Strix 25-årsjubileum
Ni ska inte tro att en skämttidningsredaktörs liv är bara skratt och skämt
och lustighet! Han måste jubilera ibland och detta mattar honom. Minst
vart femte år måste han påpeka sin tidnings säregna livskraft och sitt
eget oberoende av åren, som strö silver i hans flintskalle och socker
och äggvita i hans torso. Han får en viss vana att jubilera och detta
äcklar honom, ty ju oftare han jubilerar, desto mera måste han utveckla
sin redan utnyttjade fantasi. Med ett ord, mitt folk, en jubilator är
en olycklig och ofta misslyckad figur. Jag räknar mig till en blandning
av dessa båda kategorier.
Men rörd är jag! Rörd har jag rättighet att känna mig just i dag. Ty ett
sådant överseende eller rättare sagt en sådan naivitet Svenska folket har
visat under den tid som närmast föregår mitt skrivande ögonblick - det är
något absolut enastående i skämttidningarnas, d. v. s. kulturens historia.
Man har varit så vänlig och god mot mig, att jag faktiskt måste skriva
detta med tårar i ögonen.
Man har begärt av mig, att jag skall skriva Strix' historia sedan dess
början. Jag skulle kunna göra som min fruktansvärde och sympatiske
konkurrent Hasse Z. vid ett liknande tillfälle. Han skrev helt enkelt
av sin artikel om Söndagsnisses sista jubileum, därmed vinnande några
minuter medan tryckeripojken väntade på manuskript.
Men jag är icke en sådan. Jag upprepar icke något. Allt det I fån av mig
har primeurens fraicheur, det onyttjades bouquet, det blygas oändligt
vita jungfrulighet.
Varför började jag med Strix?
Därför att jag ville forma Svenska folket efter min egen statur! Jag
ville göra Er apolloniska, helleniskt skönt och metriskt avvägda, snälla
såsom ormar och goda som enbärsdricka, djärva som lejon och kloka som
klokskapen själv. Just därför började jag utgiva Strix. Men samtidigt
måste jag medge att jag hade fått för litet pengar i Söndagsnisse, där
jag började arbeta. Där sen I själva, hur Mammon, klokt utnyttjad, kan
ha välsignelse med sig. Ty jag har hela tiden varit smålänning och söker
som affärsman min överman.
En tidning behöver nämligen en verkligt ekonomiskt anlagd chef, annars
går den åt helsike.
Nåväl! Jag började utgiva Strix. Jag omgav mig med intelligenta
medarbetare och på lediga stunder gjorde jag själv också något. Man
började inse, att denne orakade och långhårige smålänning trots allt hade
förmåga att framtvinga arbete av andra. Jag klädde mig originellt. Jag
lånade pengar, reste till Paris och hemförde halsdukar, som väckte
uppseende på våra krogar. Mina jämnåriga påminna sig nog hur jag och
Anders Forsberg dåförtiden verkade dystra och lyriska bohémiener från
La Butte, som då ännu fanns kvar. Han och jag uppfostrade tillsammans
genom vårt ädla föredöme den stab av bohem, som då fyllde våra spalter
med sina geniala hugskott. Till exempel den verklige konstnären, salig
Otto. Han reste till Paris med avsikt och möjlighet att leva på sina
eventuella inkomster från Strix. Han tecknade med kol som han tog ur sin
spis underbara saker på karduspapper från närmaste viktualiehandel. Men
han glömde fixera kolet. Då hans teckningar kommo till Strix, sågo de
ut som vansinniga fantasier av en genial sotare. Han hade helt enkelt
rullat ihop papperat, knycklat till båda ändarna, bundit om det hela med
ett strumpeband som han med all säkerhet på hederligt sätt förvärvat av
någon flicka uppe på Montmartre. Och han glömde sätta frimärke på detta
monstrum av paket. På redaktionen sågo vi bara spåren av hans verkliga
begåvning. Nu skulle han ha gjort sig.
