarlarna att taga
sina musköter och ledsaga honom ii den ena roddbåten.

Försiktigt närmade de sig skeppet med Ijudlösa årslag och höjda
musköter, men när de ropade an, fingo de intet svar. ii akterhusets
kajuta Iyste nåtara av de små rutorna, men det var nattens återsken
och snart förblevo de alla lika. mörka.  Endast galeonslyktan brann
och flämtade

- Förbarme sig Gud! viskade Resslöf och pekade på den långa remsa av
tyg, som vid aktern släpade ii vattnet. Det är de våras färger. Och nu
kan jag läsa namnet... Det är brigantinen Svenska Lejonet!

- Ja, ja, det är brigantinen Svenska Lejonet!  sorlade allmogen på ön.

De togo in årorna. De lade till invid styret och klåttrade upp på den
nedhuggna riggens tåg, men nar de genom ett krossat fönster stigit in
i den tomma kajutan, måste de ii mörkret treva sig fram med händerna.

- Finns här ingen enda mans besättning?  frågade Resslöf och höjde
stämman, men ingen svarade utan allt förblev lika stilla.

Då sköt han upp dörren till däcket. Skeppsråttorna sprungo fritt över
plankorna fram och åter, men på båda sidor lågo utefter relingen bleka
och orörliga matroser, som stupat på sin post.  Han gick från man till
man och böjde sig ned för att övertyga sig, att de alla voro
döda. Därefter sade han till sina faljeslagare:

- Elvte timmen är kommen. För nu folket ombord och spänn de två
roddbåtarna framför stäven, innan dyningen och strömmen driva
brigantinen på grund. Vi kunna både frälsa nss själva inåt skärgården
och bärga ett kronans skepp, som tappert hållit ut sin strid.

Den gamle gick bort över däcket och satte sig överst ii aktern vid
flaggstången, ensam och skild från de andra.

Så snart folket blivit fört ombord, roddes brigantinen på släp in
mellan öarna. Under den sakta framåtglidande förstammen speglade
sommarnattens blanka fjärdar och sund det gyllene lejonet.

Styckeskotten rullade ej längre från havet.  Långsammare än en bruten
veteran. vid sin krycka vandrar mot sin stuga, gled skeppet mellan
skären.  Barn och kvinnor, som dår hållit sig dolda under buskar och
trädrötter, framstego ur sina gömslen.  Glada att från däcket höra
modersmålets ord, ilockndes de på stränderna och bryggorna med otaliga
bestormande frågor.

- Det är Svenska Lejonet, som vänder hem från striden! svarade folket
ombord.

Då vaknade vid flaggstången den gamle karolinen ur sitt svårmod och
reste sig.

- Det är mer än så! Räck mig era händer!  sade han till de yngre
männen och drog dem tätt intill sig. Hattarna av, gott folk, hattarna
av.  Detta förhärjade skepp liknar Sverige, som med sin sista skara
och sina fallna bärgar sig bakom sina skär. Hur längtade icke de
fångne, som rymde hundratals mil utför Sibiriens floder... Ensamma,
förklädda stodo de på valfångarens däck med Ishavets outgrundliga
vattenyta för ögat och var stund anropande Gud ii sin ångest, att han
icke skulle släcka deras livslåge förrän under hemmets tak. Hemmets
tak? Kolnat ligger det på marken! Slaget, slaget är vårt folk, skiftat
vårt välde, och på kusterna ryka grushögarna. Outrannsaklige, evige
Gud, kommer ej gryningen?...  Stilla, stilla, gott folk. gryningen
kommer.  Fångarna ii Sibiriens städer skola en morgon, när de stLImma
sitta vid sitt hantverk, spritta upp och se en ryttare på torget
svänga en vit fana till tecken att freden är sluten. Uttörstade munnar
skola dricka ur Fredriks och Ulrikas guldkantade glas och julborden
åter dukas av kvinnor utan sorgekläder. Än en gång skall det dofta hö
i Sverige! Kyrkklockorna skola ringa. Ett helt år skola de var
middagsstund ringa för freden...  och för de fallna. Var stå väl då de
gamla bataljonerna med Grothusens trumma och turkisk sidenvav i
fanorna? Och han, som holl oss samman ii den stora striden och aldrig
ville tro tecknet att Gud hade övergivit oss, han, ii vars hjalteväsen
all var trängtan låg förtäckt. . var lever då han? Spörj barnen, som
sjunga! Ack, de gå hädan, en efter en, de gamla vapenbröderna.  Var
helst ii landsbygden vi färdas fram, vandrande eller på skjutskärran,
vi skola ii nattdimman igenkänna de små vita kyrkorna, där atta eller
tio starka söner lagt hällen över deras grav. Och var ii främmandeland
blommar så avlägset ett fält, att månne stället, där en av de våra
sova, en av de förblödda? ii sina simpla kläder dröjde de en kort stund
framför oss vid bivuakens bål och gingo sedan bort och stupade. Sådana
voro de. Sa minnes jag dem. Så leva de ock ii hågkomst och sägen hos
ett tacksamt fosterland... Älskat vare det folk, som ii sin storhets
fall gjorde sin fattigdom ärad inför världen!