Och dagern som lyste i Margits öga
blev porten till natten och vilan för mor -
men hunger och trasor betyda så föga,
när livet vill starkast. - Margit vart stor.
Åt storbonden Matti hon vallade fåren
och redde hans hampa och spann hans ull,
och sjöng sina vallande visor om våren,
när jorden av nyfödda blommor var full.
Tre mil över bergen hon vandrade trägen
till kyrkan och livets förlossande ord,
och ej må den människa klaga på vägen,
som vandrar till Herrans välsignade bord.
Och ofta hon knäböjde andfådd i gläntan,
där skogen slöt kyrkan i pingstny skrud -
hon var som en blomknopp som sprängs av förväntan
på lusten i livet och undret i Gud.