Eller den fantastiska och gudabenådade Arthur Högstedt, som ansåg att man
alltid skulle följa sina instinkter, även de mest tillfälliga. En man
- eller rättare en pojke - som var konstnär inte bara i varje tum utan
i varje atom. Han såg på livet ungefär som en nykläckt sparv med både
gulan och vitan av ägget dinglande om sin trasiga lekamen. Men vilken
konstnär! Nå - han blev ju också vansinnig. Han gjorde teckningar
till kväsarvalsen - naiva, skabrösa så att jag måste klippa bort
detaljer. Kväsarvalsen blev genom hans text och teckningar fruktansvärt
populär över hela världen. Då jag kom till Paris och München året efter
dess publicerande i Strix, presenterades jag på märkvärdiga ställen som
kompositör av valsen och fick mycket svårt att reda mig ut ur alla de
förpliktelser, som medfölja en ryktbar tonsättares entré på ett muskkafé,
där en orkester faktiskt levde på kväsarvalsen.
Jag ville att Högstedt skulle ge ut valsen med sin text på Strix
förlag för att han och Strix skulle bli rika på den. Men så kom en
smart musikförläggare och lade i det psykologiska ögonblicket vantarna
på Högstedts idé - innan vi hunnit göra något åt saken. Han gav helt
enkelt ut den vals Högstedt lancerat. Och där stodo vi, två okunniga
pojkar, utan förmåga vare sig att hata eller hämnas.
Jag omnämner den här historien, därför att jag tror att kväsarvalsen
trots Högstedts brist på sinne för det passande och min okultiverade
entusiasm för det brutalt-burleska, i hög grad bidrog att göra Strix
populär i början av vår bohemtid. Det var något nytt som kom in i det
slätstrukna Sverige. Man slapp skratta bara i privata och exklusiva
sällskap åt burlesk humor.
Och så började jag svära. Jag skrev fan och jäklar och lät trycka
dessa märkvärdiga ord, bakom vilka numera ingen klok man hittar
någon realitet. Jag hade i min barndom hört bönder svära och i
Stockholm svor man så att det sköt upp små blå lågor ur de syndiga
munnarna. I de förnämaste sällskap svor man eller sade åtminstone:
Släpp ingen hm-hm över bron! Jag tänkte: det är väl
samma djävul dom menar, om de också ger honom smeknamn av rädsla för
att han skall ta dem. I tidningarna och böckerna hade man redan börjat
skriva f-n och d-n. Jag tyckte detta var humbug och skrev ut ordet. Nu
svär dom överallt och många påstå, att jag är orsaken och upphovet
till denna synd. En människa som svär mycket, visar att hon har få
uttrycksmedel. Hon kan inte sitt språk, vilket dock har
kolossala uttrycksmedel, om hon får tillfälle att utnyttja dem.
Men när jag i Strix eller i mina böcker låter mina bönder och sjömän
svära, är det därför att jag är till min anläggning realist - även om
lyriken stundom slår sina ljuva klor om mitt hjärta. Jag vill för sena
tiders människor visa, hur svenskarna uttryckte sig på min tid. Jag
menar något vackert och ärligt med det. Och det kan bli till nytta för
allvarliga forskare.
Ingen klok människa tror på djävulen längre. Svordomarna äro relikter
från dunkla, hemska tider av okultur.
Hur många ädla kyrkoherdar, ja, kontraktsprostar, ha icke någon gång i
sitt liv sagt: Å kors! eller: Ja vars! Men hur många ädla kyrkoherdar
och kontraktsprostar veta, att dessa uttryck egentligen äro hemska eder
vid Guds kors eller vår Herres trä?
Ja vars - ja vaserratre! sade vi ogenerat och okunnigt alla i vår
ungdom! Akten er alla för vetenskapen! Och tänken er alla för, innan ni
anser er mogna att kritisera. Här går ni omkring och kritiserar mig och
så svär ni samtidigt som borstbindare allihop utan att veta vilka andar
ni nedkallar över er och mig.
Men nu gäller det ju Strix' historia genom det nu tydligen förflutna
kvartsseklet. Man känner sig ganska enkel till mods då man går igenom
resultatet av alla dessa års arbete och stundom verklig möda. Ofta har
det varit en lek, en glädje, en njutning. Men stundom har det varit
en fruktansvärd övervinnelse av den frihet, som borde vara människors
medfödda och nedärvda egendom. Till exempel: Man har kommit hem från en
middag i den högre societet, som icke begär bättre än att bland sina
gäster räkna en verkligt kvick utgivare av en skämttidning. Man har
velat gå hem tidigt för att hinna arbeta något, innan den svavelsyrade
tryffeln och de av livslust sprudlande ostronen hunnit förstöra en
lantlig mage. Man har sagt åt den av anor dignande greven-värden: Nej,
nu får det va slut! Nu pikar jag hem å viker mej!
Men nej! Man blir kvarhållen flera dygn i sträck och måste utveckla en
kvickhet, som man själv icke äger - möjligen konkurrenten - i detta
fall Hasse Z. Vi ha träffats i de förnämaste salonger men varit luft
för varandra - vi ha inte engång upptäckt varandra - kanske ha vi inte
ens varit på samma fête. Men det gör detsamma! Jag tackar för det
underjordiska och av verklig vänskap bemålade samarbete han behagat
deltaga i då det gällt att skilja agnarna från vetet - humbugen från le
bon sens naturel.
Med all säkerhet finns inte i något kulturland ett så gott förhållande
mellan två konkurrenter som verkligen arbetat på sitt lands enrollerande
bland de stater, som nu betyda kulturen på det här tämligen ellipsoidiska
klotet, där vi framsläpa en ljuv och usel, av restriktioner irriterad och
förljuvad, lumpen tillvaro, vilken dock är den bästa för den verklige,
den levande filosofen.
Det här blev inte den Strix' historia jag från början menade. Napoleons
historia var kortare än min hittills. Häri har jag något försprång. Men
mina förutsättningar voro också gedignare än Korsikanens.
En skämttidnings historia är dess redaktörers, sade redan Geijer. Men
han fattade inte - på grund av brist på materiel - vad som kräves av
en redaktör som mig. Därför dog han också. Strix är den enda tidning
i världen som under 25 år haft samma redaktör. Lord Hume, Sir Bennet
- alla ha fallit på grund av dålig mage och brist på medikamenter. Men
jag har hållit mig kvar, om också krampaktigt.
Nu återstå endast 25 år - och jag har varit utgivare av världens förnämsta
humoristiska blad i 50 år. Detta betyder något. Den som icke begriper
detta är ovärdig - icke endast som prenumerant utan även som människa.
Strix har under dessa 25 år varit en uppslagsbok för hygglig humor, vis
levnadskonst, glädje av växlande valör, men med front mot alla samhällets
underliga kryphål och missriktningar. Strix har alltid avskytt och
förföljt hyckleri. Strix anser att hyckleri är den vidrigaste egenskap
som kan vidlåda en människa. Mina medarbetare ha vackert och fint bistått
mig i mitt verkligen ärliga arbete härvidlag.
För övrigt tycker Strix, att människor böra få vara och leva som de
vilja sedan de blivit fullvuxna. Men de få skylla sig själva om de inte
på något sätt visa sig tacksamma mot det samhälle, som, även om det är
illa ihopkommet, ger dem skydd, kläder, föda och biograf.
Ty om de visa sig otacksamma mot naturlagarna, bli de dödade. De dö helt
enkelt och simpelt. Och ingen klok människa sörjer dem.
Detta är ungefär resultatet av Strix' historiskt-filosofiska utveckling
under 25 år. Min pappas gamle lärare i Linköping, lektor Steinordh,
brukade säga åt ynglingar, som visade fräcka och oförskämt bolschevikiska
tendenser: - Vänte I pöjke, tess I får nånting å konservere, då bler I
nog könservative!
Vilken djup sanning ligger det inte i detta!
Thomas Theodor Heine, en av de mest radikala människor jag känt, gjorde
engång en teckning, som föreställde en kung, vilken satt på sin tron och
mot den tronen tågade en här av proletärer med röda fanor, påkar och alla
farligheter. Bredvid sig hade denne kung en korg full med ordnar. Och
när massan kommit i den allra farligaste närhet med majestätet vräkte
detta ut alla ordnarna över de anstormande. De gjorde ögonblickligen
heltom sjungande »Heil Dir» eller något liknande.
Detsamma ser man på den välklädda, delvis feta, men desto mer
okultiverade regering vi nu ha. Vi ha en mycket konservativare regering
- ur utvecklingssynpunkt - just nu, än vi någonsin haft. Inte är det
arbetarnas regering! De äro proletärer, »som kommit sig upp». Och deras
löjliga försök att representera skrattar vår gamla svenska tusenåriga
kultur åt.